Just The Way You Are - del 30
Jag hörde att en dörr öppnades. Jag sträckte på mig för att se vem det var när Justine tryckte ner mig i soffan. Hon la sig över mig och la sina armar runt min hals. Hon log ljuvt och närmade sig mina läppar... 
Justine:
... våra läppar möttes i en kyss. Väl medveten om att Satine kollade på tryckte jag honom emot mig.
Jag drog mina händer genom hans hår och jag kysste honom mer och mer upphetsat. Egentligen var jag väl inte särskilt upphetsad, men jag ville ha hämnd. Hämnd som jag fick i just det här ögonblicket.
Peter:
... våra läppar möttes i en kyss. Hon tryckte mig intill sig, hon kysste mig upphetsat och drog sina fingrar genom mitt hår. Jag besvarade varenda kyss och när det blev för mycket släppte jag taget om henne och pustade ut. Hon stirrade på något borta vid ytterdörren. Jag kollade dit och stelnade till. Där stod Satine...
Satine:
Hur fan kunde jag tro att han förändrats?! Han var samma jävla player som förut. Jag älskade och hatade honom på samma gång. När de slutat kyssas stirrade Justine skadeglatt på mig. Peter vände sig mot mig och stelnade till.
– Jag kan förkla..., började han. Jag sprang ut och smällde igen dörren. Jag ville inte höra mer. Inga jävla ursäkter.
Jag sprang iväg och ner till gatan, jag ringde Ron och frågade om han kunde hämta mig. Han kom efter några minuter och jag slängde mig in i limousinen. Ron skjutsade mig utan prostester hem till Evelina. Jag snyftade hela vägen och när han saktade in vände han sig om och frågade: – Vill du berätta vad som hänt? Jag nickade och berättade mellan snyftningarna.
– Din stackare! utbrast han och hoppade bak i sätet. Han höll om mig och jag grät ut i hans famn.
– Någon som är värd dina tårar, får dig inte att gråta. Men när du ändå gråter, låt inte dina tårar sjunka lika lågt som personen som gav dig dem, viskade han i mitt öra och kramade mig. Jag kysste honom på kinden.
– Tack, viskade jag och log mot honom.
– Du är som min syster, jag gör nästan allt för dig, sa han och log.
– Bara "nästan"? frågade jag och skrattade och grät på samma gång. Han skrattade och torkade mina tårar.
– Jag gör allt för dig, syrran, rättade han sig och log mot mig. Vi satt och pratade och skrattade i något som kändes s om flera timmar. Ron var verkligen som en bror för mig. Jag älskade honom, på syskonsättet.
Peter:
Jag såg henne försvinna och hörde hur hon sprang i trapporna. Jag kollade ut mot fönstret och såg att hon tog upp sin mobil. Efter några minuter kom en svart, det var Ron. Hur kom det sig att hon fick åka med hans limo och inte min?
Hur kom det sig att hon åkte med honom över huvud taget? Sedan kom jag på det, Evelina. Hon var ju hans syster.
De kände ju varandra ganska bra ändå, Satine och Ron. Jag reste mig upp och gick mot hallen. Justine reste sig också upp och hon tog tag i mig.
– Stanna här, sa hon och gav mig en vädjande blick. Jag skakade på huvudet.
– Jag kan inte, Satine..., började jag, men hon avbröt mig.
– Satine, Satine, Satine! Hon förstör ditt liv! Du har redan förstört tillräckligt i hennes liv! Hon kommer aldrig ta dig tillbaka efter det här! Jag tar dig tillbaka, så var jävligt tacksam och följ med mig in till sovrummet! sa hon upprört.
– Så du visste det... du visste att hon såg oss, du visste det! morrad jag och bitchslapade henne hårt.
– Aj! Vafan gör du?! utbrast hon och vacklade bakåt.
– Lämna mig ifred nu, okej?! Jag vill aldrig mer se dig, och nu menar jag allvar! skrek jag och sprang nerför alla trappor, ut ur hyreshuset och in i närmaste taxi. Jag åkte hem till Satine och såg att Rons limo stod parkerad på långtidsparkeringen.
Jag betalade och klev ur taxin . Jag gick mot limon och knackade på fönstret...
Satine:
Jag poppade popcorn i maskinen som var inbyggd i limousinen och Ron kollade på den inbyggda TVn när någon knackade på ett fönster. Ron vevade ner den och jag fick syn på honom, personen jag aldrig ville se igen. Han som svikit mig så många gånger att jag inte kunde räkna, mannen jag tagit tillbaka för att jag älskade honom och trodde att han kände detsamma. Där stod han och såg så jävla ångerfull ut. Jag genoskådade honom snabbt och nu kunde jag säga det och verkligen mena det; jag hatade honom av hela mitt hjärta.
