Matildas noveller - Love You More Than I Can Admit To Myself

Jag börjar skratta högt åt Zarahs fåniga min.

"Sluuta!" tjuter jag, "du dödar mig"

Hon flinar och släpper ner sin fläta innan hon slår sig ner på en stol och börjar käka av maten som ligger på henne tallrik.

"Första september" stönar hon och tittar ut på det nu ständiga regnet som faller ner utanför hennes fönster.

"Know" ler jag och tar en tugga av min mat.

"But, om man låser in sig i ett rum utan fönster märker man inget." Zarah himlar med ögonen.

"Du är psykiskt störd." Jag flinar och nickar sakta.

"Du har nog rätt, tack". Hon suckar bara.

"Störda jävel..."

*

Det plötsliga sol skenet förvånar alla.

Vi ser oss omkring och alla brister ut i ett gapskratt.

"Det där var lite...oväntat" konstaterar Theo.

Jag skrattar till, "Ja, det kan man verkligen säga!"

Jag ler och pressar lätt läpparna mot hans.

Vi fortsätter promenera omkring och som vanligt babblar vi på om allt och inget.

Mörkret faller sakta och utan att någon riktigt hunnit reagera öer det är klockan sex, solen har gått ner, det är mökrt, gatulycktorna har tänds och vi står utanför dansens hus.

Theo drog upp dörren och vi gick in.

"Vad är klockan?" undrade Zarah och vi gick in genom dörren till logerna.

"Öhmmm, halv sex" svarade Mike och la armarna om hennes midja.

Hon nickade och vred på huvudet för att kyssa honom.

Vi gick in backstage och började fixa till oss.

Vi var inte först.

Men inte heller sist.

Showen började om en och en halv timme.

Tio minuter senare kom Amanda in genom dörren och bröjade snabbt sminka sig.

Känslan var lika härlig varje gång vi gjorde detta.

Jag kände ett par armar om mig där jag stod och snackade med en av de andra dansarna.

"Redo sötnos?" flinade rösten, jag skrattade till och vred på mig för att kyssa honom.

"Alltid" jag gick bort mot en av sofforna för att sätta mig ner, jag drog snabbt och vant på mig mina Dr.Martins.

*

Dansarna började värma upp och det gjorde även jag, Mike, Theo, Amanda och Zarah.

Klockan närmade sig sju och publiken var sammlad i salongen, ljuset släcktes ner och alla väntade spänt.

The Diffrens Crew - Jag, Amanda och Zarah - var först ut.

Vi smög ut på scenen och ljuset för detta nummer tändes sakta och sekunden efter kom musiken igång.

Jag började att röra på mig. Det var stiff först.

Efter vårat nummer var det några andras tur, sedan skule jag med i ett nummer och även Zarah.

Vi var alla med i olika nummer.

Blandade om vart annat. En och en eller alla tillsammans.

*

Efter en lång show på två timmar plus tjugo minuters paus var klockan snart halv tio.

Publiken började lämna Dansens Hus och runt tio började alla dansarna droppa av en efter en.

Trött drog vi oss från logen.

Utanför vinkade vi hejdå till Zarah som gick mot tunnel bannan åt sitt håll tillsammans med Mike.

Eftersom han inte hittat en lägenhet i Stockholm - han flyttade nyss från Göteborg - bodde hans hos sin flickvän på Lilla Essingen.

Amanda gick mot buss stationen som inte låg långt där ifrån, hon skulle ta bussen hem till sig vid Hötorget.

Jag och Theo gick mot en annan tunnel bane station för att åka mot Skanstull.

Tjugo minuter senare var vi framme i Skanstull och gick mot våra lägenheter.

Vi bodde ändå ganska nära varandra.

När vi kom fram till hans port kysste vi varandra snabbt innan vi sa hejdå.

Jag fortsatte hemåt och efter ytterligare tio minueters promenad var jag hemma.

Jag tog hissen upp till fjärde våningen och släppade mig in i lägenheten.

Jag höll säkert på att bli förkyld eller nått.

Eftersom jag duschat på Dansen Hus så sprakade jag bara av mig skorna och låste dörren.

Sedan drog jag mig in på mitt rum och byte om till pyjamas.

Jag bäddade ner mig själv i sängen och slöt ögonen.

---

Jag är seriöst döds trött!

Jag satte mig ner och kollade ut genom fönstret.

Det var kolsvart utanför bussens rutor och regnet pisskade mot gatorna.

Fladdrande ljus från gatlycktorna åkte förbi medans bussen rullade framåt.

Jag tittade ut genom fönstret oh följde regndropparnas färd mot marken.

På ett sätt var det vackert.

Jag tryckte på stop knappen och reste mig upp.

Jag gick av bussen och började gå mot tunnelbane stationen.

Jag gick in genom dörrarna som gled upp och gick mot spärrarna.

Klockan närmade sighalv ett och uppmärksamheten var total på vakterna.

Ingen idé att planka, jag drog mitt busskort och spärrarna öppnades.

En av vakterna log ett självbelåtet leende med jag orkade inte bry mig.

Jag suckade och höjde musiken som dunkade i mina öron.

Power med Flipsyde.

Jag sprang ner för rull traporna och han precis med rätt tåg.

Jag satte mig ner på en ledig plats och kollade ner på mina skor.

Jag såg mig omkring och upptäckte Benke som precis stigigt på.

han gick åt mitt håll och satte sig på den lediga platsen bredvid.

Jag vände blicken från honom och tittade ut genom fönstret.

"Du är riktigt duktig..." konstaterade han efter tio minuters tystnad, "det förvånar mig"

Samma ilska som förut blossade upp inom mig,

"Inte van att en tjej är bättre än dig?" frågade jag sammanbitet utan att vända blicken från fönstert.

"Jag hade inte förväntat mig det, nej." konstaterade han och jag kände att han hade blicken vilande på mig.

Jag vände blicken mot honom.

"Livet är inte alltid som man förväntar sig att det ska vara." väste jag och reste mig upp.

"Get use to it, för jag är ingen som lägger mig." Jag såg intensivt på honom, "Och nu är det jag som ska lära dig."

.

Hon gick av tåget.

Det var verkligen inte vad jag väntat mig.

Verkligen. Hon gjorde intryck på mig och det var det inte många tjejer som gjorde längre.

Hon var annorlunda. Riktigt annorlunda. Vilket jag tände totalt på.

Jag ryckte till när tåget började rulla och såg Maija försvinna helt när hon tog de sista stegen upp för trappan.

*

Hur lyckades hon hemsöka mina tankar hela tiden?

Jag visste att hon var min mentor och så.

Men jag kunde inte låta bli att suktas av henne. Hennes läppar, hennes kropp. Hennes allt.

Jag vände blicken från gatan och såg något jag inte riktigt var bered på.

Maija stod med någon killes armar om sig, hon höll upp en mobil framför dem och det såg ut som om hon knäppte ett kort. En pojkvän alltså.

De fortsatte gå hand i hand och när det väl var försent insåg jag att de var påväg rakt mot mig.

Jag kunde inte sluta stirra på hennes vackra ansikte.

Jag fortsatte gå sakta och lådssades som om jag inte kände igen henne.

"Eyy!" ropade hon, jag svalde hårt och såg upp på henne.

"Kan vi snacka?" frågade jag, hon ryckte på axlarna.

Hon tecknade åt killen som nu när jag var närmare såg ut att ha spansk påbrå.

Han tog ett par steg bort och hon vände blicken mot mig.

"Jag vet inte vem du tror att du är, men jag är bättre än dig, och det är sjukt att jag ska ha en tjej som mentor."

Hon fnös och tog ett steg emot mig.

"Jag bryr mig inte om vad du tycker är sjukt eller inte. Men faktum kvar står. Jag är bättre än dig, därför lär jag dig. Jag bestämer över dig." Hon såg intesivt på mig.

"Och det är mitt spel du spelar nu. Alltså mina regler, gubben."

Hon vände på klacken och tre minuter senare vad hon på väg därifrån med killen.

Jag hade än en gång blivit ut ägd av en tjej.

Var var jag på väg?

Jag stänger slutligen av musiken, klockan närmar sig elva, och det var tre timmar sedan jag gick in i den här studion.

Min tröja är genom blöt och svetten rinner.

Amanda, Frida, Sam och Christy kommer fram till mig, Zarah kommer fram till oss och vi kramar snabbt om henne,

"Jag drar" ler hon, vi skrattar, hon ska hem till sin kille.

"Cya sis!" ropar jag efter henne när hon går ut genom dörren, Benke fölker henne med blicken, på några minuter har hela salen tömts och jag, Amanda, Frida, Sam och Christy börjar sammla ihop våra saker.

Vi har bestämmt att vi ska käka middag tillsammans.

Jag kopplar ur sterion och släcker ner i hela studion,

"Ska du sova här eller?" frågar jag Benke, han skakar på huvudet.

"Nej" jag öppnar dörren och vi alla går ut.

Vi ropar hejdå till alla som fortfarande är kvar och drar ut i den ganska kalla sommar natten.

Vi var glada som alltid när vi sprang skrattandes mot bussen.

Men jag kunde inte undgå att lägga märke till den mörka figuren som stod och betraktade våra skratt i skuggorna.

*

Vi plockar på oss allt som vi ska ha, medans vi skrattandes springer omkring i affären.

"Väääänta" skrattar Christy, "bild" hon nickar mot spegeln som sitter fäst högt upp på väggen, vi stannar och jag drar upp mobilen för att kunna knäppa ett kort.

Vi skrattar och jag ler mot dem, "Say helo to facebook"

*

Morgonen efter hoppar jag upp ur sängen runt nio, tjejerna drog hem runt två och jag var väl hyffsat trött.

Solen skinner och även om det var i slutet av Agusti och tempra turen stod termometern denna dag på tjugo fem grader.

Jag log nöjt och klädde sanbbt på mig, det fick bli enkla kläder, klockan närmade sig halv tio, och jag skulle möta upp Zarah elva vid Balettakademin.

Jag käkade snabbt och pakade allt jag skulle ha med mig.

Sedan låste jag snabbt min lägenhet och sprang mot bussen.

*

Jag hoppade av och gick mot Balettakademin och fick syn på Zarah och sprang mt henne, när hon såg mig började hon skratta och vi kramade sanbbt om varandra.

"Redo för lite 90's?" flinar hon, jag skrattar.

"Redo!" Ler jag, "Let's dance!"

Jag tittade hastigt ut genom fönstret.

Sedan trycker jag på stanna knappen och reser mig upp.

Stadsbibilioteket. Säger den metaliska kvinnorösten.

Jag går fram till dörrarna och väntar på att bussen ska rulla de sista metrarna.

Jag känner en massa blickar på mig, men orkar inte möta dem.

Jag hoppar av bussen och börjar gå.

När jag väl är öppnar jag dörren och slår igen den bakom mig.

Den lilla dansakademin har blivit som mitt andra hem.

Jag ser mig omkring, dansare, dansare och dansare.

Man känner igen oss på kläderna. Alla sammam men skapade på ehlt olika håll.

"Tjo coolingar!" ler jag mot, Frida, Sara, Sam, Christy och Amanda.

"Tjo" svarar alla i munnen på varandra, jag säter mig ner mitt i bland dem ocu max två sekunder senare är babblet i full gång.

Jag såg upp för en sekund och fångade en killes blick, jag reagerade starkt på hans intensiva blick.

"Vem är det?" mumlade jag, han var ny.

"Benke" mumlade Zarah tyst till mig.

"Maija!" ropet kom bakifrån,

"Yepp!" svarade jag och snurrade runt för att ställa mig upp.

"Det här är Benke, han ska vara med på din nästa klass." Jag stirrade på kilen som stirrade tillbaka, han var mycket större än mig.

"Ska, hon, lära mig?" frågade han och lät förvånad, jag kände genast irritationen ta form inom mig.

"Ja, tänkt för att det ska jag." svarade jag och drog upp min väska på axeln.

"Vi börjar." sa jag med ett drygt leende och började gå mot studion.

Amanda och Zarah kommer upp bakom mig.

"Vad är grejen med killen?!" fräser jag tyst men irriterat.

"Han har pluggat dans i USA, han tror förmodligen att han är något." svarar Amanda med en axelryckning.

Jag muttrar lågt för mig själv, "Inte van att tjejer lär honom något." säger jag med avsmak.

"Kör hårt nu då" skrattar Zarah medans vi går in i salen.

"Ska bli sir!" ropar jag och sätter på musiken.

Jag börjar dans aomkring, och ser i ögonvrån att Benkes ögon blir stora.

"Hur har du lärt dig det där?" frågar han, och förösker behålla sin överlägsna ton.

"Självlärd." säger jag och tecknar åt alla att ställa upp sig.

"Försök hänga med." säger jag med ett ganska elakt leende, sedan kör jag förbannat snabbt, de som känner mig hänger med, men som jag ville, Benke framstod som en idiot.

---

Nu tycker jag att jag var duktig!

*

Jag tål verkligen inte små dryga bitchar som tror att de är något.

Jag menar, det är skillnad på att vara säker på att man kommer uppträda i globen och att man har bokat ett datum och ser affischer om det över allt på stan.

Jag ställde mig på bussen och kände många ogillande blickar på mig.

Kick, snurr, slide.

Vad är felet i att vara annorlunda?

Hopp, ett snabbt steg åt vänster.

Vad är felet i att vara dansare?

Musiken dunkade i mina öron och jag gick igenom koregrafin i huvudet medans jag gick genom den fulla bussen.

Mika brukar säga att jag var en naturbegåvning, född till att dansa.

Efter bara en timmes jobb satt den svåraste koregrafin så bra att jag utan problem kunde gå igenom den i huuvdet.

Jag såg mig omkring på bussen. Tråkiga gråa vuxna som blängde på mig.

Hon med den tuffare stilen, hon som sticker ut.

Tonårs tjejerna ger mig blickar som tyder på avsmak.

Hon som vågar vara annorlunda, hon som är vältränad, hon som kan bär magtröja utan att betraktas som en slampa.

Tonårs killarna ger mig förundrade blickar, hon som alla vill ha men som igen av dem kan få.

*

Jag slår med pennan mot blocket i en avancerd takt, jag har inte tid med det här.

Klockan närmar sig en minut i fyra och mina ben späns under mig.

"Slut för idag" säger vår gammalmodiga lärare och jag ställer mig snabbt upp, jag rusar ut ur klassrummet och är först framme vid vår korridor.

Jag drar ut mina grejer och låser det snabbt, när mina, klasskamrater, kommer in i korridoren drar jag på mig hörlurarna och störrtar ut ur skolan.

Åter igen hoppar jag på en buss. Men så är mitt liv, jag rör alltid på mig.