wiiiiiiiiiiiiiiiiiie!
Beslut taget!
Ni har ett uppdrag!
mer?
Like You More Than I can Admit To Myself-Del 8
Sam´s Perspektiv
”Men bara som vän” suckar jag, det är väl klart, varför skulle han gilla någon som mig? Han har allt, varför skulle han kära ner sig i en patetisk kil-tjej som jag?
”Nej, mer än vän” ler han och lutar sig fram, och våra läppar möts.
Justin´s Perspektiv
”Men bara som vän” suckar hon tyst, precis som om hon hoppades på något annat, och då tar jag mod till mig och säger,
”Nej, mer än vän” med ett leende, och så gör jag det som jag velat göra sedan jag såg henne, jag lutar mig fram, och kysser henne ömt, och till min stora tillfredsställelse besvarar hon den, lika ömt, och jag tror ärligt att mitt hjärta ska hoppa ut ur mitt bröst.... Hon avslutar ömt kyssen och i den sekunden så öppnas hissdörrarna, och jag tar hennes hand och leder ut henne, när jag vänder mig om, så möts jag av ett leende, jag sätter mig ner på en av stolarna utanför rum 336, och drar ner henne i mitt knä, hon ler mot mig och lutar sig mot mitt bröst....
”Vill du fortfarande veta vad som hänt?” frågar hon....
”Klart jag vill! Varför skulle jag inte vilja det? Jag bryr mig verkligen sötaste...” hon tar ett djupt andetag som för att samla sig och börjar sedan.
”okej, jag kan börja nu medans vi väntar på att få gå in till Molly.....okej, det började för fyra år sedan, Molly var den populäraste tjejen i skolan, hon kunde få alla killar hon ville, hade de snyggaste kläderna och allt sådant, alla tjejer ville vara hennes bästis, men så valde hon mig, eller, vi fan varandra, jag, jag som åkte skateboard och trix cyklade, inte alls följde trenderna och var så självständigt att killarna inte ens vågade titta åt mitt hål, även fast många mer än gärna ville.....och så började det, de ”populära” eller, ja, de som hade rätt kläder och följde trenderna började mobba mig, de gjorde allt för att knäcka mig, men problemet är det, man kan inte bli mobbad om man inte tillåter sig att bli det, och det gjorde inte jag, slog någon mig så slog jag tillbaka liksom, och efter två år så gav de upp, trodde jag, som du kanske vet så är min mamma död så jag levde då ensam med min pappa, en kväll kom pappa på mig och min då varande pojkvän, när vi nästan hade sex, men det så blev det inte, för pappa kom på oss.....” jag var bara tvungen att avbryta henne...
”Så, du är oskuld?”
”Haha, ja, men låt mig nu fortsätta, pappa blev rasande och sen dess behandlade han mig helt annorlunda, plötsligt så började mobbarna igen, men den här gången mycket mycket värre, och plötsligt en dag så var Molly försvunnen, jag blev helt knäckt, eftersom hon var den ända jag hade, pappa hatade mig och hon var den ända i skolan som vågade prata med mig, och en dag när jag kom hem från skolan så var inte pappa hemma själv, alla mobbare var där, och Molly....” tårarna börjar rinna igen och jag kramar om henne lite hårdare.....”De försökte mörda Molly framför mina ögon, sen drog de bara....jag fick ring ambulansen själv.....och jag blev, eller är, precis som de ville, helt knäckt. Det var då allt började, Molly var helt, eller åtminstone halvt död, ingen trodde att hon skulle överleva, jag började skära mig, och jag gjorde en tatuering, jag har försökt begå själv mord över eller, onödigt att säga sifran, för många gånger, och varit nära att förblöda lika många, sedan dess har jag aldrig pratat med någon i min släkt, har tappat kontakten helt med pappa, det var två år sen jag såg honom...... och igår så.....sa läkarna att om hon inte vaknar idag så måste hon......avlivas.....”
”Och det var igår du försökte begå självmord?” säger jag och syftar på märket på hennes hals.....
”ja.....”
”Aldrig mer, okej?” frågar jag henne allvarligt
”Aldrig mer, så länge jag är lycklig....” då kom en läkare ut ur Molly´s rum och säger
”Någon söker dig” och håller upp dörren till Sam.
Puuh, så, nöjda? Skulle vilja att ni kommenterade mer, men det är väl inte för mycket bejärt? huh!
FAAAAAAaaaaaaAAAAAN!!!
HEMMA!
like You More Than I can Admit To Myself-Del 7
Justin´s perspektiv
Hon vill dö, jag fattar inte, ingen gör något, och jag ser paniken komma krypande i allas ansikten, så jag lutar min fram och läger armarna om henne, i en varm omfamning...hon får inte dö, jag, jag, jag vill inte att hon ska dö....
”Sam.....jag vill inte att du ska dö....” viskar jag i hennes hår, och då känner att tårarna rinner snabbare.
Sam´s Perspektiv
Han läger armarna runt mig, han är den ända som gör något, och i den stunden känns det rätt, som om det skulle vara så,
”Sam.....jag vill inte att du ska dö......” viskar han in i mitt hår, och jag känner en av hans tårar droppa ner i mitt hår, och då, när jag känner en av hans tårar mot mitt hår, då, släpper den sista biten, då släpper allt, allt jag har fått stå emot i alla dessa år, och jag kramar Justin tillbaka, och gråter ut, för första gången på väldigt, väldigt länge.
Och då, i just den sekunden, släpper mitt sista hat för Justin, och ja kan erkänna för mig själv att jag är innerligt och djupt förälskad i Justin.
Jag kramar hårdare om Justin, och han kramar tillbaka lika hårt, då, i det ögonblicket, försvinner suget efter kniv bladet som tränger igenom min hud.
Tyst reser sig de andra och lämnar oss, utan att säga något, och då förstår jag, Justin kan lyssna, och han kan sätta andra framför sig själv i alla situationer, mina andra vänner hamnade i chock, panik, och det kommer att ta säkert flera veckor innan de har svalt det jag sagt, men Justin stannade, han känner säkert på samma sätt som dem, men för honom handlar det om att stoppa och ändra på det jag önskar, men för Caitlin,Jaden, Drew och Chris, så handlar det om att jag har tagit ett beslut och att det är det jag vill, det är mitt beslut, inget de kan göra något åt.
”Jag vill att du träffar Molly.....” viskar jag fram mellan tårarna....
Han svarar inte utan tar bara min hand, leder mig ut i hallen, och börjar sätta på sig sina skor, allt jag kan göra är att göra likadant, orkar inget annat, mina tankar dras mot min vilja till det läkarna sa igår när jag var på sjukhuset
”Hon kommer dö.....” viskar jag fram, Justin leder mig in i hans bil och knäpper fast mig, sedan går han runt bilen och sätter sig där...
”Sam, prata med mig, vad har hänt?” Vill han verkligen veta det?
”Vill du veta det då?”
”Ja, jag klarar inte av att se dig så här, det knäcker mig totalt!”
”jag kan berätta när vi ät hos Molly, men det är en sådan lång historia att det kan ta ett tag....” säger jag när jag har lugnat ner mig lite.
Justin´s Perspektiv
Jag har inte velat erkänna för mig själv att jag från första ögonkastet varit förälskad i Sam, jag har vetat att jag aldrig kommer få henne, men nu går det inte längre, att se henne så här tar knäcken på mig, och att jag måst vänta ända tills vi är på sjukhuset gör mig galen, jag kan inte sluta tänka på allt som hänt, olika scener där hon blir halvt mördad om och om igen forsar igenom mitt huvud, jag känner en hand i min och tittar upp, och möts återigen av hennes stora ledsna ögon.....
”Snälla....?”
”Nej, jag vill var hos Molly först, jag har inte pratat med någon om det som hänt, ingen vet....” Jag svara inte, hon får det att låta så hemskt, vad kan det vara? Men jag vill inte att hon ska känna sig pressad, inte mer än vad hon redan är...
”Vilket sjukhus?”
”St:Jons” svarar hon tyst, och jag hör att hon åter igen brister ut i en tyst gråt.
Jag svänger in på sjukhuset´s parkering, och ställer mig på en plats nära ingången, jag lägger armen om Sam´s midja, och det är då chocken hinner i kap mig, hon sa att hon ville dö, hon yttrade de förbjudna orden.....det känns som ett slag i magen, men jag låsas inte om det, inte nu, nu måste jag finnas här för Sam, sen kan jag få gråta, men nu måste jag se till att Sam mår bra, jag kan ta hand om mig själv sedan....vi går in genom dörrarna och bara några få knäpper kort, men inga paparatzis, det är heller inga fans som kommer fram, de är så söta, ser när det är läge.....
”Molly Fléhn” säger Sam till receptionisten...
”Rum 336 våning 20”
”Hon har flyttats!?” säger Sam panikslaget, och tårarna rinner snabbare från hennes vackra ögon....
”Såjasåja, hon har flyttats till, ja vad ska man säga, uppvaknings avdelningen, vi har sett ändringar i hennes hjärn aktivitet, och om läkarna hjälper till så kan vi kanske få henne att vakna, men vänta tills att en läkare säger till att ni får gå in, vänta utan för!” det sista ropar hon för Sam har redan tagit min hand och börjat dra mig mot hissen.....
Hissens dörrar öppnas och hon drar snabbt in mig i den....och trycker på knappen som det står 20 bredvid.
”Tack” säger hon och kramar om mig, utan att jag kan hjälpa det så börjar mitt hjärta slå hårdare....
”Jag.....eller, om du skulle ha gjort som de andra så......” hon låter meningen hänga oavslutad i luften.....
”Så?” Hon drar in lift, och tar sats för att fortsätta.
”Så.....skulle jag nog....varit död nu.....” jag kan bara stirra framför mig i en sekund, att hon under dem sekunder som jag övervägt vad jag skulle göra, så hade hon bestämt ett sätt att ta livet av sig, jag lägger armarna runt henne och vrider henne mot mig, så att jag kan se henne i ögonen utan att släppa taget om henne...
”Det skulle jag aldrig tillåta....för.....jag....jag” skulle jag våga säga det till henne? Vi har ju bara känt varandra i en dag? Men skärp dig Justin! Klart du vågar, du klarar att uppträda framför tusentals galna fans, men säga det här till henne?
”Jag......jag gillar verkligen dig”
Sam´s Perspektiv
”Men bara som vän” suckar jag, det är väl klart, varför skulle han gilla någon som mig? Han har allt, varför skulle han kära ner sig i en patetisk kil-tjej som jag?
”Nej, mer än vän” ler han och lutar sig fram, och våra läppar möts.
Like You More Than I can Admit To Myself-Del 6
”lol!” säger jag och alla skrattar......
”du har börjat gilla Biebz eller hur, erkänn?!” säger Caitlin med ett djävulskt flin.....
”tjaa.....jag kan ju inte säga att jag hatar honom, och inte att jag älskar honom, å inte att jag inte bryr mig......men, han sjunger fortfarande som en tjej, som får att man får huvudvärk och har en jävla svamp frisyr.”
”sam!” säger Caitlin argt, antar att jag gått för långt....
”Meeen.......jag gillar honom som kompis, han är riktigt schyst faktiskt........! Och eftersom jag vill att han ska klippa sig, och är med på en deal om det, så kommer han snart se riktigt snygg ut också....”
”Jag tar det som att jag inte är så hemsk ändå...plus att jag inte kan vara så jävla ful om du går med på att gå ut med mig.....bara för att jag klipper mig...” säger Justin med ett flin, och jag rodnar självklart, och som om det skulle bli bättre av det så säger Caitlin
”Aww, båda är kära i varandra men ingen av dem vågar erkänna, gulligt!”
”Fan vad jag hatar er!” muttrar jag, och vänder bort blicken, men i ögonvrån ser jag att Justin är precis lika röd i ansiktet, och också vänder bort blicken precis som jag.....det Caitlin kanske är sant......jag kanske.....kanske......kanske.......hjälp.......jag tror, jag kanske börjar känna något för Justin....jag menar, han är söt, snygg, snäll, gulligt, och precis som Caitlin sa, så är han exakt en sådan kille som jag alltid drömt om att ha....ända sedan...sedan...min hand åker genast ner till min ena handled, och den andra till min vänstra höft......inte ens Caitlin vet något om vad som hänt, visst, eller, hon måste ha sett mina handleder, eller inte, men min tattuering då? Den måste hon måste väl ha sett? Eller? Justin sträcker sig plötsligt mot min hand som döljer de tusentals ärren på den, han tar försiktigt bort den.....och tar den i sin han, så att handleden är uppåt, jag vet inte varför, men utan att tänka på den drar jag av mig min skjorta, och lägger även andra handen i Justin´s i och med det, blottar jag båda mina handleder för någon för första gången, på dessa två år.....
”Varför?” frågar Caitlin med gråten i halsen, jag känner den första tårarna rinna ner för min kind, och då går det inte att stoppa resten, mina kinder är genom blöta på mindre än en sekund.....jag måste till Molly, bara försäkra mig om att hon fortfarande andas, så länge hon andas, andas jag......men så fort hon slutar....
”Jah.....jah, må......ste......tihil sjuhukusett........” snyftar jag fram......jag längtar till att det vassa kniv bladet pressas genom mitt tunna skin.....måste.....får inte.......
”Är det så allvarligt?!” frågar Justin med en blandning av panik och oro, han kanske bryr sig...på riktigt.....?
”Nej....jag måste....måste till Molly.....!” snyftar jag fram, ska jag våga bäretta för dem vad som hänt, varför jag tänkt avsluta mitt liv många gånger, för många gånger!?
”Jag kan köra ditt dig...” säger Justin, jag nickar långsamt......plötsligt sträcker Justin sig fram och drar bort lite av mitt hår, och då minns jag vad som hänt igår, och vad jag försökt göra den kvällen, märket på halsen är inget ärr än, det är färskt och nytt...och det är jag som gjort det....
”Vem gjorde det här?!” frågar Justin, han är helt rasande.....”jag ska döda den som gjort det här mot dig!!!!” Då rinner tårarna snabbare....
”Justin, det.....det.....det var jag.” säger jag och tittar han i ögonen.....
”Duh.....duh” han gråter ”vill....”
”dö” avslutar jag, och det känns som om en stor sten släppt från mitt hjärta, att konstatera det för mig själv och mina närmaste vänner var det bästa jag gjort på länge......
Justin´s perspektiv
Hon vill dö, jag fattar inte, ingen gör något, och jag ser paniken komma krypande i allas ansikten, så jag lutar min fram och läger armarna om henne, i en varm omfamning...hon får inte dö, jag, jag, jag vill inte att hon ska dö....
”Sam.....jag vill inte att du ska dö....” viskar jag i hennes hår, och då känner jag att tårarna börjar rinna snabbare.
FÖRLÅT!!! Uppkoplingen la ner på min data så kunde inte uppdatera! sorry!<3
Svar på kommentar!
sKRIV NU!! ÄLSKAR DIN BLOGG <3 <3
Svar: Tack! Jag är i Grekland och har inte haft tillgång till internätt förns nu, nu ska jag kolla var jag slutade sist och sedan så ska jag skriva skriva och skriva tills imorngon, så ska ni alla underbara få en ny del imorn!<3 Puss puss, älskar er!<3
P.S och ni har någon idé kan ni gärna mejla mig på [email protected]
