Matildas noveller - Love You More Than I Can Admit To Myself

Jag satte mig ner och kollade ut genom fönstret.

Det var kolsvart utanför bussens rutor och regnet pisskade mot gatorna.

Fladdrande ljus från gatlycktorna åkte förbi medans bussen rullade framåt.

Jag tittade ut genom fönstret oh följde regndropparnas färd mot marken.

På ett sätt var det vackert.

Jag tryckte på stop knappen och reste mig upp.

Jag gick av bussen och började gå mot tunnelbane stationen.

Jag gick in genom dörrarna som gled upp och gick mot spärrarna.

Klockan närmade sighalv ett och uppmärksamheten var total på vakterna.

Ingen idé att planka, jag drog mitt busskort och spärrarna öppnades.

En av vakterna log ett självbelåtet leende med jag orkade inte bry mig.

Jag suckade och höjde musiken som dunkade i mina öron.

Power med Flipsyde.

Jag sprang ner för rull traporna och han precis med rätt tåg.

Jag satte mig ner på en ledig plats och kollade ner på mina skor.

Jag såg mig omkring och upptäckte Benke som precis stigigt på.

han gick åt mitt håll och satte sig på den lediga platsen bredvid.

Jag vände blicken från honom och tittade ut genom fönstret.

"Du är riktigt duktig..." konstaterade han efter tio minuters tystnad, "det förvånar mig"

Samma ilska som förut blossade upp inom mig,

"Inte van att en tjej är bättre än dig?" frågade jag sammanbitet utan att vända blicken från fönstert.

"Jag hade inte förväntat mig det, nej." konstaterade han och jag kände att han hade blicken vilande på mig.

Jag vände blicken mot honom.

"Livet är inte alltid som man förväntar sig att det ska vara." väste jag och reste mig upp.

"Get use to it, för jag är ingen som lägger mig." Jag såg intensivt på honom, "Och nu är det jag som ska lära dig."

.

Hon gick av tåget.

Det var verkligen inte vad jag väntat mig.

Verkligen. Hon gjorde intryck på mig och det var det inte många tjejer som gjorde längre.

Hon var annorlunda. Riktigt annorlunda. Vilket jag tände totalt på.

Jag ryckte till när tåget började rulla och såg Maija försvinna helt när hon tog de sista stegen upp för trappan.

*

Hur lyckades hon hemsöka mina tankar hela tiden?

Jag visste att hon var min mentor och så.

Men jag kunde inte låta bli att suktas av henne. Hennes läppar, hennes kropp. Hennes allt.

Jag vände blicken från gatan och såg något jag inte riktigt var bered på.

Maija stod med någon killes armar om sig, hon höll upp en mobil framför dem och det såg ut som om hon knäppte ett kort. En pojkvän alltså.

De fortsatte gå hand i hand och när det väl var försent insåg jag att de var påväg rakt mot mig.

Jag kunde inte sluta stirra på hennes vackra ansikte.

Jag fortsatte gå sakta och lådssades som om jag inte kände igen henne.

"Eyy!" ropade hon, jag svalde hårt och såg upp på henne.

"Kan vi snacka?" frågade jag, hon ryckte på axlarna.

Hon tecknade åt killen som nu när jag var närmare såg ut att ha spansk påbrå.

Han tog ett par steg bort och hon vände blicken mot mig.

"Jag vet inte vem du tror att du är, men jag är bättre än dig, och det är sjukt att jag ska ha en tjej som mentor."

Hon fnös och tog ett steg emot mig.

"Jag bryr mig inte om vad du tycker är sjukt eller inte. Men faktum kvar står. Jag är bättre än dig, därför lär jag dig. Jag bestämer över dig." Hon såg intesivt på mig.

"Och det är mitt spel du spelar nu. Alltså mina regler, gubben."

Hon vände på klacken och tre minuter senare vad hon på väg därifrån med killen.

Jag hade än en gång blivit ut ägd av en tjej.

Var var jag på väg?