The Trip Of Life - Prolog.
Folk har alltid frågat mig varför jag började dansa.
Och om sanningen ska fram så vet jag inte riktigt själv.
Jag har alltid varit annorlunda, även om jag i några år försökte dölja det, så sken det igenom.
Min tuffa attityd som inte riktigt var välkommen.
Egentligen så började allt när jag var tolv. Jag såg mig själv i spegeln och tyckte att jag för tjock.
Inte på utsidan, utan insidan, präcktig liksom.
En tjej som förösker dölja att hon är annorlunda.
Ett tag senare träffade jag Amanda.
Vi hoppade på dansens tåg och nu är vi helt fast.
Jag, Amanda och Zarah. Var det någon som sa att tjejer inte kunde vara tre?
Jag har redan idag insett vilken chans jag tog som åkte då. Dagen för tre år sedan.
Det var verkligen en resa som förändrade våra liv.
Jag ser ut över den stora scenen, publiken jublar och skriker, jag kastar en blick mot Amanda och Zarah,
"Mina damer och herrar! The Diffrens Crew!"
De ler mot mig och den höga musiekn börjar strömma ut ur högtalarna.
Jag ser än en gång på Zarah och Amanda, de ler mot mig och jag besvarar deras leende.
Sekunden efter studsar vi ut på scenen.
Sekunden efter studsar vi ut på scenen.
*
Jag tål verkligen inte små dryga bitchar som tror att de är något.
Jag menar, det är skillnad på att vara säker på att man kommer uppträda i globen och att man har bokat ett datum och ser affischer om det över allt på stan.
Jag ställde mig på bussen och kände många ogillande blickar på mig.
Kick, snurr, slide.
Vad är felet i att vara annorlunda?
Hopp, ett snabbt steg åt vänster.
Vad är felet i att vara dansare?
Musiken dunkade i mina öron och jag gick igenom koregrafin i huvudet medans jag gick genom den fulla bussen.
Mika brukar säga att jag var en naturbegåvning, född till att dansa.
Efter bara en timmes jobb satt den svåraste koregrafin så bra att jag utan problem kunde gå igenom den i huuvdet.
Jag såg mig omkring på bussen. Tråkiga gråa vuxna som blängde på mig.
Hon med den tuffare stilen, hon som sticker ut.
Tonårs tjejerna ger mig blickar som tyder på avsmak.
Hon som vågar vara annorlunda, hon som är vältränad, hon som kan bär magtröja utan att betraktas som en slampa.
Tonårs killarna ger mig förundrade blickar, hon som alla vill ha men som igen av dem kan få.
Varför är det något fullt i att vara annorlunda?
Jag vill vara annorlunda.
Det är jag.
Jag föddes sån.
Och det är inget jag kommer ändra på bara för att det inte behagar dig.
Jag vill vara annorlunda.
Det är jag.
Jag föddes sån.
Och det är inget jag kommer ändra på bara för att det inte behagar dig.
*
Jag slår med pennan mot blocket i en avancerd takt, jag har inte tid med det här.
Klockan närmar sig en minut i fyra och mina ben späns under mig.
"Slut för idag" säger vår gammalmodiga lärare och jag ställer mig snabbt upp, jag rusar ut ur klassrummet och är först framme vid vår korridor.
Jag drar ut mina grejer och låser det snabbt, när mina, klasskamrater, kommer in i korridoren drar jag på mig hörlurarna och störrtar ut ur skolan.
Åter igen hoppar jag på en buss. Men så är mitt liv, jag rör alltid på mig.
Nu var jag duktig tycker jag....muahahahhhaahhaa.
Kommentera vad ni tycker!
Puss
Kommentarer
Postat av: Hanna
Det var SUPERDUPERBRA!! <33
Du skriver så otroligt bra!!!!!!!!
Beskrivande och med känsla.
Älskar det.
Puss! :*
Postat av: ellen
Vem är det som spelar huvudrollen?? JÄÄÄÄÄTTEEEEEEEEE BRAAAAAAAAAAAA! Vad kommer dan handla om Justin Bieber eller 1D?
Postat av: Astrid
Bra!
Trackback
