Matildas noveller - Love You More Than I Can Admit To Myself

Tack Honey, Carmen, Ivra, Essy och Sarah för att ni gästbloggade! :D

Hoppas ni läsare tyckte det var kul med gästbloggningen!
Ikväll lägger jag ut en enkät där ni kan rösta på vem som skrev bäst ;)

Jag visste verkligen inte hur jag skulle säga det till honom, men jag måste ju...
– Det är såhär..., sa jag och började förklara. Efter ett tag hörde jag en smäll, jag tror att han tappade telefonen.
– BRUNIS?! skrek jag för att kolla om han fortfarande var kvar i luren. Jag hörde att han tog upp något från golvet.
– Förlåt, tappade bara mobilen, sa Peter chockat.
– Okej, mumlade jag. Nu var det iallafall sagt. 



Peter:
Jag lyssnade uppmärksamt när Justine berättade vad hon hade att säga. 
– Det är Satine som är gravid, jag lovade att inte berätta något, men artikeln handlade egentligen om henne.
Jag var tvungen att skydda henne, därför sa jag inget till dig, sa hon och det blev tyst. 
– Varför skulle jag tro på dig? frågade jag. 
– För att..., hon tystnade.
– För att...? undrade jag.
– Okej, jag kan inte dölja sanningen längre. Jag ska vara ärlig, började hon långsamt och jag hörde hennes andetag.
– Nick Jonas är pappan till mitt barn, vi blev ihop när du och jag hade en paus. Jävla player, var det enda jag tänkte. 
– Så, jag skulle behöva lite pengar och så. Nick vet inget än, sa hon och jag stönade högt.
– Du sa nyss att du inte var gravid! utbrast jag argt. 
– Ja, men vi kan väl låtsas att jag är det, inför pressen?
– Du är ju helt jävla sinnessjuk! skrek jag och la på innan hon hann svara. Jag kastade mig ner på sängen och la händerna för ansiktet. Vad fan skulle jag göra?!

Jag låg still och stirrade upp i taket i säkert en timme. Sedan bestämde jag mig för att ringa upp Satine.
Det gick några signaler innan hon svarade. 
– Hej! svarade hon glatt. 
– Hej Satine, sa jag och hörde någon som pratade i bakgrunden.
– Jaha, hej, sa hon lågt. 
– Vad gör du? frågade jag och försökte låta glad.
– Jag umgås bara med… min pojkvän, svarade hon. Jag blev både förvånad och lite besviken, men försökte att inte tänka på det.
– Jaha, får man fråga vem det är? undrade jag.
– Nick Jonas, svarade hon. Hela världen stannade upp för någon sekund. Sa hon precis att Nick Jonas var hennes pojkvän?! Var det inte Justine som var tillsammans med Nick? Hade hon ljugit igen?
– Jaha…, mumlade jag. – Har du pratat med Justine någonting då?
– Nej inte på ett tag och det är jag glad för, svarade Satine.
– Varför är du glad för det? undrade jag förvånat.
– Vi är inte vänner längre, sa hon och jag hörde Nick's röst i bakgrunden. Han sa någonting och Satine skrattade till. 
– Jag måste lägga på, men vi hörs! sa hon.
– Okej, aa det gör vi, sa jag och vi la på.
Om Satine var tillsammans med Nick så betydde det att Justine ljög för mig? Skulle jag ringa upp henne eller inte?

En vecka senare 
Jag hade haft möte med min manager, jag hade lämnat mobilen hemma.
När jag kom tillbaka till hotellet var det mörkt ute. Jag åt mat och så fort jag kom in till mitt rum hörde jag att mobilen pep till. Jag hade fått nio sms och tretton missade samtal. Jag tog snabbt upp mobilen och kollade igenom mina sms. Alla var från Justine...

Den här delen har Sarah skrivit! Läs hennes novellblogg! Den är skitbra och hon har flera tusen läsare, tror jag ^^

Just i det här ögonblicket ville jag pausa tiden. Jag behövde betänketid. Nu var det verkligen slut. Kommer jag någonsin att hitta en tjej som är lika bra som Justine? Alltså, som jag trodde att Justine var? Kommer hon att göra samma sak som Justine gjorde? Telefonen ringde. Jag svarade och hörde Justines röst. Hon skrek förtvivlat och lät helt förkrossad. Jag orkade inte prata med henne. Jag la på. Jag ville ringa tillbaka och prata ut. Prata om allt som gått fel. Telefonen ringde. Det var Justine igen. Trots att jag ville prata med henne mer än någonsin, lät jag signalerna gå. Jag kände att några tårar sakta rullade ner för mina kinder. Det kom fler och fler. Jag torkade ilsket bort dom och gick till mitt sovrum. Jag kollade på klockan och såg att jag hade suttit i 25 minuter. Jag gick och la mig. Jag var så inne i alla tankar om Justine att jag somnade med henne i mina tankar.
Hennes långa blonda hår och hennes vackra ögon. Jag saknade henne... verkligen! 



Peter:
När jag vaknade satt jag i ett väntrum. En sjuksköterska såg på mig.
– Kom, du ska få beskedet, sa hon. Jag nickade, fast jag inte visste vad hon pratade om. Hon ledde mig till ett rum som liknade ett kontor och knackade på.
– Doktor Matthews! ropade hon lågmält. En man i vit rock öppnade dörren.
– Goddag, stig på! utbrast han när han fick syn på oss. Jag nickade och klev in. Sjuksköterskan skyndade iväg.
– Visst är du, Peter Gene Hernandez, pappan till Justine Senders barn? frågade han.
– Ja, det tror jag nog, svarade jag och vred lite på mig. Hade det hänt något?
– Tyvärr måste jag meddela en dålig nyhet, sa han och såg allvarligt på mig.
– Vad är det? undrade jag oroligt.
– Justine har somnat in. Klockan 13:23 idag slöt hon sina ögon för sista gången, fortsatte han.
– VA?! Snälla, säg att du skämtar! sa jag och jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken.
– Näe, tyvärr. Barnet lever. Ni kan få se henne, sa doktorn som inte verkade bry sig ett dugg. Jag nickade och stirrade med stora, sorgsna ögon på doktorn. Han vände bort blicken och började nynna på en glad låt. Jag hade gärna slagit till honom.
– Var är hon? frågade jag istället och bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta.
– Följ mig, sa han och gick ut från kontoret och genom en lång korridor. Jag följde med honom in till ett rum.
Där låg en liten flicka i en kuvös. På sängen låg något blodigt under ett lakan.
Jag började gå till min dotter, men doktorn hindrade mig.
– Vill du inte ta farväl av ditt ex först? frågade han och nickade mot sängen.
Jag gick fram till sängen och lyfte försiktigt på lakanet. Där låg hon, i två delar! Jag backade i chock och gick in i något vasst, jag vände mig snabbt om. Doktorn stod bakom mig med en motorsåg.
– Hon kunde tyvärr inte föda barnet naturligt, så vi var tvungna att ta till drastiska åtgärder, sa doktorn samtidigt som han höjde motorsågen. 

Jag vaknade med ett ryck, skönt, det var bara en mardröm! Min mobil ringde. Jag tog upp den och svarade med ett stön, antar att personen i telefonen blev ganska förvånad.
– Vafan håller du på med?! hörde jag att någon skrek. Det var Justine.
– Åh, vad skönt att få höra din röst! sa jag och log för mig själv. Det blev tyst en stund.
– Va? Nu fattar jag inte riktigt, det har ju knappt gått en dag?!
– Det är just därför!
– Aja, jag vill bara säga att det där med att jag är gravid stämmer inte. Det är en lögn, jag ljög, viskade hon.
– Jag vet, jag skulle vilja säga att hela intervjun bestod av lögner! utbrast jag surt. Det blev tyst.
– Det är en sak jag måste berätta, sa hon till.
– Vad är det? undrade jag nyfiket.

Justine:
Jag visste verkligen inte hur jag skulle säga det till honom, men jag måste ju...
– Det är såhär..., sa jag och började förklara. Efter ett tag hörde jag en smäll, jag tror att han tappade telefonen.
– BRUNIS?! skrek jag för att kolla om han fortfarande var kvar i luren. Jag hörde att han tog upp något från golvet.
– Förlåt, tappade bara mobilen, sa Peter chockat.
– Okej, mumlade jag. Nu var det iallafall sagt.

Den här delen har Essy skrivit! Hon skriver väldigt bra! Kolla in hennes bloggar! Hon har en vardagsblogg och en novellblogg som handlar om Justin Bieber!

När jag satt där och pratade med Satine, var jag nästan på vippen hela tiden att luta mig fram och kyssa henne. När vi hade pratat klart kom vi fram till att Justine var en player som gjorde allt för berömmelse. Jag fattade inte vad jag sett hos henne. När jag kom till mitt hotellrum och stod på balkongen, kom jag på mig själv med att tänka på Satine. Den där kyssen på stranden. Jag visste jag hade viktigare saker att tänka på, som hur jag skulle rentvå mitt rykte och sätta dit Justine...

Justine:
Jag ringde Peter, ville reda ut allt. Jag hade ju faktiskt inte gjort slut, vi hade bara inte träffats på ett tag.
– Hej, det är Peter, sa han med en låg röst.
– Vad har hänt? sa jag med en tillgjord röst, så att det skulle låta som om jag brydde mig.
– Vafan tror du?! Jag har väl läst hela jävla intervjun!
– Va, vilken artikel? sa jag och låtsades bli förvånad.
– In touch Weekly! skrek han i telefonen. Du lyckades till och med hamna på omslaget!
– Va, jag förstår inte vad du pratar om, Brunis! utbrast jag, fastän jag visste mycket väl.
– Intervjun! skrek han högt.
– Du behöver inte skrika, älsk! utbrast jag tillgjort.
– Hur kan jag inte skrika när jag precis läst en intervju där all text är fejk?!
– Vilken artikel? Vilken lögn?
– Du vet mycket väl...
– Va? Jag har ju liksom inte vadå, gått runt och frågat en massa skvaller tidningar om dom vill göra en intervju med mig. Och det var ju inte så att jag valde In Touch för att jag visste att det var en av de mest lästa skvallertidningarna, sa jag med en lite (kanske för mycket) irriterad röst, för det var ju precis det jag hade gjort.
– Du är ju helt jävla sinnessjuk! Jag vill aldrig mer se dig! skrek han.
– Men barnet då? Du är faktiskt pappan till det!
– Vi hade kunnat uppfostra det tillsammans, men nu vet jag att mamman är en jävla player!
– Jag, en player?
– Vad tror du?! utbrast han argt.
– Men snälla, lägg av nu!
– Jag hörde om dig och Justin! Ni hade visst något iallafall!
– Vad pratar du om?!
– "Han heter Justin och jobbar på H&M. Han hjälpte mig att bära påsarna till taxin", låter det bekant?
– Det har jag aldrig sagt! utbrast jag generat.
– Då var det väl någon annan som satt mittemot mig på restaurangen och berättade det, sa han sarkastiskt.  
– Hur fick du veta om att jag och Justin haft ihop det? viskade jag.
– Va?! Har ni gjort det?! 
– Visste du inte?! utbrast jag förskräckt.
– Hur vet du att jag är pappan?! Det kan ju lika gärna vara den där jävla Justin!
– Det är du, jag lovar! Jag älskar dig, ingen annan! Det har inte hänt något mellan mig och Justin! skrek jag förtvivlat i telefonen. Det var försent, han hade lagt på.

Peter:
Just i det här ögonblicket ville jag pausa tiden. Jag behövde betänketid. Nu var det verkligen slut. Kommer jag någonsin att hitta en tjej som är lika bra som Justine? Alltså, som jag trodde att Justine var? Kommer hon att göra samma sak som Justine gjorde? Telefonen ringde. Jag svarade och hörde Justines röst. Hon skrek allt möjligt och lät helt förkrossad. Jag orkade inte prata med henne. Jag la på. Jag ville ringa tillbaka och prata ut. Prata om allt som gått fel. Telefonen ringde. Det var Justine igen. Trots att jag ville prata med henne mer än någonsin, lät jag signalerna gå.
Jag kände att några tårar sakta rullade ner för mina kinder. Det kom fler och fler.
Jag torkade ilsket bort dom och gick till mitt sovrum. Jag kollade på klockan och såg att jag hade suttit i 25 minuter. Jag gick och la mig. Jag var så inne i alla tankar om Justine att jag somnade med henne i mina tankar.
Hennes vackra långa hår och hennes fina ögon. Jag saknade henne... verkligen!

Den här delen har Ivra skrivit! Hon skriver jättebra, kolla in hennes bloggar! Hon har en vardagsblogg och en novellblogg som handlar om Justin Bieber.

Justine – Jag är gravid, sa hon till slut. Jag blev speechless. 
Peter – Va? Hur? När? Hon suckade.
Justine – Jag ska behålla barnet, hon ska heta Estelle.
Peter – Ja, allt liv är ju heligt. Så hur vet du att det är en flicka?
Justine – Jag har kollat upp det. Jag är i dom första 3 dagarna. 
Peter – Hur kan du då veta?
Justine – En mamma vet alltid och så har jag gjort ett BBCAY pregnatacy-test.
Peter – Okej, jag behöver lite tid för mig själv, hejdå. Jag la på.
Justine – Va? Hejdå...? 

Mitt huvud var fullt av tankar.
Skulle jag vara tvungen att lägga min karriär åt sidan?
Tänk om det skulle läcka ut till pressen?

Jag var tvungen att ringa Travis McCoy, han var en gammal vän som jag alltid kunde prata med. Jag tog upp min mobil slog numret, det gick några signaler innan han svarade.

Peter;
– Hallå? svarade han.
– Hej, det är Peter, sa jag olyckligt.
– Hej! Har det hänt något?
– Du vet Justine...
– Ja, ditt ex?
– Mm...
– Vad är det med henne? undrade han. Jag tog ett djupt andetag.
– Hon är gravid, mumlade jag. Det blev tyst i andra linjen. Sedan verkade det som om Travis tog sig samman.
– Okej, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag återkommer. Vad du än gör, låt det inte komma ut till pressen.
– Okej, tack antar jag, sa jag osäkert. Jag la på och satte mig i soffan, och försökte ta in allt som nyss hade hänt.

Satine;
Jag hade en hemsk huvudvärk när jag vaknade. Jag kunde knappt tänka. Men en grej poppade upp i mitt huvud hela tiden: Peter Gene Hernandez. Han var en stor jävla idiot! Evelina kom in till mig med frukost.
– Hur är det? frågade hon och satte sig på sängen.
– Bra, svarade jag. Jag ville inte att hon skulle oroa sig i onödan.
– Är det säkert? frågade hon oroligt.
– Ja, allt är bra, sa jag och satte mig upp.
– Okej då, jag går ut ett tag, svarade hon, reste sig upp och lämnade rummet. Själv satt jag kvar på sängen och åt frukosten. Det var pannkakor. Jag kunde inte låta bli att tänka på den dagen jag hade gjort pannkakor till lunch...

Evelina;
När jag hade kommit ut och börjat gå mot parken passade jag på att gå in i en affär där de säljer min favorit skvallertidning, In Touch Weekly. Men när jag såg den stod jag som förstenad. På framsidan var det en stor bild på Justine, och en liten bild på Peter. Under bilderna stod det, med en stor rubrik: "Han har gjort mig på smällen".
Jag köpte tidningen och läste snabbt igenom artikeln. Det var en lång intervju med Justine där hon berättade varenda detalj. Jag sprang tillbaka till hotellet med tidningen för att visa Satine. 

Justine;
Jag låg på ett lyxigt hotell och bara njöt. Jag hade nått berömmelse och popularitet på bara en dag.
Allting tack vare en liten lögn, men skitsamma! Nu är jag känd, berömd! Min mobil ringde. Det var Kevin.
– Hej, sa jag glatt.
– Jag såg artikeln i In Touch. Grattis antar jag, sa han.
– Va? Det där om Brunis? Det är inte han som är pappa till barnet, det är du, sa jag obekymrat.
– VA?!
– Ja, först trodde jag att det var han, men det kan det inte vara. Så då måste det vara du, sa jag.
– Så jag ska bli pappa? utbrast han glatt.
– Ja, men det är vår lilla hemlighet, okej?
– Visst.
– Bra, puss.
– Puss.
– Hejdå! sa jag och la på.

Peter;
När jag gått igenom det om och om igen, insåg jag att jag omöjligt kunde vara pappan till barnet.
Jag hade använt kondom när vi gjort det. Och vem var den där killen som kom fram till oss på restaurangen egentligen? Min mobil pep till. Jag hade fått ett sms. Det var från Satine. Jag öppnade det.
Vad fan håller du på med?!
¤ Förlåt för att jag slog dig, det var inte meningen att det skulle bli som det blev.
Vad fan pratar du om?!
¤ Vad menar du?
Har du inte sett artikeln om dig?!
¤ Vilken artikel?
In Touch Weekly, senaste.
¤ Vad stod det?
Att du gjort henne gravid. Men större delen av artikeln är falskt.

Jag sprang ut ur mitt hotellrum, ut från hotellet och ner till närmaste affär.
Där var den. Tidningen so skulle förstöra mitt rykte. Jag köpte varenda tidning, så att ingen mer skulle se den här. Han som stod i kassan kände igen mig, men jag gav honom lite dricks för att han skulle hålla tyst. Jag skyndade tillbaka till hotellet, satte mig ner och började läsa:

"HAN GJORDE MIG PÅ SMÄLLEN"
Vi har träffat artisten Bruno Mars ex Justine Sender.
Hon hade en het romans med Peter Gene Hernandez, som han egentligen heter.
De var visst för ivriga i sängen, för nu väntar Justine barn.
Här kommer en intervju med henne där alla detaljer kommer fram!

Hur träffades du och Peter?
– På en konsert i Hollywood.

Var det kärlek vid första ögonkastet?
– Det skulle jag nog inte vilja påstå, inte från hans sida iallafall.

Vad menar du med det?
– Han playade mig. Han strulade med min kompis när jag var ute och joggade.

Var det så erat förhållande tog slut?
– Ja, jag älskade honom och hade gärna velat få det att funka, men han tog det inte seriöst.
Jag hittade honom och min kompis i duschen när jag kom tillbaka. Han smekte hennes kropp och kysste henne överallt.

Hur känns det att vänta hans barn i nuläget?
– Jag älskar barn, men att vänta just hans barn känns lite awkward.

Kommer ni kunna samsas om dottern eller sonen?
– Det är en dotter. Ja, vi måste få det att funka.

Vi kommer träffa Justine senare när hennes dotter fyllt tre. Då ska hon få berätta för oss hur det fungerar mellan henne och Peter. Vi alla väntar spänt!

Satine; 
Jag bad Peter komma över för jag fattade allvarligt talat inte vad han höll på med. Jag fattade inte var Justines höll på med heller. Varför skulle hon ljuga? Varför skulle hon gå ut i pressen med det? Jag hade tusen frågor som jag ville ställa till bägge två just nu.

När Peter kom satte vi oss i soffan. Han stirrade på mina stygn och såg olycklig ut.
– Gjorde jag det där? Frågade han och nickade mot stygnen. Jag nickade.
– Förlåt, viskade han.
– Vi har viktigare saker att prata om nu, som Justine, sa jag och bytte samtalsämne ganska smidigt.
Han nickade och vi började gå igenom olika uppgifter.

Peter; 
När jag satt där och pratade med Satine, var jag nästan på vippen hela tiden att luta mig fram och kyssa henne.
När vi hade pratat klart kom vi fram till att Justine var en player och gjorde allt för berömmelse. Jag fattade inte vad jag sett hos henne. När jag kom till mitt hotellrum och stod på balkongen, kom jag på mig själv med att tänka på Satine. Den där kyssen på stranden. Jag visste jag hade viktigare saker att tänka på, som hur jag skulle rentvå mitt rykte och sätta dit Justine...

Bortsätt från Peter och Satines sms-konversation och intervjun med Justine (som jag la till), har Carmen skrivit hela delen.
Hon skriver superbra! Hon har en vardagsblogg och en Halmstadsblogg, kolla in!

När vi var klara åkte vi till hotellet. Jag gick och la mig direkt, men Evelina sa att hon skulle sitta uppe och läsa en stund till. När jag låg i sängen tänkte jag på Peter. Han var en idiot. En hemsk jävla idiot. Jag ville inte ha något mer att göra med honom. Någonsin. 



Peter;
Jag hade sett Satine genom fönstret. Någon tjej hade knuffat in henne i en taxi och de hade åkt iväg.
Jag borde kanske säga förlåt, men jag vet ju inte vart hon bor nu.

Jag fick sova i Satines sovrum den natten. Justine förlät mig dagen efter, men vi började bråka om Justin, killen som kommit fram och pratat med Justine på restaurangen. Hon påstod att han inte var annat än en vän. Jag ville tro henne, men det gick inte. Vi tog en paus från varandra. Justine flyttade ut från hotellet.

Tiden gick och nu hade jag inte hört av Satine. Paparazzis var ständigt efter mej och frågade om blodet dom hade hittat på mitt hotellrum under en presskonferens där.

En dag när det kändes som jag aldrig mer skulle höra av varken Satine eller Justine ringde min IPhone. Det var inte Satine. Det var Justine! Vad ville hon? Skulle vi prata ut nu? Skulle vi avsluta pausen och flytta ihop igen?

Peter – Hallå? sa jag försiktigt.
Justine – Hej, sa Justine intensivt. 
Peter - Så vad vill du?
Justine – Jag ska gå rakt på sak..., sa hon och tystnade. Jag väntade.
Justine – Jag är gravid, sa hon till slut. Jag blev speechless. 
Peter – Va? Hur? När? Hon suckade.
Justine – Jag ska behålla barnet, hon ska heta Estelle. 
Peter – Ja, allt liv är ju heligt. Så hur vet du att det är en flicka?
Justine – Jag har kollat upp det. Jag är i dom första 3 dagarna. 
Peter – Hur kan du då veta?
Justine – En mamma vet alltid och så har jag gjort ett test. 
Peter – Okej, jag behöver lite tid för mig själv, hejdå. Jag la på.
Justine – Va? Hejdå...?

Mitt huvud var fullt av tankar.
Skulle jag vara tvungen att lägga min karriär åt sidan?
Tänk om det skulle läcka ut till pressen?

Jag var tvungen att ringa Travis McCoy, han var en gammal vän som jag alltid kunde prata med. Jag tog upp min mobil slog numret, det gick några signaler innan han svarade.

Den här korta, men bra delen har Honey skrivit! Kolla in hennes novellblogg!

Konstigt nog verkade Justine stortrivas av att vara i centrum. Hon skrattade och log överdrivet mycket i alla kameror. De filmade och tog en massa bilder. Jag undrade vem som hade läckt till pressen. Vem hade berättat att vi skulle äta på just den här restaurangen? Det var väl bara en person mer än oss som visste? Satine.



Satine:
När jag och Evelina kom till receptionen kollade jag om det fanns några rum lediga på hotellet.
Receptionisten sa att det fanns ett rum på våning fyra. Det var samma våning som det nuvarande rummet jag bodde i tillsammans med Peter och Justine. Jag tog det och vi checkade in. Hon visade oss vilket rum. Det var rum 543, rummet som låg mittemot Justine och Peters. Vi tackade för hjälpen och började flytta väskor från rum till rum.
Jag ville inte bo tillsammans med dem längre. Jag ville bo långt ifrån honom. Nu blev det ju inte så långt ifrån honom, men det här får väl duga.

Evelina:
När vi hade förflyttat alla väskor bad Satine mig att stanna här på rummet. Hon skulle gå över till det andra rummet och vänta på att de skulle komma hem. Jag förstod inte riktigt varför, men jag nickade och sa att jag skulle hålla mig på rummet.

Justine:
När alla paparazzis hade avlägsnat sig hade jag hunnit vara med i varenda kamera. Jag njöt av att få så mycket uppmärksamhet. Bruno verkade inte lika överlycklig.
– Vad är det med dig? Det är ju skitkul att bli filmad och intervjuad! utbrast jag och såg på honom.
– Inte om man blir det hela tiden, mumlade han och såg olyckligt på mig.
– Jag skulle älska det! sa jag och log stort.
– Kom, nu går vi, mumlade han. Jag ska ta ett snack med Satine sedan, tillade han och gick mot limousinen med bestämda kliv. Jag suckade, men sprang efter honom.

Peter:
När jag kom till hotellrummet var jag förbannad. Hon visste att jag hatade paparazzis.
Jag låste upp och rusade in i rummet. Satine satt i soffan. Hon hade på sig mjukisbyxor och ett linne.
Till och med i sådana kläder var hon vacker. Jag försökte skaka av mig tankarna. Jag fick inte tänka om henne på det sättet! Trots det kunde jag inte låta bli. Men nu tvingade jag mig själv till att göra det. Jag var förbannad.

Satine:
– Hur fan kan du?! skrek Peter åt mig. Jag såg på honom utan att säga ett ord.
– Du vet hur jävla mycket jag hatar paparazzis! Det sa jag till dig, första kvällen här! fortsatte han och kastade en kudde på mig. Jag gjorde inget. Han kastade en till kudde på mig, hårt. Då fick jag nog.
– Jävla idiot! skrek jag tillbaka och reste mig häftigt upp. Han såg lite förvånad ut, men hämtade sig snabbt.
Justine såg förskräckt på oss. Hon hade nog inte väntat sig det här.
– Jävla bitch! skrek han. Jag slog honom på bröstet med en kudde. Han slog mig hårt i ansiktet med en kudde.
Kudden hade en dragkedja. Dragkedjan träffade min tinning. Jag skrek till och slog händerna för ansiktet. Han stod som förstenad, som om han inte fattat vad som nyss hänt. Justine rusade fram till oss och knuffade ner honom i soffan.
– Hur gick det, gumman? frågade hon och tog bort mina händer. Jag blödde kraftigt. Jag såg på honom.
– Dra åt helvete..., viskade jag. Han reste sig upp och gick mot mig. Jag trodde att han skulle slå mig igen, så jag backade. Han stannade någon meter ifrån mig.
– Förlåt... det var inte meningen att skada dig, mumlade han och såg ner i golvet. Jag suckade. Justine hämtade våtservetter och gav till mig. Jag torkade bort lite blod, men det fortsatte att forsa.
– Jag stannar inte här en sekund till, sa jag och gick mot hallen.
– Satine... vänta, mumlade han och gick fram till mig. Han drog mig intill sig och gav mig en kyss.

Peter:
Jag kysste henne. Hon slet sig loss och bitchslapade mig. Jag vacklade bakåt.
– Jävla idiot! Dra åt helvete! skrek hon och sprang ut från rummet. Kvar stod jag och höll mig för kinden.
Justine smällde igen dörren till vårt sovrum. Vad fan hade jag ställt till med nu då? Jag hade skadat Satine fysiskt och Justine känslomässigt. Fan. Skulle hon någonsin förlåta mig?

Satine:
När jag kom in till hotellrummet satt Evelina och läste en bok. Hon tittade upp och hennes blick fastnade på mitt sår. Hon reste sig hastigt och tappade boken, utan att notera det själv. Hon gick fram till mig och såg på mitt sår.
– Peter? frågade hon. Jag nickade. Jag såg hur vreden inom henne steg. Hon greppade nyckelkortet som ledde in till rummet och drog med mig därifrån. Vi gick ner till gatan och hon letade efter en taxi. Vi hittade en och satte oss i den. – Såret är djupt, förklarade hon när taxichauffören började köra. Jag nickade oförstående.
– Det måste sys, fortsatte hon och då fattade jag. Vi skulle till ett sjukhus. Kanske akuten?

När vi kom dit gick vi till receptionen. Evelina skötte snacket och jag fick komma in till ett litet rum. Evelina satt bredvid mig och pratade samtidigt som en doktor, vars namn jag inte minns, sydde. Det blev sju stygn.

När vi var klara åkte vi till hotellet. Jag gick och la mig direkt, men Evelina sa att hon skulle sitta uppe och läsa en stund till. När jag låg i sängen tänkte jag på Peter. Han var en idiot. En hemsk jävla idiot. Jag ville inte ha något mer att göra med honom. Någonsin.

Jag och Justine satt och åt en romantisk middag på någon fin restaurang. 
– Hej, Justine! hojtade någon bakom mig. Jag vände mig om. Där stod en en kille och flinade. 
– Hej, Kevin, mumlade hon besvärat. 
– Ville bara säga att det som hände tidigare idag aldrig har hänt! sa han och blinkade med ena ögat. Hon nickade. 
– Nej, inte ett ord om det som hände i förrådet. Inte ett ord om hur skönt det var, sa han och skrattade. 
– Inte ett ord..., viskade hon. 
– Bra, vi hörs! sa han och gick iväg. Jag såg på henne, länge. Hade hon också varit otrogen?! 



Peter:
– Vem var det? undrade jag och såg frågande på henne.
– Hurså? frågade hon och ryckte på axlarna.
– Vem var det? frågade jag igen.
– En kompis bara! utbrast hon irriterat.

Justine:
Varför skulle Kevin komma och förstöra allt?! Jag hade ju bara haft ihop det lite med honom, no biggie?
– Vem är det? Vad heter han? Nu vill jag veta! utbrast Bruno surt.
– Okej, okej! Han heter Kevin och jobbar på H&M. Han hjälpte mig att bära påsarna till taxin, förklarade jag snabbt. Det var ju en lögn, men det behövde han inte få reda på.
– Så ni är bara vänner? undrade han misstänksamt.
– Ja, vi är bara vänner, sa jag.
– Men vad hände i förrådet? frågade han. Jag blev väldigt ställd och visste inte vad jag skulle svara.
– Ehm... Justin... typ... han... han..., stammade jag. Bruno såg uppmanande på mig.
– Han gjorde vad?
– Han tappade två påsar på mig, sa jag.
– Jaha, varför skulle ingen få reda på det? undrade han och såg på mig.
– Hans... hans flickvän är... väldigt... eh... svartsjuk av sig, om han så mycket som... hmm... kollar någon tjej i ögonen blir hon ursinnig och... och då låser hon ut honom från... typ... huset i två dagar... minst! utbrast jag.
Jag blev ärligt talat förvånad över hur bra jag kunde ljuga när det verkligen behövdes. Han nickade.
– Okej, förlåt, sa han och såg på mig.
– Ingen fara, älsk! sa jag och kysste honom över bordet. Nu hade kvällen återgått till att vara perfekt igen!

Evelina:
När klockan var kanske halv ett hade vi festat runt på olika klubbar i evigheter. Det var alltid kul att vara med Satine, jag hade alltid kul med henne. Vi skrattade och dansade och flummade runt. Alltid kul med Satine. AKMS.
När vi gick ut från den senaste klubben försökte vi få tag på en taxi, utan resultat. Vi beslöt oss för att gå hem till Satine, eller hotellet där Satine bodde. Jag kunde få sova där en natt. På vägen till hotellet kände jag något som blixtrade i ansiktet. Vi hade blivit fotade.
– Vad vill ni oss?! skrek jag till några paparazzis som stod och fotade oss.
– Du är Satine Clarkson! skrek en av de och tog en bild på oss.
– Ja, det är jag! Vad vill ni oss? sa Satine och backade några steg från kameran.
– Hon smiter! skrek en annan paparazzi och rusade fram till henne och tog tag i hennes armar.
– Lugna er! Jag går ingenstans bara ni talar om vad ni vill mig! skrek hon och slet sig loss. De nickade ivrigt och tog fram mikrofoner och stora filmkameror.
– Vad gör du och... din väninna ute en sen lördagskväll som denna? frågade en paparazzi och höll fram miccen till Satine. Hon log in i kameran och svarade: – Vi har varit ute och ätit, sedan gick vi på nattklubb.
– Visst är du bekant med Bruno Mars? undrade en annan paparazzi och höll upp en mic till henne.
– Ja, vi är bekanta, svarade hon. Jag såg på henne med stora ögon, kände hon Bruno Mars?!

Satine:
Jag såg att Evelina stirrade förvånat på mig, jag kunde inte förklara nu.
– Vet du var han är just nu? frågade paparazzin mig.
– Han och hans flickvän, Justine..., började jag. Evelina hoppade till. Jag visste att hon och Justine var allt annat än vänner. Justine hade tydligen förfört Evelinas pojkvän, Simon. Hon hade kommit på dem och blivit rasande.
Till skillnad från mig såg Evelina inte med blida ögon på det Justine gjort och bröt all kontakt med henne.
– Var är de någonstans?! utbrast han och tryckte nästan miccen mot min mun.
– De är på någon flott restaurang, svarade jag.
– Vilken?! frågade han ivrigt. Jag berättade vad restaurangen hette och gav de adressen.
Jag visste mycket väl att Peter hatade att bli omringad av paparazzis, men efter allt som hänt idag tyckte jag att han förtjänade det. Han hade behandlat mig som skit. Justine hade behandlat mig som skit. Hon hade inte ens kollat på mig, efter att jag berättat vad som hänt mellan mig och Peter! Hon hade för fan tagit alla mina killar som någonsin existerat! Till och med Sebastian, den enda kille jag kunnat se min framtid med. Hon hade förfört honom på vår
2-årsdag. Jag skulle aldrig förlåta henne helt för det. Efter honom hade jag inte haft några seriösa förhållanden.
Ska jag vara ärlig var han den enda kille jag hade ett seriöst förhållande med.

Peter:
När vi kom ut från restaurangen såg jag Justine djupt i ögonen. Sedan kysstes vi passionerat. Jag la min händer runt hennes midja och hon drog sina händer genom mitt hår. Plötsligt blixtrade det till överallt. Jag drog mig snabbt tillbaka såg mig omkring. Vi var omringade av paparazzis. Fan också, hoppas inte Justine tar illa upp.

Konstigt nog verkade Justine stortrivas av att vara i centrum. Hon skrattade och log överdrivet mycket i alla kameror.
De filmade och tog en massa bilder. Jag undrade vem som hade läckt till pressen. Vem hade berättat att vi skulle äta på just den här restaurangen? Det var väl bara en person mer än oss som visste? Satine.

– När vi går ut? utbrast han förvånat.
– Ja, vi ska ut och äta! Du, jag och Sat, om hon är på humör, förklarade jag.
– Okej? sa han frågande.
– Skynda dig att byta om! Jag hämtar Satine! sa jag och gick ut på balkongen.
– Sat, vad är problemet? Är du du i huvet? Har du psykiatriska störningar? undrade jag. Hon vände sig om och kollade på mig. Ett svagt leende spred sig på hennes läppar.
– Jag tror att det kallas psykiska problem, men det tror jag inte att jag har, sa hon och skrattade lite.
– Vad har hänt? frågade jag och såg på henne. Hon såg på mig, vek undan med blicken.
– Jag... jag och Peter..., mumlade hon.
– Vad? sa jag lite irriterat. Ho såg ner i golvet, tog ett djupt andetag och sa: – Jag kysste honom... 



Justine:
What the fuck?! Hade hon hånglat med Brunis?! Hade de strulat?!
– Jävla hora! skrek jag. 
– Det var inte meningen, det bara hände! utbrast hon och sprang in till sovrummet. 
Hennes replik påminde väldigt mycket om den replik jag använde för att förklara mig alla gånger jag förfört hennes killar. Hon hade alltid förlåtit mig, men det här var annorlunda! Hon hade tagit min kille! Jag smällde igen balkongdörren och rusade efter henne.

– Har du strulat runt med min kille?! skrek jag. 
– Nej, det var bara en kyss! sa hon och låste in sig i badrummet. Jag sprang in till Bruno. Han hade på sig en kostym och såg riktigt bra ut. Jag glömde allt, nästan. 
– Hörde att du och Sat hånglat, schysst mot mig, sa jag sarkastiskt. Han såg olyckligt på mig. 
– Det var bara en..., började han, men jag avbröt honom. 
– Ja, jag har hört att det bara var en kyss, Sat sa det.
– Förlåt...

Peter:
– Whatever, det är två timmar kvar innan vi ska gå ut, vill du hitta på något? sa hon och nickade mot sängen. Jag log och drog henne intill mig. Vi kysstes passionerat och hon drog ner mig på sängen...

Satine:
Jag låste försiktigt upp dörren till badrummet och kikade ut. Dörren till deras sovrum var öppen och de stönade högt. Nåja, nu är de iallafall vänner, tänkte jag och gick ut från badrummet. Jag stängde dörren till mitt sovrum och började göra mig iordning inför ikväll. Igår hade Justine berättat att vi skulle gå ut och äta, hon, jag och Peter. Hon hade malt på om varenda detalj också, det hade tagit mig en halvtimme som jag egentligen skulle duschat på. Nåja, man kan väl inte få allt här i världen.

Peter:
Efter en underbar njutning la jag mig andfått bredvid henne. Hon reste sig upp och gick in till badrummet för att ta en dusch. Jag låg kvar en stund, ända tills hon kom ut från badrummet med morgonrocken svept om sig och en handduk runt håret. Hon log och började göra sig iordning. Jag reste mig upp, gick in till badrummet och tog en dusch. Sedan gick jag ut och gjorde mig iordning. När jag och Justine kom ut från sovrummet möttes vi av en skönhet. Satine stod ute på balkongen i en söt klänning. Hon var så vacker. Jag slog till mig själv i tankarna.
Jag och Justine hade precis haft en underbar stund tillsammans. Hon var min flickvän. Det var henne jag ville ha, ingen annan... eller?

Justine:
Det här var perfekt. Jag och min kille satt på en restaurang. Satine hade inte följt med, hon skulle tydligen ha en kul utekväll med hennes dryga kompis Evelina. Jag fattade inte vad Satine såg hos henne! Hon var ful, tråkig, tråkig och TRÅKIG! Jag var mycket snyggare! Men det är väl hennes val...

Satine:
Jag och Evelina var ute på nattklubb. Evelina var en av mina närmsta vänner, jag hade känt henne längre än Justine. Det var henne jag berättade allt för, det var henne jag alltid hade kul med, det var hon som alltid fick mig att skratta, det var hon som förgyllde mitt liv. Vi dansade och drack, skrattade och hade kul. För en gångs skull var jag 100% glad och lycklig. Nu behövde jag inte bry mig om Peter.

Peter:
Jag och Justine satt och åt en romantisk middag på någon fin restaurang. 
– Hej, Justine! hojtade någon bakom mig. Jag vände mig om. Där stod en kille och flinade. 
– Hej, Kevin, mumlade hon besvärat. 
– Ville bara säga att det som hände tidigare idag aldrig har hänt! sa han och blinkade med ena ögat. Hon nickade. 
– Nej, inte ett ord om det som hände i förrådet. Inte ett ord om hur skönt det var, sa han och skrattade. 
– Inte ett ord..., viskade hon. 
– Bra, vi hörs! sa han och gick iväg. Jag såg på henne, länge. Hade hon också varit otrogen?!

Satine stod stilla med vatten till benen. Hennes hår blåste. Hennes kropp var så perfekt. Hon var så vacker. Jag blev som förtrollad, förhäxad, hypnotiserad. Jag glömde bort Justine helt. Jag simmade bakom henne, tog tag i henne underifrån och lyfte upp henne, sådär som jag gjort tidigare på dagen. Hon tjöt och sprattlade, men jag höll henne i ett fast grepp. Jag snurrade henne runt, runt innan hon slängdes i vattnet. Hon skrattade och skvätte på mig som hämnd, precis på samma sätt som hon gjort mitt på dagen. Plötsligt stannade hon upp. Jag stannade upp. Vi såg på varandra, länge. Jag böjde mig ner mot henne. Hon lutade sig mot mig. Våra läppar möttes i en försiktig kyss...

Satine:
Jag drog mig hastigt tillbaka. Vad fan höll jag på med?! Jag mumlade något och sprang iväg till hotellet. 
Vad skulle Justine säga när hon fick reda på det här? 

Peter: 
Jag såg efter henne. Vad hade egentligen hänt? Vi hade ju bara badat, och sen... 
Fan, vad skulle hända nu? Med Justine? Hon kommer döda mig!

Justine:
När jag kom hem från shoppingen låg Satine på sängen och grät. 
– Vad har hänt, gumman? undrade jag, utan att egentligen bry mig. Hon undvek min blick och skakade på huvudet.
Jag suckade. Sedan tog jag med alla mina saker in till Brunos rum. Jag bestämde mig för att skita i henne och började pröva mina nya kläder.

Peter:
När jag kom upp till hotellrummet såg jag att Satine satt på balkongen med huvudet lutat mot väggen. 
Jag suckade, funderade på att gå ut till henne, men jag ångrade mig och gick in till deras sovrum istället. Ingen Justine, var kunde hon vara då? Jag kollade runt i rummet, hennes saker var borta. Hade hon stuckit?! Fan också. Jag sprang in till mitt sovrum och skulle precis slänga mig på sängen när jag såg henne. Allt stannade upp. Hon såg glatt på mig, inga tecken på att hon hade gråtit, inget utkletat smink. Hennes saker var utspridda på skrivbordet, i badrummet, på sängen, i stort sätt lite här och där i rummet. 
– Hej, älsk! utbrast hon och slog armarna runt mig. Satine hade tydligen inte sagt något, vilken tur! 
– Var shoppingen lyckad? undrade jag och kysste henne. Hon fnittrade. 
– Absolut, kolla vad jag har köpt! sa hon och la en hög kläder i min famn. 
– Den här är också ny! Snygg va? sa hon och pekade på det hon hade på sig. 
Det var en leopardfärgad klännign. Ska jag vara ärlig så tyckte jag att den var hemsk. Skitful. 
– Den är... hm... unik? mumlade jag. 
– UNIK? Menar du att jag ser unik i den? frågade hon och såg på mig med stora ögon. 
– Självklart, du är unik, sa jag sanningsenligt. Hon log med hela ansiktet. 
– Jag tänkte ha den när vi går ut, förklarade hon. Jag stirrade på henne.

Justine:
Han såg ut som ett frågetecken. 
– När vi går ut? utbrast han förvånat. 
– Ja, vi ska ut och äta! Du, jag och Sat, om hon är på humör, förklarade jag.
– Okej? sa han frågande. 
– Skynda dig att byta om! Jag hämtar Satine! sa jag och gick ut på balkongen. 
– Sat, vad är problemet? Är du dum i huvet? Har du psykiatriska störningar? undrade jag. Hon vände sig om och kollade på mig. Ett svagt leende spred sig på hennes läppar. 
– Jag tror att det kallas psykiska problem, men det tror jag inte att jag har, sa hon och skrattade lite. 
– Vad har hänt? frågade jag och såg på henne. Hon såg på mig, vek undan med blicken. 
– Jag... jag och Peter..., mumlade hon. 
– Vad? sa jag lite irriterat. Hon såg ner i golvet, tog ett djupt andetag och sa: – Jag kysste honom...

Jag hörde stön. Jag förstod att de inte ville bli störda, så jag satt kvar på balkongen.
Ungefär tio minuter senare kom Justine ut med täcket lindat runt sig.
– Du kan aldrig gissa vad som nyss..., började hon. Jag avbröt henne.
– Jo, jag hörde, sa jag och kollade upp mot himlen.
– Det var underbart! Han var lite slö, men aja, malde hon på.
– Mm, mumlade jag. I vanliga fall var det jättekul att prata om killar och sådant, men inte nu. Jag var inte på humör. Kanske var det just för att jag hade känslor för honom? Jag visste det nu, men jag kunde inte ta honom ifrån henne.
Aldrig att jag skulle svika min bästa vän, även om hon tagit säkert 99,9% av alla mina killar. Jag vet inte hur många gånger hon har förfört dem när jag varit utom synhåll. Jag drog en djup suck.
– Var är han nu? frågade jag efter att hon malt på om varenda detalj.
– Han är i duschen, jag kanske ska överraska honom genom at gå in dit? Vad tycker du? undrade hon och såg på mig.
– Gör som du vill, mumlade jag.
– Okej, sa hon och gick därifrån. Jag drog igen balkongdörren och satte mig på stolen igen. Nu öste regnet ner.
Det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll. Jag hade kunnat sitta här hela dagen, hela livet.
För alltid. För evigt. 



Peter: 
När jag vaknade låg Justine på min arm och mumlade.
– Vad är det, älskling? frågade jag.
– Han juckar sakta, för sakta, mumlade hon. Jag insåg att hon pratade i sömnen, men nu blev jag nyfiken.
– Vem gör det? viskade jag försiktigt.
– Snyggingen, mumlade hon.
– Vem är det? frågade jag nyfiket.
– Bruno, mumlade hon och vände sig om. Jag nickade och gick ut till köket. Satine satt på balkongen, det hade hon gjort igår när jag gått och lagt mig. Men då hade regnet öst ner, nu sken solen. Jag hade inte pratat med henne sedan igår, på stranden. Jag gick ut på balkongen.
– Hej, sa jag.
– Hej, sa hon utan att vända sig om.
– Du, förlåt om jag behandlade dig illa förut, mumlade jag. Hon vände sig om och kollade på mig under tystnad.
Sedan skakade hon på huvudet.
– Det är okej, sa hon och vände bort blicken.
– Okej, skönt, bra, mumlade jag hastigt. Hon sa inget. Jag gick in till köket och bredde en smörgås.
Hotellfrukosten hade plockats undan för länge sedan.

Satine:
Han hade bett om ursäkt... jag hade förlåtit honom.
– Hello, girl! utbrast någon bakom mig. Jag suckade och vände mig om. Jag möttes av ett bländande leende.
– Jag och Brunis går ner till stranden, ska du med? undrade Justine och log ännu större.
– Jag kommer, sa jag glatt och gick in till sovrummet för att byta om. När jag kom ut från rummet stod Peter och Justine och log mot mig. Vi gick ner till stranden och Justine valde ut en solig plats, där hon genast la sig ner på handduken. Jag vadade runt i vattnet en stund innan jag doppade mig. Det var varmt och ganska blåsigt.
Peter lyfte upp mig underifrån och slängde mig i vattnet. Jag skrattade och skvätte på honom. Han skvätte tillbaka.
– Jag går tillbaka till hotellet nu! ropade Justine från strandkanten. Peter gick bort till henne.
– Ska du gå redan? ropade jag.
– Vi kom ju nyss, sa Peter.
– Jag ska soppa med Stacey, om exakt en halvtimme, och jag måste göra mig iordning innan dess, sa hon lugnt.
– Okej... vi ses sen? sa Peter lite frågande.
– Visst gör vi det, sa Justine och gav honom en hastig kyss. Hon vinkade och iväg.
Jag och Peter fortsatte bada. Efter en stund gick vi upp till hotellet och vilade, men på kvällen gick vi tillbaka till stranden. Det blåste ganska kraftigt nu, men det gjorde ingenting. Solen var på väg ner och det var ganska mörk, men ändå mysigt på något sätt.

Peter:
Satine stod stilla med vattnet vällande halvvägs över hennes perfekta kropp. Hennes hår blåste. Hon var så vacker. Jag blev som förtrollad, förhäxad, hypnotiserad. Jag glömde bort Justine helt. Jag simmade bakom henne, tog tag i henne underifrån och lyfte upp henne, sådär som jag gjort tidigare på dagen. Hon tjöt och sprattlade, men jag höll henne i ett fast grepp. Jag snurrade henne runt, runt innan hon slängdes i vattnet. Hon skrattade och skvätte på mig som hämnd, precis på samma sätt som hon gjort mitt på dagen. Plötsligt stannade hon upp. Jag stannade upp. Vi såg på varandra, länge. Jag böjde mig ner mot henne. Hon lutade sig mot mig. Våra läppar möttes i en försiktig kyss...

När jag kom in igen låg de i soffan och hånglade. Det kändes konstigt. Det gjorde ont inom mig, utan anledning.
– Ursäkta om jag stör..., mumlade jag. De slutade kyssas och kollade upp på mig.
– Oj... ehm..., mumlade Peter och stirrade ner i golvet.
– Hallå, du ser väl att vi är upptagna?! undrade Justine trotsigt. Jag suckade och satte mig i en fåtölj.
– Justine, jag vill bara att du ska veta att jag och Peter bara är vänner, inget mer, sa jag.
– Vem är Peter? Aja, jag förlåter dig, sa hon och log belåtet.
– Jag är Peter, sa han och kollade förvånat på henne. Hon blinkade flera gånger utan att säga något. En svag rodnad syntes på hennes kinder.
– Aja, jag kallar dig Bruno, det är sexigare, sa hon efter en stund kysste honom. Han slöt sina ögon och njöt verkligen. Det stack till i mig, som om någon just gett mig en örfil. Jag förstod bara inte varför. Jag kollade på Justine. Hennes ögon var helt öppna, som på en fisk. Meningen "should of known you was trouble from the first kiss, had your eyes wide open, why were they open?" från Grenade dök upp i mitt huvud. Efter en stund slutade de kyssas. Vi satt och kollade på varandra under tystnad.
– Vad ska vi göra idag? frågade Peter till sist.
– Vi kan väl bada? undrade jag försiktigt.
– Visst, varför inte? sa Peter och Justine kysste honom passionerat. Det gjorde ont i mig. Nu visste jag var. I hjärtat. Varför visste jag fortfarande inte, det omöjliga kunde väl inte ha hänt? Jag hade väl inte fått känslor för Peter Gene Hernandez?



Peter:
Vi bytte om och sedan gick vi ner till stranden som låg alldeles intill hotellet.
Satine tog av sina shorts och sitt linne. Under dem hade hon en svartvit baddräkt som visade mycket hud.
Hon såg otroligt bra ut. Jag kunde inte slita blicken från henne. Till slut tvingade jag mig själv att kolla åt ett annat håll, jag hade ju faktiskt något på G med Justine. Hon kom gående mot oss med sina sandaler i handen. Hennes badkläder såg lite tantiga, om jag får vara ärlig. Det var en besvikelse, för jag hade ju hoppats på en urringad minibikini. Nåja, jag kan ju faktiskt kolla in Satine i smyg. Justine bredde ut sin handduk bredvid min och la sig ner på den. Hon blundade och tog av sina solglasögon.
– Sisten i är en... oskuld! utbrast jag och började springa mot vattnet. Justine resta sig hastigt upp och började springa. Jag skulle precis slänga mig i vattnet när ett plask hördes. Någon hann före mig. Jag dök i vattnet och när jag simmade upp till ytan kollade Satine på mig. Justine slängde sig i vattnet några sekunder senare.
– Jag lovar att jag inte är oskuld, även om jag kom sist, sa hon och skrattade. Sedan gick hon upp från vattnet. Hon la sig och solade igen. Satine och jag fortsatte bada. När Satine stod stilla för några sekunder simmade jag under henne, lyfte upp henne och började snurra henne runt, runt.

Satine:
Jag stod och dagdrömde om Peter, även om jag visste att jag inte fick göra det. Det var förbjudet. Han var Justines kille, de hade något på G.

Plötsligt lyfte någon upp mig ur vattnet, jag hann se i ögonvrån att det var Peter. Han snurrade mig runt, runt, innan han kastade ut mig i vattnet. Han skrattade och dök ner under vattnet.
– Nu är det krig! utbrast jag när han simmade upp till ytan. Jag skvätte vatten på honom och han skvätte tillbaka.
Vi skrattade och plaskade och skvätte på varandra. Efter en stund stod vi och såg in i varandras ögon.
För en sekund kändes det som att vi var tillsammans, men sedan kom Justines vadande mot oss och ropade: – Nu ska jag också bada! utropade hon och doppade sig försiktigt. Peter dök under vattnet, simmade mot henne, dök upp framför henne och skvätte vatten på henne. Hon hostade och fnös. Han fortsatte skvätta och skrattade glatt.
– Vad fan! Nu är jag för i helvete helt jävla genomblöt! Hoppas du är nöjd, ditt jävla rövhål! skrek hon och sprang up ur vattnet. Hon slängde ner sin handduk och solglasögonen i badväskan och sprang upp till hotellet med telefonen mot örat. Peter såg förvirrat efter henne.
– Hon hatar när man skvätter på henne, hon hatar att bli blöt, sa jag försiktigt. Han såg irriterat på mig.
– Du sa det lite försent, du, muttrade han surt. Jag blev väldigt irriterad. Var det mitt fel att han blött ner henne?
– Men förlåt så jävla mycket då, sa jag sarkastiskt och vadade bort mot stranden. Jag plockade ihop mina badsaker och gick upp till hotellet. Det började regna.

Peter:
Okej, nu var både Justine och Satine skitsura på mig, hurra.
Jag packade ihop mina saker och gick till hotellet. När jag kom in till rummet satt Justine och Satines uppkrupna i varsin fåtölj. De kollade på någon tråkig serie. Jag släppte ner bagen och satte mig i soffan.
– Vad kollar ni på? undrade jag.
– 2½ men, mumlade Satine. Justine stirrade tyst på skärmen.
– Jag ska lämna er ifred, sa Satine och reste sig upp. Hon gick ut på balkongen.
– Förlåt, jag visste inte att du hatade vatten så mycket, mumlade jag. Hon vände blicken mot mig.
– Ingen fara, sa hon och log. Hon satte sig i soffan och gav mig en kyss. Jag besvarade ivrigt den och vi fortsatte kyssas. Hon drog av min t-shirt, och den här gången var det okej. Vi drog oss in mot mitt sovrum.
– Jag ska bara ta fram en kon..., mumlade jag. Hon avbröt mig.
– Lugnt, jag har käkat p-piller.
– Okej, sa jag och vi fortsatte kyssas. Hon drog ner mig på sängen och jag la mig på henne.

Satine:
Jag hörde stön. Jag förstod att de inte ville bli störda, så jag satt kvar på balkongen.
Ungefär tio minuter senare kom Justine ut med täcket lindat runt sig.
– Du kan aldrig gissa vad som nyss..., började hon. Jag avbröt henne.
– Jo, jag hörde, sa jag och kollade upp mot himlen.
– Det var underbart! Han var lite slö, men aja, malde hon på.
– Mm, mumlade jag. I vanliga fall var det jättekul att prata om killar och sådant, men inte nu. Jag var inte på humör. 
Kanske var det just för att jag hade känslor för honom? Jag visste det nu, men jag kunde inte ta honom ifrån henne. 
Aldrig att jag skulle svika min bästa vän, även om hon tagit säkert 99,9% av alla mina killar. Jag vet inte hur många gånger hon har förfört dem när jag varit utom synhåll. Jag drog en djup suck. 
– Var är han nu? frågade jag efter att hon malt på om varenda detalj. 
– Han är i duschen, jag kanske ska överraska honom genom at gå in dit? Vad tycker du? undrade hon och såg på mig. 
– Gör som du vill, mumlade jag. 
– Okej, sa hon och gick därifrån. Jag drog igen balkongdörren och satte mig på stolen igen. Nu öste regnet ner. Det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll. Jag hade kunnat sitta här hela dagen, hela livet. För alltid. För evigt.

Jag gick in till badrummet och fixade iordning mig, sedan gick jag och la mig. Jag började tänka på Satine, utan att veta varför. Jag tyckte om henne, men inte på det sättet. Mer på att hon hade kunnat vara en nära vän, som jag berättade allt för. Jag ville lära känna henne mer, men ändå inte uppmuntra henne till att få känslor för mig. Jag somnade med Satine i mina tankar.



Peter:
När jag vaknade nästa dag, eller senare på dagen för att vara exakt, var klockan 12:34.
Jag hörde att någon nynnade på en låt ute i köket. Solen sken och himlen var klarblå. Det var perfekt badväder.
Jag klev upp ur sängen och valde ut dagens kläder. När jag kom ut till köket stod Satine vid spisen.
Hon gnolade på en låt jag kände igen, det var en av mina låtar. Hela köket osade.
– God morgon, sa jag. Hon vände sig om och log glatt mot mig.
– God morgon! Sovit gott? frågade hon och vände något i en stekpanna. Jag lutade mig över hennes axel för att se vad som doftade så gott. Det var pannkakor! Jag blev genast på gott humör, pannkakor var en av mina favoriter. När hon vänt på pannkakan och låtit den stekas en stund la hon skickligt upp den på en tallrik. Jag kollade på tallriken där det låg kanske åtta pannkakor.
– Räcker det till mig? frågade jag och skrattade till.
– Nog räcker det, sa hon och hällde i ny smet i stekpannan.
– Du vet väl att det här är ett fem stjärnigt hotell? De serverar frukost, påpekade jag. Hon började skratta.
– Vet du hur mycket klockan är? Frukosten plockades undan för flera timmar sedan. Det här är inte frukost, det är lunch, sa hon och vände pannkakan.
– För mig är det brunch, sa jag.
– Kanske det, men inte för mig, sa hon och log.
– Har du ätit frukost? utbrast jag förvånat.
– Ja, men först joggade jag. När jag kom tillbaka till hotellet var frukosten kvar, förklarade hon och la pannkakan på tallriken med pannkakorna.
– När gick du upp? undrade jag förbryllat.
– Jag ställde klockan på 08:30, svarade hon och hällde i det som fanns kvar av smeten.
– Ska jag hjälpa till med något? Dukningen, kanske? frågade jag.
– Nej, jag har redan dukat, sa hon och vände pannkakan. Jag kollade på bordet. Där låg en vitmönstrad duk. Bordet var dukat med bestick, porslinstallrikar och glas.
– Maten är klar nu, sa hon. Jag satte mig vid bordet. Hon ställde ner tallriken med pannkakorna på bordet.
– Jag är utsvulten! Har inte ätit på hundra år! utbrast jag och la upp en pannkaka på min tallrik. Hon log mot mig. Sedan hämtade hon tre sorters sylt, socker, sirap och honung. Hon öppnade kylskåpet och tog fram juice och mjölk. Hon hämtade två koppar med rykande kaffe och en kopp te. Hon placerade ut allt mycket skickligt på bordet och slog sig sedan ner på stolen mittemot mig.
– Så vad är planerna för idag? frågade hon.

Satine:
– Vad fan! Helvete, jävla! Varför har ni inte väckt mig?! utbrast någon bakom mig. Jag behövde inte vända mig om för att veta vem det var. Justine. Hon var på dåligt humör.
– Vi tänkte att du skulle få vakna alldeles utsövd, förklarade jag lugnt. Justine stirrade ursinnigt på mig.
– Jävla ljug! skrek hon, tog en pannkaka och kastade den i ansiktet på Peter.
– Vad gör du?! utbrast han förvånat.
– Du är en jävla skit! Du stöter på min bästa! skrek hon och började kasta pannkakor åt alla håll.
– Nej, det har jag inte gjort! utbrast han och slängde en pannkaka på henne. Jag bestämde mig för att lämna dem ifred, så jag gick ut på balkongen och stängde dörren efter mig.

När jag kom in igen låg de i soffan och hånglade. Det kändes konstigt. Det gjorde ont inom mig, utan anledning.
– Ursäkta om jag stör..., mumlade jag. De slutade kyssas och kollade upp på mig.
– Oj... ehm..., mumlade Peter och stirrade ner i golvet.
– Hallå, du ser väl att vi är upptagna?! undrade Justine trotsigt. Jag suckade och satte mig i en fåtölj.
– Justine, jag vill bara att du ska veta att jag och Peter bara är vänner, inget mer, sa jag.
– Vem är Peter? Aja, jag förlåter dig, sa hon och log belåtet.
– Jag är Peter, sa han och kollade förvånat på henne. Hon blinkade flera gånger utan att säga något. En svag rodnad syntes på hennes kinder.
– Aja, jag kallar dig Bruno, det är sexigare, sa hon efter en stund kysste honom. Han slöt sina ögon och njöt verkligen. Det stack till i mig, som om någon just gett mig en örfil. Jag förstod bara inte varför. Jag kollade på Justine. Hennes ögon var helt öppna, som på en fisk. Meningen "should of known you was trouble from the first kiss, had your eyes wide open, why were they open?" från Grenade dök upp i mitt huvud. Efter en stund slutade de kyssas. Vi satt och kollade på varandra under tystnad.
– Vad ska vi göra idag? frågade Peter till sist.
– Vi kan väl bada? undrade jag försiktigt.
– Visst, varför inte? sa Peter och Justine kysste honom passionerat. Det gjorde ont i mig. Nu visste jag var. I hjärtat. Varför visste jag fortfarande inte, det omöjliga kunde väl inte ha hänt? Jag hade väl inte fått känslor för Peter Gene Hernandez?

Jag och Bruno gjorde sällskap backstage. Jag såg Satine och sprang mot henne.
– Hello, girl! utbrast jag och gav henne en kram. 
– Hej, sa hon och log.
– Hej, du måste vara Justines kompis, ellerhur? undrade Bruno. Hon såg på honom.
– Mm..., mumlade hon. Jag gav henne en irriterad blick. Vad var det med henne? Varför betedde hon sig så här? Hon hade ju världens chans att få prata med självaste Bruno Mars!



Peter:
Vi pratade och skrattade. Jag fick reda på att Justines väninna hette Satine. Det var Satine jag hade tänkt ta med upp på scenen, så jag var lite generad först, men hon tog det coolt och var väldigt trevlig. Jag pratade nästan bara med Satine och Justine. Resten av VIP-gästerna ville bara ha autografer och bilder. Sedan gick de därifrån. Jag tyckte att det var ganska skönt ändå, att inte vara omringad av en massa fans.
Nu kunde jag fokusera på att lära känna de här söta tjejerna, speciellt Justine...

Justine:
– Kan vi bo på hotellet där du bor? frågade jag Bruno när vi skulle skiljas åt.
– Det är fullbokat, men ni kan bo på mitt rum, jag har två sovrum, svarade Bruno och log mot mig.
– Okej, sa jag och log mot honom.
– Hur länge ska ni stanna? undrade han.
– I ungefär tre-fyra veckor, svarade Satine.
– Kul, var bor ni annars då? frågade han och såg på Satine. Jag stirrade irriterat på henne. Hon tog över allt!
Det var jag som skulle prata med Bruno Mars, inte hon! Jävla bitch, tänkte jag för mig själv.
– På Hawaii, sa hon.
– Jag är född där, sa han.
– Jag vet, sa Satine och såg på honom. Han log mot henne. Jag kokade inombords.
– Kom, sa Bruno och visade vägen till bilen, eller limousinen som vi skulle åka med.

Satine:
När vi kom fram öppnade Peter dörren åt mig, det var gulligt. Hotellet såg ut som ett stort palats.
Jag var i en dröm. Det var så underbart.

Peter:
När vi kom fram till hotellet klev vi ur min limousin. Ron, min privatchaufför, öppnade dörren åt Justine, så jag öppnade Satines dörr. Hon gav mig ett vackert leende som tack. Jag noterade i ögonvrån att Justine stirrade surt på henne. När jag vände mig mot henne förändrades hennes ansiktsuttryck och hon log flirtigt mot mig. Vi gick upp till mitt hotellrum. Justine klängde på mig och fnittrade hela tiden. Jag gjorde inget motstånd, för ärligt talat blev jag smickrad. Vi tog av oss ytterkläderna och Justine slog sig ner i en soffgrupp. Jag gick in till det lilla köket och öppnade en flaska vin. Satine betraktade mig några sekunder. När jag vände mig om stirrade hon ner i golvet.
– Kan du ta fram glas? undrade jag. Hon nickade och öppnade ett skåp med glasdörrar. Hon tog ut tre glas och bar in dem till vardagsrummet där Justine satt. Jag följde efter med vinet. Vi satt uppe och pratade nästan hela natten. Till sist sa Satine: – Jag går och lägger mig nu, vi ses i morgon. Hon kastade en blick på klockan, som var 01:32, och tillade: – Eller ska jag säga senare idag? Jag log mot henne.
– Godnatt, sa jag.
– Godnatt, sa hon och gick in till sovrummet där de skulle sova. Hon kom ut efter några sekunder med ett kort nattlinne. Jag kunde inte låta bli att kolla in hennes kropp. Den var vältränad och solbränd. Hon var vacker.
Hon såg på mig och log. Sedan gick hon in till badrummet. Jag vände mig om och såg på Justine.
– Så, vad ska vi göra nu? frågade hon och såg på mig. Hon reste sig upp och satte sig i samma soffa som mig.
– Jag vet inte, mumlade jag och såg på henne. Hon var så snygg, så otroligt perfekt. Jag ville ha henne.
Satine kom ut från badrummet. Hon log mot oss innan hon gick in till sovrummet för att lägga sig.
Justine flyttade sig plötsligt närmare mig. Jag flyttade närmare henne. Hon lutade sig mot mig, jag lutade mig mot henne. Våra läppar möttes i en passionerad kyss. Jag la mina armar runt hennes midja och slöt mina ögon.
När jag öppnade dem såg hon på mig. Våra läppar låg fortfarande mot varandra, sa varför blundade hon inte?
Jag försökte koncentrera mig på kyssen istället, men meningen "should of known you was trouble from the first kiss, had your eyes wide open, why were they open?" från Grenade dök upp i mitt huvud. Varför blundade hon inte? Jag släppte taget om Justine. Hon såg förvånat på mig.
– Vill du inte?
– Jag är trött, sa jag generat.
– Jaha, och? Jag är jävligt trött jag med, men om du inte vill hångla med mig ska jag inte störa! utbrast hon upprört, reste sig häftigt upp, tog sin väska och gick in till badrummet. Jag suckade. Hon hade attityd iallafall.
Jag väntade tills hon var klar i badrummet. När hon kom ut överöste jag henne med kyssar.
– Såklart jag vill det, men jag är väldigt trött. Jag har ju haft en konsert ikväll, viskade jag i hennes öra.
Hon log mot mig och gav mig en lång och passionerad kyss.
– I morgon, viskade hon i mitt öra. Jag nickade. Hon log och gick in till sovrummet där Satine sov.

Jag gick in till badrummet och fixade iordning mig, sedan gick jag och la mig. Jag började tänka på Satine, utan att veta varför. Jag tyckte om henne, men inte på det sättet. Mer på att hon hade kunnat vara en nära vän, som jag berättade allt för. Jag ville lära känna henne mer, men ändå inte uppmuntra henne till att få känslor för mig. Jag somnade med Satine i mina tankar.

Klockan var 23:48. Jag gick och la mig. I morgon skulle jag ha en konsert i Los Angeles (LA). 
Mitt liv var underbart, men det fanns en sak jag inte hade. En flickvän. Min familj tyckte inte att jag skulle satsa på kärleken nu. Jag hade tillräckligt mycket med karriären. Det var sant, men jag ville verkligen ha en flickvän. Jag saknade alla kyssar, all beröring, allt. Min förra flickvän, Melissa, var en player. Hon träffade fem andra killar samtidigt som hon träffade mig. Hon dejtade mig för att jag var känd, inte för att jag var den jag var.


Konserten


<- Satine och Justine ->

Peter:
Ikväll skulle jag ha min konsert. Klockan var 18:30. Konserten började klockan 19:30.
De hade gjort om i programmet, så nu skulle jag sjunga Grenade också. Jag hoppades att publiken skulle gilla låten, för jag hade aldrig uppträtt med den förut.

Satine:
Jag njöt av Peters vackra röst och blundade. Låt efter låt spelades. Det var så mycket härligare att få höra hans rös live, än på mobilen. Jag hade nästan bara hans låtar, så jag kunde alla texter utantill. Förutom de i det nya albumet, men det skulle ju komma ut snart, om två veckor och fyra dagar, för att vara exakt.

Konserten gick fort och plötsligt var det dags för sista låten. Bruno förde mikrofonen till munnen och skrek: – Den sista låten är från mitt kommande album! Publiken skrek och tjöt. Han kollade åt på mig, eller iallafall åt mitt håll. – Låten heter Grenade, och någon av er ska få komma upp på scenen och sitta här, skrek han i mikrofonen och pekade på en stol. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Tänk om han valde mig?
– Under tiden att jag sjunger, fortsatte han och sökte med blicken efter någon som verkade vara intresserad av att få sitta där uppe på scenen. Det blev nog ganska svårt att välja, för alla hoppade och skrek. Han gick mot mig. Jag sträckte ut min hand mot honom och han skulle precis ta den när någon hann före och la sin hand i hans. Jag såg på personen som stod bredvid mig. På personen som Bruno Mars just tagit med sig upp på scenen. Hon som visste hur mycket han betydde för mig. För hur ofta spenderade jag inte tid åt att leta information om honom på olika hemsidor? Hur ofta kollade jag på hans musikvideor och alla bortklippta scener? Hon visste mycket väl att jag hade sett varenda intervju som någonsin skapats med honom. Trots allt det där hade hon gjort det. Justine Sender, min bästa vän genom tiderna, hade för bara några sekunder sedan följt med Peter Gene Hernandez upp på scenen, där han skulle sjunga låten Grenade. Hon hade tagit min plats... för alltid.

Justine:
Herregud! Jag sitter just nu uppe på scenen. Bruno Mars ska sjunga en låt, och jag kommer att höra den bäst av alla! Jag såg malligt på Satine. Hon skulle ha suttit här, om det inte varit för mig. Jag kollade på henne igen. Hon såg inte glad. Det var som att all glädje hon tagit med sig till konseten bara blåst ur henne. Jag beslöt mig för att skita i henne och bara njuta för stunden. Det kändes bättre och nu såg jag på Bruno. Han log mot mig. Jag log tillbaka. Det här ögonblicket var helt perfekt.

Peter:
Jag hade sträckt min hand mot en jättesöt tjej. Hon hade villigt sträckt sin hand mot mig, men någon annan hann före. Jag såg på tjejen, och föll nästan i trans. Det var den snyggaste tjejen jag någonsin sett. Hon log flirtigt mot mig. Jag såg lite beklagande på tjejen som jag egentligen skulle valt, innan jag drog med den här tjejen upp på scenen. Hon satte sig bekvämt tillrätta och musiken spelades. Jag började sjunga och såg på henne, min drömtjej.

♪ Easy come, easy go
That's just how you live, oh
Take, take, take it all,
But you never give
Should of known you was trouble from the first kiss
Had your eyes wide open
Why were they open?

...

I would go through all this pain,
Take a bullet straight through my brain,
Yes, I would die for ya baby;
But you won't do the same.
No, you won’t do the same,
You wouldn’t do the same,
Ooh, you’ll never do the same,
No, no, no, no ♫

Jag försökte att hålla ut de sista tonerna så länge jag kunde, för att få kolla på henne mer. Hon var tusen gånger snyggare än Melissa, och Melissa var verkligen vacker. När låten var helt slut tog jag mikrofonen och skrek: – Det var sista låten! Tack för att ni kom! Lokalen började utrymmas. Jag hade tio VIP-gäster, de skulle få gå backstage. Jag tog med mig Justine bakom scenen. Hon log och var väldigt upphetsad.
– Det var helt fantastiskt! utbrast hon och hoppade upp och ner. Jag har VIP-biljett, så jag får backstage också!
– Kom då, sa jag och började gå genom den långa korridoren. Hon rusade efter mig och hängde över mig.
Jag log bara, men det pirrade inom mig. Världens snyggaste tjej klängde på mig, kunde livet vara bättre?

Satine:
Jag försökte att inte vara besviken över att Justine faktiskt tagit min förmodligen enda chans att få träffa och lära känna Bruno Mars. Men sedan kom jag på att vi skulle träffa honom backstage också. Vi får väl se vad som händer där.

Justine: 
Jag och Bruno gjorde sällskap backstage. Jag såg Satine och sprang mot henne.
– Hello, girl! utbrast jag och gav henne en kram. 
– Hej, sa hon och log.
– Hej, du måste vara Justines kompis, ellerhur? undrade Bruno. Hon såg på honom.
– Mm..., mumlade hon. Jag gav henne en irriterad blick. Vad var det med henne? Varför betedde hon sig så här? Hon hade ju världens chans att få prata med självaste Bruno Mars!

Peter:
Jag satt och skrev en låt när min mamma, Bernadette, ringde. Jag svarade och tryckte på högtalaren.
– Hej, mamma.
– Hej, gubben. Vad gör du? undrade hon.
– Jag skriver på den sista låten till mitt album.
– Jaså, vad ska den heta då? frågade hon nyfiket.
– Jag har inte bestämt mig än, men något med "the way", svarade jag.
– Okej, jag ville bara ringa för att se hur det var med dig, sa mamma.
– Det är bara bra.
– Trivs du i nya lägenheten? Jag såg mig omkring i min splitternya lya. Min egna lägenhet. En femma på Hawaii. Ett perfekt hem för mig, Peter Gene Hernandez. Men jag var säker på att Bruno Mars, mitt artistnamn, också älskade lägenheten.
– Jag stortrivs, svarade jag. Vi fortsatte prata en stund innan vi la på. Jag började fundera på låttitel.
"The way", "You are my way", "This is the way", jag visste inte.

Justine:
– Alltså, fatta att vi ska på Bruno Mars konsert! utbrast Satine.
– Jag vet, så jävla häftigt, svarade jag och log. Satine var min allra bästa vän. Vi hade känt varandra nästan ända sedan vi föddes. Vi var 23 år. Eftersom jag fick allt jag pekade på hade pappa fixat så att vi blev VIP-gäster på Bruno Mars konsert. Vi skulle få stå på första raden och efter konserten skulle vi få gå backstage. Det var så coolt att jag höll på att dö. För Satine var det nog inte världens största grej, för hon har varit på tretton av hans skivsigneringar och nio av hans konserter. Jag menar, OMG! Överdrift, eller?

Satine:
Jag längtade så till morgondagen! Jag skulle få träffa Peter Gene Hernandez, Bruno Mars! Fan, vad jag är avundsjuk på Justine! Hon får allt hon pekar på, det spelar ingen roll hur mycket det kostar, bara hon är nöjd! Tänk om mina föräldrar tänkte så... men jag skulle aldrig vilja byta ut dem. Nåja, tillbaka till ämnet. Jag ska få träffa Bruno Mars!

Peter:
Klockan var 23:48. Jag gick och la mig. I morgon skulle jag ha en konsert i Los Angeles (LA).
Mitt liv var underbart, men det fanns en sak jag inte hade. En flickvän. Min familj tyckte inte att jag skulle satsa på kärleken nu. Jag hade tillräckligt mycket med karriären. Det var sant, men jag ville verkligen ha en flickvän. Jag saknade alla kyssar, all beröring, allt. Min förra flickvän, Melissa, var en player. Hon träffade fem andra killar samtidigt som hon träffade mig. Hon dejtade mig för att jag var känd, inte för att jag var den jag var.

Just The Way You Are handlar om sångaren Bruno Mars, eller Peter Gene Hernandez som han heter på riktigt. Han har dejtat olika tjejer i ungefär ett år nu, men inget seriöst. Innerst inne vill han satsa på ett seriöst förhållande, men hans familj råder honom att satsa på karriären nu, och välja kärleken i andra hand. Trots det träffar han henne. Så vacker. Så perfekt. Hon heter Justine. Det är kärlek vid första ögonkastet. De börjar dejta och Peter blir mer och mer säker på att hon är den rätta för honom. Men när hon sviker honom gång på gång börjar han tänka om...

Jag gick till en strandbar och köpte en flaska sprit. Sedan gick jag ut och började dricka. Jag svalde och svalde. Klunk, klunk. Plötsligt var flaskan var slut. Jag gick till baren igen och köpte mer. Jag visste inte vad det var för något, mer än att det var sprit. Efter kanske flera flaskor kände jag mig yr och spyfärdig. Jag såg på Jake. Jag såg på Taylor. Huvudet snurrade. Jag mådde illa.

Taylor ♂:
– Taylor? hörde jag hur någon viskade. Jag öppnade ögonen. Selena kollade på mig.
– Du svimmade, sa hon. Hennes ögon var blanka och mascaran hade runnit. Jag satte mig upp och såg mot bryggan. Jake och Taylor kramades. Han kysste henne. Jag reste mig häftigt upp. Selena tog tag i mig.
– Låt dem vara! utbrast hon och började gråta.
– Ge fan i mig! utropade jag och slog till henne. Hon vacklade tillbaka. Jag hade huvudvärk och kände mig illamående, men jag försökte skjuta undan det. Nu skulle jag döda honom! Jag sprang mot dem.
– Taylor, NEJ! hörde jag att Selena skrek. Jag visste inte riktigt vad som hände längre. Jag visste inte vad jag gjorde.

Taylor ♀:
Det var en fantastisk diamantring i äkta vitguld. För en sekund visste jag inte vad jag skulle svara. Men sedan tog jag ett djupt andetag och svarade: – Ja, absolut! Jake log med hela ansiktet. Sedan trädde han försiktigt ringen på mitt ringfinger och omfamnade mig. Han kysste mig ömt. Jag blundade och kände mig lyckligare än jag någonsin varit förut. Ända tills jag öppnade ögonen och såg Taylor komma springande mot oss med en glasflaska i handen.
– Akta, Jake! skrek jag. Det var försent. Flaskan träffade JAkes huvud och han föll bakåt. Jag hann fånga honom precis innan huvudet slog i bryggan.
– Vafan gör du?! skrek jag och kollade på Taylor med hat i blicken.
– Jag älskar dig! skrek han. Jag skakade på huvudet. Någon kom springande mot oss, det var Selena! Hon blödde ur munnen och hennes läpp var sprucken. Hon grät.
– Vad har hänt?! utbrast jag. Hon svarade inte.
– Selena? frågade jag.
– Taylor, mumlade hon.
– Ja?
– Det var Taylor som gjorde det, snyftade hon.
– Vad är det med honom?! utbrast jag.
– Bry dig inte om honom nu, sa hon. Kom, vi måste få Jake till sjukhuset. Jag ringer en ambulans!

Jake:
När jag vaknade låg jag i en vit säng. Jag såg mig omkring och upptäckte att jag var på ett sjukhus.
– Han har vaknat! utbrast någon. Jag vände mig om. Det stod en läkare vid dörren till rummet.
– Vad hände? undrade jag yrvaket.
– Lång historia, sa läkaren. Du kan få prata med din flickvän. Jag nickade.

Taylor ♂:
När jag vaknade satt jag på en stol. Två poliser satt framför mig och Selena satt bredvid mig.
– Vad gör jag här? frågade jag förvånat.
– Vi håller ett förhör med dig och du somnade, förklarade polismannen som satt mittemot mig.
– Varför det? undrade jag.
– Du har anklagats för misshandel mot Jake Gyllenhaal, förklarade polismannen som satt snett framför mig.
– Jag har blivit vadå?! utbrast jag.
– Du var full, mumlade Selena. Jag stirrade på henne.
– Du slog en glasflaska i huvudet på honom, sa hon. Jag fick en chock.
– Innan det slog du mig, mumlade hon. Jag stirrade på henne. Hade jag gjort allt det här bara för att jag blivit jag full?
– Du kommer få böta ett antal pengar, sa polismannen. Jag kvävde en suck och nickade istället. De fortsatte med förhöret, eller vad jag skulle kalla Taylor-får-böta-onödigt-mycket-pengar-för-en-sak-han-gjorde-på-fyllan.

Taylor ♀:
– Ms Swift? Jag vände mig hastigt om. Där stod en sjuksköterska.
– Han har vaknat. Du kan få träffa honom nu, sa hon. Jag nickade. Jag vågade inte prata, för då skulle jag antagligen göra ett glädjeskrik. Jag nöjde mig därför med att le stort
och följa efter henne in till rummet där Jake var. Hon öppnade dörren och jag gick in. Jake såg på mig. Han log. Jag fick tårar i ögonen och sprang fram till honom kramade honom försiktigt.
– Jag älskar dig, viskade han.
– Jag älskar dig också, viskade jag och höll upp min vänstra hand. Han log och såg på ringen som prydde mitt ringfinger. 
– Vi ska alltid hålla ihop, sa han och skrattade log ansträngt.
– Det är du och jag för alltid, svarade jag och kysste honom.



Det här få bli den sista delen ^^
Nästa novell kommer att handla om Bruno Mars och första delen kommer på måndag!

– Precis det jag sa nyss, svarade jag. Hon reste sig häftigt upp och sprang iväg. Jag satt kvar en stund, sedan insåg jag vad som höll på att hända och rusade efter henne. Hon stannade vid stranden som låg alldeles intill parken och gick sakta bort till vattnet, hon tog av sig skorna och doppade tårna. Jag sprang mot henne och omfamnade henne bakifrån. Hon slet sig loss och fortsatte gå längs stranden med skorna i handen. Jag gick sakta efter. Sedan stelnade jag till. Vid bryggan ut mot havet satt Taylor och Jake. De åt en romantisk middag. Taylor fullkomligt strålade. Jag kände hur jag smälte. Gud, vad jag hade saknat henne! Jag ville bara springa fram till henne, men jag kunde inte. Hon hade Jake nu. Vad kunde jag göra åt saken? 



Taylor ♀:
Jag och Jake hade varit på premiären av filmen Love And Other Drugs som Jake spelar en av huvudrollerna i. Den var verkligen bra. Efteråt åkte vi limousin till en park som jag kände igen, det var parken där jag och Miley varit för lite mer än en månad sedan. Bredvid parken låg en strand. Han tog med mig dit. Vi gick mot en brygga som ledde ut mot havet. Jag blev väldigt rörd, lycklig och förvånad. Det här hade jag inte väntat mig av Jake. På bryggan stod ett runt bord med en rödvit-rutig duk och två stolar. Bordet var dukat med silverbestick, porslinstallrikar och champagneglas. Det var flera personer som satt vid bord på stranden – det som annars kallas uteserveringen – och åt, men det var bara ett bord som stod på bryggan. Och det bordet var till mig och Jake.
– Jake! utbrast jag och han log.
– Slå dig ner, sa han och drog ut stolen åt mig.
– Tack, sa jag och log. Det kom en servitris som gav oss varsin meny. Vi beställde och hon tog lite fler beställningar vid de andra borden innan hon gick upp mot strandrestaurangen.
– Det må jag då säga, utbrast jag. Du är helt otrolig, Jake! Han log sitt underbara leende och jag kysste honom över bordet. När vi kom desserten reste Jake sig upp. Han ställde sig framför mig och log.
– Det är en sak jag vill fråga dig, sa han och sjönk ner på ett knä. Jag var chockad.
– Taylor Alison Swift, vill du gifta dig med mig? undrade han och öppnade en liten ask.

Taylor ♂:
Jake satt på ett knä. Han friade! Vad skulle hon svara?! Säg att hon svarar nej! Snälla.

Selena:
Jag vände mig om. Taylor stod som förstenad. Han stirrade på bryggan. Jag vände blicken mot den.
Då såg jag henne. Flickan som hade fångat Taylors hjärta, utan att veta om det . Flickan som Jake Gyllenhaal i detta ögonblick friade till.

Miley:
Jag kikade fram bakom en stor sten. Jake satt på ett knä framför henne. Han friade! Hon skulle säga ja. Jag kände det på mig. Jag hoppades.

Taylor ♂:
Jag gick till en strandbar och köpte en flaska sprit. Sedan gick jag ut och började dricka. Jag svalde och svalde. Klunk, klunk. Plötsligt var flaskan var slut. Jag gick till baren igen och köpte mer. Jag visste inte vad det var för något, mer än att det var sprit. Efter kanske flera flaskor kände jag mig yr och spyfärdig. Jag såg på Jake. Jag såg på Taylor. Huvudet snurrade. Jag mådde illa.

Jag var så lycklig tillsammans med Taylor. Hon var söt och glad rolig och generös. Vi hade så kul tillsammans. Jag älskade henne verkligen. Ja, jag hade känslor för henne. Och det kändes som att hon kände detsamma för mig. Jag satte på hennes senaste album Fearless. Hennes vackra och lugna röst fyllde hela rummet. Jag var lycklig, hon var min lycka. Jag älskade henne mer än det var möjligt.

Jake:
Jag klarade inte av det här längre! Jag älskade henne, men jag måste göra något åt det. Jag ville ha ett seriöst förhållande. Jag ville kunna säga att hon är min fästmö. Nu vet jag vad jag måste göra...

Taylor ♂:
Jag och Selena gick runt på stan i LA. Vi var lyckliga. Jag gillade henne, men det funkade bara inte. Jag vet vad jag måste göra.

Taylor ♀:
Jag sa hejdå till Jake. Han kysste mig ömt och sa att det var viktigt att minnas och bevara. Jag log och han smekte min kind. Sedan vände han sig om och gick. Jag gick in till hotellet och upp på hotellrummet.

Jag vaknade ganska tidigt dagen därpå och klev upp ur sängen. Jag duschade och tvättade håret noggrant. Jake skulle hämta mig klockan fem. Vi skulle gå på bio idag, sedan skulle vi äta och han hade något viktigt att berätta. Jag åt frukost och önskade att tiden skulle gå snabbare.

Miley:
Jag träffade Jake och hjälpte honom att planera kvällen med Taylor. Jag åkte till en mataffär och köpte en chokladask. Jag var så himla glad för hennes skull. Hon förtjänade att vara lycklig efter allt som hänt.

Taylor ♂:
Jag hämtade Selena klockan fem. Hon var väldigt glad. Jag kände hur skuldkänslorna sköljde över mig. Hon hade inte en aning om vad jag skulle göra…

Jake:
Jag hade fått hjälp av Miley att göra iordning inför kvällen. Jag var tacksam för all hjälp, jag höll nämligen på att dö av nervositet. För vad skulle hända om inte...

Selena:
Taylor tog mig till en vacker park. Det var skymning och solen var på väg ner. Jag låg ner på en bänk med huvudet i Taylors knä. Jag slöt ögonen.
– Selena, det är något jag måste berätta, sa Taylor.

Taylor ♂:
Jag skulle göra det nu. Jag var tvungen.
– Mm…, mumlade hon.
– Det här funkar inte, mumlade jag tyst. Hon öppnade ögonen och såg på mig. 
– Vad funkar inte? undrade hon. Jag tog ett djupt andetag och sa: – Vi kan inte vara tillsammans längre... Hon satte sig upp och stirrade på mig. Blicken var kall. 
– Vafan är det du säger?! utbrast hon kyligt. Vad menar du?!
– Precis det jag sa nyss, svarade jag. Hon reste sig häftigt upp och sprang iväg. Jag satt kvar en stund, sedan insåg jag vad som höll på att hända och rusade efter henne. Hon stannade vid stranden som låg alldeles intill parken och gick sakta bort till vattnet, hon tog av sig skorna och doppade tårna. Jag sprang mot henne och omfamnade henne bakifrån. Hon slet sig loss och fortsatte gå längs stranden med skorna i handen. Jag gick sakta efter. Sedan stelnade jag till. Vid bryggan ut mot havet satt Taylor och Jake. De åt en romantisk middag. Taylor fullkomligt strålade. Jag kände hur jag smälte. Gud, vad jag hade saknat henne! Jag ville bara springa fram till henne, men jag kunde inte. Hon hade Jake nu. Vad kunde jag göra åt saken?

– Mr och Mrs Swift? Vi vände oss om. Där stod en sjuksköterska.
– Ni kan komma in nu, sa hon. Men ta det lugnt, hon har nyss vaknat. Vi nickade och följde efter henne.
När jag kom in i rummet klarade jag inte av det längre. Tårarna trängde sig fram bakom ögonen och forsade nerför mina kinder. Taylor såg på mig. Hon log blekt. Andrea kastade sig över henne och kramade om henne, försiktigt. Scott kramade henne också och Austin bröt ihop och grät ut i hennes famn.
– Det är ingen fara, gubben, viskade hon åt honom. Han log mot henne och satte sig på en stol. Jag gav henne en stor kram. Hon log och skrattade lite. Jag skrattade också. Vi skrattade nästan ikapp, utan att ha någon riktig anledning till att skratta. Det här var ju bara sorgligt.
– Tack, viskade hon till mig.
– Ingen orsak, sa jag. Du vet att jag älskar dig, bästis, sa jag.
– Jag älskar dig också, bästis, sa hon och vi började skratta igen.

– Det känns som att jag drömmer, men det gör jag inte va? frågade Taylor när vi satt i bilen på väg hem till dem.
– Nej, det är ingen dröm, svarade Andrea.
– Det är bara livet, inflikade jag. Hon nickade och jag insåg hur sant det där faktiskt var.

Taylor ♀:
Jake hade ringt säkert 100 gånger när jag satte på mobilen. Jag kom hem från sjukhuset för en vecka sedan, men jag hade inte orkat kolla mobilen. Jag bestämde mig för att ringa upp honom iallafall. 
– Jake Gyllenhaal, svarade han.
– Hej, Jake. Det är Taylor, sa jag.  
– Hej! utbrast han glatt.
– Hej, sa jag.
– Jag har ringt dig flera gånger, varför har du inte svarat? frågade han.
– Jag kom hem från sjukhuset för några dagar sedan, så jag har bara tagit det lugnt, svarade jag sanningsenligt.
– Varför har du varit på sjukhuset? frågade han. Jag tog ett djupt andetag. Skulle jag berätta?
– Jag försökte... ta livet av mig, mumlade jag. Det blev tyst.
– Du gjorde vadå? utbrast Jake till slut.
– Ta livet av mig, sa jag och började skaka när jag tänkte på det.
– Varför? undrade han.
– Lång historia, svarade jag bara.
– Men varför? Du har, som du säger, en underbar pojkvän, en bra karriär, en...
– Min "underbara pojkvän" och jag har gjort slut. Ja, min karriär går som på räls, men det är kanske inte det viktigaste för mig, ellerhur? svarade jag och log för mig själv.
– Okej, vad bra... eller jag menar... har du och Taylor gjort slut? mumlade Jake.
– Ja, det är över mellan oss, sa jag.
– Så jag vågar bjuda ut dig nu? undrade han och skrattade till. Jag log för mig själv, det här var precis vad jag behövde.
– Ja, det gör du, och jag tackar ja till det.
– Jag gillar dig redan, sa han och skrattade. Jag skrattade också. Vi fortsatte prata en stund och jag berättade hela historien om mitt och Taylors förhållande och vad som krossade det. Han lyssnade så bra och kom med roliga kommentarer.

Jag och Jake var ute på vår fösta dejt igår. Jag hade haft jättekul med honom. Vi hade varit på en restaurang och pratat och skrattat, ätit och druckit. Ja, vi hade dansat lite också. Jag är rädd att säga det här, men jag tror jag förälskat mig i Jake, jag kanske till och med har blivit kär...

Jake:
Jag var så lycklig tillsammans med Taylor. Hon var söt och glad rolig och generös. Vi hade så kul tillsammans. Jag älskade henne verkligen. Ja, jag hade känslor för henne. Och det kändes som att hon kände detsamma för mig. Jag satte på hennes senaste album Fearless. Hennes vackra och lugna röst fyllde hela rummet. Jag var lycklig, hon var min lycka. Jag älskade henne mer än det var möjligt.

– Hej, gumman!
– Taylor har försökt begå självmord, var det enda hon sa. Min Taylor?! Min älskling? Nej, jag pratade nyss med honom, det måste vara...
– ... Swift? viskade jag.
– Ja, sa Miley. Det knöt sig i magen på mig. Jag hade ju trots allt tagit hennes pojkvän.
– Var det mitt fel? frågade jag.
– Jag vet inte, men hon var väldigt förkrossad efteråt, sa Miley. Jag sitter på flyget på väg till Wyomissing. Andrea ringde och berättade att hon ligger på sjukhus just nu. Jag kände mig skyldig. 
– Är det mitt fel? undrade jag försiktigt.
– Jag vet inte. Jag är nästan framme  nu.
– Jag åker dit! Allt är mitt fel, jag måste be om förlåtelse! utbrast jag.
– Okej, vi ses, sa Miley. Vi la på och jag kastade mig ut ur byggnaden och ropade efter en taxi. 

Andrea:
Jag körde snabbt till sjön. Jag hoppades innerligt att Miley hade fel, men tyvärr brukade hon ha rätt när det gällde sådana här saker. När jag kom fram hoppade jag ut ur bilen och rusade bort till sjön. Där satt hon. Taylor. Jag kände mig lättad och skulle precis ropa hej till henne, när jag såg det. Hon satt på det grunda vattnet. Och hon hade huvudet under vatten. Jag sprang fram till henne och drog upp henne ur vattnet. Jag skakade henne. Ingen reaktion. Hon låg helt stilla. Jag la örat mot hennes bröst. Hon andades tungt. Hon lever! Jag gav henne hjärt-och-lungräddning (HLR). Jag fumlade med min telefon, men lyckades till sist skriva in rätt nummer. Jag skrek och gapade efter en ambulans och var den skulle. Mannen jag pratade med sa att ambulansen var på väg. Jag la på och ringde Miley, Scott och Austin och berättade vad som hänt. Alla tre skulle ta sig till sjukhuset. När ambulansen kom lyfte de försiktigt in Taylor och jag satte mig bredvid henne. Hon ar blek i ansiktet. Jag skakade av mig de inre rösterna som sa att det var försent...

Miley:
När jag kom fram tog jag en taxi till sjukhuset. Det var inte många paparazzis som noterade mig, tack gode gud för det! När jag kom till sjukhuset betalade jag snabbt och skyndade mig upp till receptionen. Jag frågade efter Taylor Swift och hon berättade att Taylor låg på våning 3, rum 538. Jag tackade och skyndade mig dit. När jag svängde förbi väntrummet såg att Andrea, Austin och Scott satt i varsin fåtölj. Jag backade några steg och de noterade mig. Andrea vinkade åt mig att komma. Jag gick fram till henne och gav henne en kram. Hon snyftade. Okej, var stark nu. Bryt inte ihop, tänkte jag och försökte slappna av.
– Tack, viskade hon. Jag nickade mot henne. Scott log tacksamt mot mig. Austin gav mig något slags handslag. Jag antog att det betydde tack.
– Hur mår hon? undrade jag försiktigt.
– Hon ligger i något slags koma, svarade Andrea och fick tårar i ögonen. Jag nickade.
– Mr och Mrs Swift? Vi vände oss om. Där stod en sjuksköterska.
– Ni kan komma in nu, sa hon. Men ta det lugnt, hon har nyss vaknat. Vi nickade och följde efter henne.
När jag kom in i rummet klarade jag inte av det längre. Tårarna trängde sig fram bakom ögonen och forsade nerför mina kinder. Taylor såg på mig. Hon log blekt. Andrea kastade sig över henne och kramade om henne, försiktigt. Scott kramade henne också och Austin bröt ihop och grät ut i hennes famn.
– Det är ingen fara, gubben, viskade hon åt honom. Han log mot henne och satte sig på en stol. Jag gav henne en stor kram. Hon log och skrattade lite. Jag skrattade också. Vi skrattade nästan ikapp, utan att ha någon riktig anledning till att skratta. Det här var ju bara sorgligt.
– Tack, viskade hon till mig.
– Ingen orsak, sa jag. Du vet att jag älskar dig, bästis, sa jag.
– Jag älskar dig också, bästis, sa hon och vi började skratta igen.

– Det känns som att jag drömmer, men det gör jag inte va? frågade Taylor när vi satt i bilen på väg hem till dem.
– Nej, det är ingen dröm, svarade Andrea.
– Det är bara livet, inflikade jag. Hon nickade och jag insåg hur sant det där faktiskt var.

Andrea = Taylors mamma
Scott = Taylors pappa
Austin = Taylors bror

– Varför ska du åka hit? frågade Andrea.
– Jag är rädd att Taylor tänker..., jag tystnade.
– Att Taylor tänker göra vad? undrade Andrea.
– ... ta självmord..., viskade jag. Det blev tyst i luren. Sedan sa Andrea: – Jag tror man säger begå självmord, men varför i hela världen skulle hon göra det?
– Vet du inte? Hon har gjort slut med Taylor.
– Jaha, men det är väl ingen anledning att begå självmord? undrade hon.
– Hon tog det hårt. Taylor dolde en massa saker för henne, svarade jag. Det blev tyst.
– Okej, om du kommer hit, åker jag till sjön! utbrast hon tillslut.  
– Vi ses, sa jag och la på. Jag var verkligen orolig nu. I huvudet viskade en röst att det redan var försent...



Taylor ♂:
Jag satt och kollade på Youtube när Selena ringde. Hon skrek i luren och lät väldigt upprörd.
– Vad är det med dig? undrade jag.
– DU ÄR JU HELT STÖRD! skrek hon så högt att jag fick hålla telefonen på armlängds avstånd.
– Lugna ner dig, Sel..., började jag.
– DU SKA FAN INTE SÄGA ÅT MIG VAD JAG SKA GÖRA! gapade hon i luren.
– Okej, okej! skyndade jag att säga. Men snälla, lugna ner dig lite! Jag hörde hur hon tog ett djupt andetag.
– Mm, men nu tänker jag prata, och du håller käft, okej? Jag sa inget. Hon tog det som ett ja.
– Jag pratade med Taylor. Hon sa att tog slut mellan er av den anledning att du älskar en annan tjej.
– Hur fick hon reda på det? undrade jag försiktigt. Selena verkade ha glömt att jag inte skulle prata, för hon svarade på frågan.
– Du pratar tydligen i sömnen. Jag suckade.
– Vem älskar jag då? undrade jag efter en stunds tystnad. Inget svar.
– Selena, är du kvar? Jag hörde hur någon andades i luren.
– Sel?
– Jag är kvar.
– Vem är det jag älskar? Det blev tyst.
– Berätta om den där drömmen med deja vu istället. Du sa aldrig vad den handlade om. Eller vem.
– Är det svaret på frågan om vem jag älskar? Det blev tyst. Sedan hörde jag hur det började pipa i luren, hon hade lagt på.

Jag hade ringt Selena hela dagen, hon hade inte svarat på ett enda samtal. Jag suckade och gick in på Oceanup. Jag klickade hennes kategori. Det kom upp en bild på mig och Selena. På bilden såg det ut som att vi skulle kyssas. Det var en kort artikel. Rubriken var "Taylor och Selena dejtar!". Jag läste och klickade sedan på Reeses kategori. Det kom upp en bild på Reese och Jake och rubriken löd "Reese and Jake – ett bekräftat par” Jag började läsa: Det har gått rykten om att Reese Witherspoon dejtar Jake Gyllenhaal. Nu är det bekräftat… att inte vara sant. Reese säger så här: – Jag ska vara helt ärlig mot er. Vi har dejtat i tre år, men när det kom upp i media var det över för längesedan och vi är bara vänner i nuläget. Jag kan bekräfta att jag dejtar Jim Toth och är väldigt lycklig.
Jag tryckte ner hemsidan och stängde av datorn. Sedan ställde jag undan den och började slå huvudet mot skrivbordet. Fan. Jävla Reese. Varför i helvete trodde jag att hon fortfarande gillade mig – bara för att jag fortfarande gillar henne – och att det kunde bli något mellan oss igen?! Fan. 

Selena:
Jag ångrade allt jag sagt så fort jag lagt på. Men jag ville inte ringa upp igen. Det behövde jag inte heller, för några sekunder senare ringde min mobil. Jag svarade: – Hej, det är Selena G.
– Jag älskar dig, ingen annan! Selena, förlåt mig! bad han.
– Ja, jag förlåter dig. Förlåt för att jag skrek åt dig förut.
– Det gör inget. Är det säkert att du förlåter mig? undrade han.
– Helt säkert.
– Okej, bra. Vi pratade en stund innan vi la på. Då ringde telefonen igen. Den här gången var det Miley. Jag tog upp den och svarade: – Hej, gumman!
– Taylor har försökt begå självmord, var det enda hon sa. Min Taylor?! Min älskling? Nej, jag pratade nyss med honom, det måste vara...
– ... Swift? viskade jag.
– Ja, sa Miley. Det knöt sig i magen på mig. Jag hade ju trots allt tagit hennes pojkvän.
– Var det mitt fel? frågade jag.
– Jag vet inte, men hon var väldigt förkrossad efteråt, sa Miley. Jag sitter på flyget på väg till Wyomissing. Andrea ringde och berättade att hon ligger på sjukhus just nu. Jag kände mig skyldig. 
– Är det mitt fel? undrade jag försiktigt.
– Jag vet inte. Jag är nästan framme  nu.
– Jag åker dit! Allt är mitt fel, jag måste be om förlåtelse! utbrast jag.
– Okej, vi ses, sa Miley. Vi la på och jag kastade mig ut ur byggnaden och ropade efter en taxi.