Matildas noveller - Love You More Than I Can Admit To Myself

Jag poppade popcorn i maskinen som var inbyggd i limousinen och Ron kollade på den inbyggda TVn när någon knackade på ett fönster. Ron vevade ner den och jag fick syn på honom, personen jag aldrig ville se igen. Han som svikit mig så många gånger att jag inte kunde räkna, mannen jag tagit tillbaka för att jag älskade honom och trodde att han kände detsamma. Där stod han och såg så jävla ångerfull ut. Jag genoskådade honom snabbt och nu kunde jag säga det och verkligen mena det; jag hatade honom av hela mitt hjärta. 



Peter:
Jag såg ångerfullt på Satine genom rutan. Hon stirrade på mig, sedan såg hon menande på Ron. Hon öppnade en dörr på andra sidan och rusade iväg. Jag sprang efter henne. Hon rundade en stor byggnad. Jag följde efter henne. Hon sprang nerför en backe och försvann bakom ett träd. Nu visste jag. Nu visste jag var hon var. Jag sprang ner till stranden. Där satt hon. Så vacker. Så perfekt. Jag visste att jag sårat henne. Jag visste att hon aldrig skulle ta mig tillbaka, hon skulle aldrig förlåta mig. Men det var en till sak jag visste. Jag skulle försöka, försöka få henne tillbaka.

Satine:
Jag såg att Peter kom gående mot mig. Han satte sig bredvid mig och kollade ner i sanden. Jag bet mig i läppen för att inte skratta, allt det här var helt absurt! Trodde han verkligen att jag ville ha honom tillbaka efter allt han gjort?
Isåfall skulle han nog få sig en överrasking...
– Förlåt, mumlade han.
– Det är försent, sa jag tyst.
– Jag älskar dig, sa han. Jag svarade inte.
– Det var aldrig meningen att såra dig.
– Såklart inte, du gör väl inte en fluga förnär, svarade jag sarkastiskt och krossade ännu ett hjärta. Han tog i min hand. Jag lät honom göra det, slutade rita och såg på honom. Hans ögon var blanka. han hade gråtit.
– Till en början kanske jag utnyttjade dig, men då var jag ett jävla svin som bara brydde mig om mig själv. Jag kollade förvånat på honom. Han visste alltså om det.
– Och Justine?
– Hon playade mig, men jag tog henne tillbaka iallafall... för att jag älskade henne, mumlade han.
– Och nu?
– Nu älskar jag bara dig, sa han och såg mig djupt i ögonen. Jag såg på honom, länge. Vi satt kvar där i evigheter utan att säga något. Han la sin arm runt mig. Jag lät honom göra det.

Peter:
Jag la mina armar om henne och vi kramades. Fan, vad jag hade saknat henne!
– Jag älskar dig, viskade jag i hennes öra. Hon drog sig undan och såg på mig med ett leende jag aldrig sett förr.
– Jag ska berätta något som jag väntat så länge med att få säga dig..., sa hon och gjorde en paus.
– Ja? sa jag glatt och tog hennes hand.
– Du kan dra åt helvete, jag vill aldrig se dig mer! sa hon, drog bort sin hand och reste sig upp för att gå. Hon vände sig om mot mig och himlade med ögonen.
– Och våga inte kontakta mig igen, för då är du verkligen ute på hal is, la hon till och vände där med på klacken. Plötsligt var hon bara borta. Jag stirrade ut mot havet. Jag letade efter min plånbok och tog upp en bild på henne. Nu var jag säker på att jag aldrig skulle få henne tillbaka. Men bara genom att kolla på ett foto av henne kom jag på vad den skulle heta. Låten som skulle göra mitt album komplett. Plötsligt var titeln självklar, Just The Way You Are.

Jag hörde att en dörr öppnades. Jag sträckte på mig för att se vem det var när Justine tryckte ner mig i soffan. Hon la sig över mig och la sina armar runt min hals. Hon log ljuvt och närmade sig mina läppar...



Justine:
... våra läppar möttes i en kyss. Väl medveten om att Satine kollade på tryckte jag honom emot mig.
Jag drog mina händer genom hans hår och jag kysste honom mer och mer upphetsat. Egentligen var jag väl inte särskilt upphetsad, men jag ville ha hämnd. Hämnd som jag fick i just det här ögonblicket.

Peter:
... våra läppar möttes i en kyss. Hon tryckte mig intill sig, hon kysste mig upphetsat och drog sina fingrar genom mitt hår. Jag besvarade varenda kyss och när det blev för mycket släppte jag taget om henne och pustade ut. Hon stirrade på något borta vid ytterdörren. Jag kollade dit och stelnade till. Där stod Satine...

Satine:
Hur fan kunde jag tro att han förändrats?! Han var samma jävla player som förut. Jag älskade och hatade honom på samma gång. När de slutat kyssas stirrade Justine skadeglatt på mig. Peter vände sig mot mig och stelnade till. 
– Jag kan förkla..., började han. Jag sprang ut och smällde igen dörren. Jag ville inte höra mer. Inga jävla ursäkter.
Jag sprang iväg och ner till gatan, jag ringde Ron och frågade om han kunde hämta mig. Han kom efter några minuter och jag slängde mig in i limousinen. Ron skjutsade mig utan prostester hem till Evelina. Jag snyftade hela vägen och när han saktade in vände han sig om och frågade: – Vill du berätta vad som hänt? Jag nickade och berättade mellan snyftningarna.
– Din stackare! utbrast han och hoppade bak i sätet. Han höll om mig och jag grät ut i hans famn.
– Någon som är värd dina tårar, får dig inte att gråta. Men när du ändå gråter, låt inte dina tårar sjunka lika lågt som personen som gav dig dem, viskade han i mitt öra och kramade mig. Jag kysste honom på kinden.
– Tack, viskade jag och log mot honom.
– Du är som min syster, jag gör nästan allt för dig, sa han och log.
– Bara "nästan"? frågade jag och skrattade och grät på samma gång. Han skrattade och torkade mina tårar.
– Jag gör allt för dig, syrran, rättade han sig och log mot mig. Vi satt och pratade och skrattade i något som kändes s om flera timmar. Ron var verkligen som en bror för mig. Jag älskade honom, på syskonsättet.

Peter:
Jag såg henne försvinna och hörde hur hon sprang i trapporna. Jag kollade ut mot fönstret och såg att hon tog upp sin mobil. Efter några minuter kom en svart, det var Ron. Hur kom det sig att hon fick åka med hans limo och inte min?
Hur kom det sig att hon åkte med honom över huvud taget? Sedan kom jag på det, Evelina. Hon var ju hans syster.
De kände ju varandra ganska bra ändå, Satine och Ron. Jag reste mig upp och gick mot hallen. Justine reste sig också upp och hon tog tag i mig.
– Stanna här, sa hon och gav mig en vädjande blick. Jag skakade på huvudet.
– Jag kan inte, Satine..., började jag, men hon avbröt mig.
– Satine, Satine, Satine! Hon förstör ditt liv! Du har redan förstört tillräckligt i hennes liv! Hon kommer aldrig ta dig tillbaka efter det här! Jag tar dig tillbaka, så var jävligt tacksam och följ med mig in till sovrummet! sa hon upprört.
– Så du visste det... du visste att hon såg oss, du visste det! morrad jag och bitchslapade henne hårt.
– Aj! Vafan gör du?! utbrast hon och vacklade bakåt.
– Lämna mig ifred nu, okej?! Jag vill aldrig mer se dig, och nu menar jag allvar! skrek jag och sprang nerför alla trappor, ut ur hyreshuset och in i närmaste taxi. Jag åkte hem till Satine och såg att Rons limo stod parkerad på långtidsparkeringen.
Jag betalade och klev ur taxin . Jag gick mot limon och knackade på fönstret...

Satine:
Jag poppade popcorn i maskinen som var inbyggd i limousinen och Ron kollade på den inbyggda TVn när någon knackade på ett fönster. Ron vevade ner den och jag fick syn på honom, personen jag aldrig ville se igen. Han som svikit mig så många gånger att jag inte kunde räkna, mannen jag tagit tillbaka för att jag älskade honom och trodde att han kände detsamma. Där stod han och såg så jävla ångerfull ut. Jag genoskådade honom snabbt och nu kunde jag säga det och verkligen mena det; jag hatade honom av hela mitt hjärta.

– Dumpade han dig?! utbrast han och stirrade på mig med stora ögon. Jag nickade och tårarna trängde fram igen. – Varför? frågade han och höll om mig.
– En annan kvinna! hulkade jag och tryckte honom intill mig. Han skakade oförstående på huvudet.
– Jag fattar det fortfarande inte, mumlade han.
– Vad fattar du inte? frågade jag och såg på honom med tårdränkta ögon.
– Varför han gjorde det..., mumlade han och rodnade.
– Det är inte viktigt, sa jag irriterat och gjorde en avvärjande gest. Han såg frågande på mig.
– Vad är det då? undrade han.
– Det viktiga är..., jag gjorde en paus för effektens skull. Korkad och lättfångad som han var såg han spänt på mig.
– Att jag fortfarande har... känslor för dig...



Satine: 
Jag och Evelina var ute på shoppingrunda. Vi skulle inhandla allt som en bebis kan behöva.
Vi var ute hela dagen och när vi till sist släpade oss in i Evelinas lägenhet hade vi händerna fulla av kassar. Evelina hade köpt mammakläder, barnkläder och "praktiska saker", som hon uttryckte sig, vilket var samma sak som nappflaskor, pottor, barnvagnar och sådant. Jag själv hade köpt tröjor och bodys med gulliga tryck, gosedjur och leksaker till den kommande babyn. De hade inte fått reda på om det var en kille eller tjej, men det besöket skulle komma i eftermiddag.
Man hade nästan kunnat tro att graviditeten var timad med tanke på hur lägligt den kom, Jonas hade fått tjänstledighet i ett år dagarna innan beskedet om graviditet kommit och Evelina jobbade heltid på ett spa, men hon hade mammaledigt. 
– Satine, kan du sätta på tevatten? frågade Evelina och lyfte in några kassar i sovrummet.
– Okej, svarade jag och gick in till köket. När jag kom dit fick jag en rolig idé.
– Evelina, kan vi inte baka? ropade jag till henne. Hon kom in med två kassar i vardera hand.
– Visst, men vi kan väl dricka te först? sa hon och började packa upp.
– Jag har en bättre idé, sa jag och gick in till skafferiet.
– Vad är det för en bra idé då? frågade hon skeptiskt. Jag tog med mig olika ingredienser oh gick ut ur skafferiet.
– Vi kan baka kakor at äta till teet, sa jag och log.
– Bra idé, svarade hon och tog ut några ägg. Vi började baka och jag formade smeten till hjärtan och bokstäver. Evelina fattade ingenting först, men när kakorna så småningom låg på plåten och var redo att skjutsas in i ugnen hade jag skapat meningen "I´m pregnant" med stora bokstäver och en massa hjärtan. När kakorna senare var gräddade och klara dekorerade vi dem med rosa och blå glasyr. Vi la upp kakorna på ett fat och Evelina tog lite bilder på dem.
– Kan vi inte dricka varm choklad istället för te idag? frågade Evelina och la ifrån sig kameran. I samma ögonblick fick jag ännu en rolig idé. Jag log för mig själv och kollade på Evelina.
– Jag fixar det! utbrast jag bestämt och Evelina fick sätta sig tillrätta och kolla på. Jag lagade min specialchoklad med kakao och socker, sedan stod jag i några minuter och försökte forma till en mening i Evelinas choklad. När den äntligen blev bra skyndade jag mig att ta några bilder medan Evelina satt och kollade på, utan att riktigt veta vad som var meningen med att ta bilder på en helt vanlig kopp varm choklad.
– Här, sa jag och gav henne koppen. Hon tog emot och jag ställde ner min egna på bordet och slog mig ner.
– Åh, så gulligt! utbrast Evelina och log mot mig. Jag skrattade glatt och såg på chokladen som fortfarande bildade orden "I´m pregnant".

Ron hämtade mig på kvällen och skjutsade mig till Peter. Jag gick upp till hans lägenhet och knackade på. Ingen öppnade. Jag väntade några minuter innan jag ringde på. Ingen öppnade. Mitt hjärta började slå fortare och fortare. Var var han någonstans?! Jag grävde i väskan efter extranyckeln jag fått av honom. Jag fiskade upp den och låste upp. När jag kom in var det ingen där. Jag ringde honom och hörde hur hans ringsignal ekade i lägenheten. Jag hittade den snabbt och kollade senaste samtal. Justine Sender<3 var senaste personen som ringt honom. Hade han kvar hennes nummer? Varför var det ett "<3" efter? Jag ringde Ron och bad honom att hämta upp mig igen. Han kom efter fem minuter och skjutsade mig i ilfart till Justines lägenhet medan jag berättade vad jag trodde höll på att hända.

Peter:
När jag vaknade låg jag i en soffa. Jag såg mig omkring och uppfattade var jag var. I Justines lägenhet. Jag hade ju åkt hit igår kväll. Vi hade slappat och kollat på TV hela dagen, sedan hade hon berättat om sina känslor för... vad-han-nu-hette och jag hade fattat exakt. Justine hade ju varit min uppnåeliga drömtjej. Men nu hade jag Satine. Satine! Vi skulle ju äta hos mig ikväll! Jag kollade på klockan och fick panik när jag såg att den var 19:49.
– Justine, jag måste dra nu! sa jag och reste mig häftigt upp.
– Nej, du får inte! utbrast hon och drog ner mig i soffan. Hon la sig i min famn och jag smälte fortfarande av hennes beröring. Hon la sina armar om mig och kramade mig.
– En liten stund kan jag väl stanna, mumlade jag och blundade.
– Bra, sa hon och kramade mig hårdare.

Satine:
Jag hade kvar nyckeln till Justines lägenhet och kom ihåg koden, så jag tackade Ron för skjutsen, skyndade mig upp, låste upp och slog upp dörren. Jag ångrade mig genast, men det var försent. Allt var försent.

Justine:
Jag hörde att dörren slog upp och såg en skymt av Satine i dörröppningen. Då bestämde jag mig.
Nu skulle jag hämnas...

Peter:
Jag hörde att en dörr öppnades. Jag sträckte på mig för att se vem det var när Justine tryckte ner mig i soffan. Hon la sig över mig och la sina armar runt min hals. Hon log ljuvt och närmade sig mina läppar...

Jag och Brandon skulle ut och äta ikväll. Brandon hämtade upp mig och vi åkte taxi till restaurangen. När vi kom in stelnade jag till. Där satt Bruno, Satine, Evelina och hennes-kille-som-jag-alltid-glömmer-namnet-på. Jag suckade och slappnade av. De skulle inte få förstöra min kväll! En servitör visade oss ett bord, typiskt nog så var det bordet bredvid Bruno och co. Jag tänkte ignorera dem, men stod som förstenad när jag såg Evelinas vänstra hand. På hennes ringfinger satt en sådan ring som alla vill ha. En underbar snöflingeliknande diamantring. Den var så vacker. Jag hämtade mig snabbt och gick och satte mig tillsammans med Brandon. Vi beställde och när förrätten kommit harklade han sig Jag kollade upp på honom och fattade att något var fel.
– Vad är det, älsk? frågade jag och såg bekymrat på honom.
– Jag... jag har älskat med någon annan, mumlade han skyldigt. Jag suckade. En liten incident med grannflickan eller något liknande brydde jag mig inte om. Det spelade väl ingen roll? Alla kunde trampa med foten i klaveret, eller vad det nu kallas. Jag log ett ljuvt leende mot honom.
– Ingen fara, älskling, det är sånt som händer, sa jag. Han stirrade förvånat på mig.
– Nej, nej nej! Det är inte så... jag-jag har, svamlade han.
– Du har? sa jag. Han tog ett djupt andetag.
– Jag har inte bara älskat, jag har träffat en annan...



Justine:
– Vafan säger du?! utbrast jag upprört. Det var säkert nerverna, han kanske egentligen skulle fria?
– Ja, det är sant, mumlade han och såg ner i bordet.
– HAR DU TRÄFFAT EN ANNAN?! skrek jag. Alla stirrade på mig, men jag brydde mig inte om dem.
– Ja, jag har träffat en annan, sa han och såg mig stadigt i ögonen. Jag övervägde att kasta min drink på honom och sedan ge honom en bitchslap, men då skulle jag bli kladdig så jag gjorde det motsatta; bitchslapade honom och kastade sedan drinken.
– Dra åt helvete! skrek jag, tog min väska och sprang ut ur restaurangen. Han sprang inte efter mig. Jag brydde mig inte längre. Han var en jävla skit. Ett jävla svin. Jag tog närmaste taxi hem. Så fort jag kom innanför dörren trängde tårarna fram. Tillslut var mina kinder våta av tårar och smink et var helt förstört. För en gångs skull hade jag kunnat se min framtid med den här mannen, och då kommer det andra hinder. Hinder var samma sak som andra kvinnor. Det var alltid jag som förstört mina förhållanden, men nu var det tvärtom. Han hade förstört vårt förhållande. Det var över, slut, finito.

Peter:
Jag satt i en taxi och väntade på att den skulle börja köra när mobilen ringde.
– Hej, du pratar med Peter, svarade jag. Allt jag behövde höra var en suck för att veta vem det var.
– Vad vill du? frågade jag och försökte kväva en suck, utan att lyckas.
– Prata, svarade Justine och suckade också.
– Jag vill inte prata med dig, du har redan förstört tillräckligt, sa jag stelt.
– Snälla, kom över till mig! kved hon. Jag övervägde förslaget och gav till sist med mig. Jag åkte hem och bytte om. Sedan hoppade jag in i en taxi och gav adressen till lägenhetsområdet där hon bodde. Jag insåg när han bromsade in att jag glömt mobilen hemma. Jag svor för mig själv, men inte en chans att jag åkte hem igen. Jag sprang upp för trapporna och ringde på hennes dörr. Hon slog armarna om mig när hon öppnade.
– Jag vet inte vad jag ska ta mig till! snyftade hon och grät ut i min famn.
– Vad har hänt? undrade jag misstänksamt. Var det här ett av hennes spel?
– Min pojkvän dumpade mig, mumlade hon. Jag stirrade förvånat på henne. Dumpade han henne?!

Justine:
– Dumpade han dig?! utbrast han och stirrade på mig med stora ögon. Jag nickade och tårarna trängde fram igen.
– Varför? frågade han och höll om mig.
– En annan kvinna! hulkade jag och tryckte honom intill mig. Han skakade oförstående på huvudet.
– Jag fattar det fortfarande inte, mumlade han.
– Vad fattar du inte? frågade jag och såg på honom med tårdränkta ögon.
– Varför han gjorde det..., mumlade han och rodnade.
– Det är inte viktigt, sa jag irriterat och gjorde en avvärjande gest. Han såg frågande på mig.
– Vad är det då? undrade han.
– Det viktiga är att..., jag gjorde en paus för effektens skull. Han såg spänt på mig.
– Att jag fortfarande har... känslor för dig...

Tre månader senare 
Jag och Peter hade varit tillsammans i snart ett år nu. Vi hade ett bra förhållande. Jag älskade honom verkligen. Tilliten var mycket bättre än tidigare. Idag skulle vi ut och äta på någon flott restaurang tillsammans med Evelina och hennes pojkvän Jonas. Vi träffades utanför och gick in tillsammans. Evelina och Jonas hade något viktigt att berätta.
– Jo, det är så här, började Evelina. Hon hann inte längre innan en servitör kom för att ta våra beställningar.
– Ska vi ta varsitt glas rött? frågade Peter. Evelina och Jonas växlade blickar.
– Nej, jag avstår ikväll, sa Evelina och såg på mig. Då förstod jag. Evelina väntade barn.



Satine:
– Jonas, du vill väl ha rött? frågade Peter.
– Visst, svarade Jonas.
– Och du? sa Peter och kollade på mig. Jag vände mig mot servitören.
– Jag tar ett glas kolsyrat vatten och det gör nog min väninna också, sa jag och log mot Evelina.
– Ja, det gör jag, svarade hon och log tillbaka. Vi beställde maten också och pratade glatt medan vi väntade.
Jag väntade spänt genom förrätten och varmrätten. Evelina var envis och väntade ända tills alla fått sina desserter innan hon öppnade munnen.
– Jo, det var ju en sak vi skulle berätta, började hon. Jag såg spänt på henne.
– Det är så att... jag är gravid! utbrast hon glatt. Jag hade ju förstått det när hon tackat nej till vin, men det kom ändå som en chock. Min bästa vän, Evelina Storm, var gravid och hennes pojkvän skulle säkert fria närsomhelst.
– Åh, grattis! utbrast jag tillslut och sträckte mig över bordet för att ge henne en kram.
– Det känns så overkligt, så underbart! sa Evelina och några tårar började rinna. Hon torkade bort dem och Jonas gav henne en kyss. Jag såg på dem och både min hjärna och mitt hjärta skrek att de var ägnade för varandra.
– Det enda som saknas nu, är en ring! utbrast jag och log. Jag visste att det kunde vara ett känsligt område att prata om förlovningar och bröllop och barn, stämningen blev lätt stel. Men nu när Evelina var gravid saknades faktiskt bara en ring. Jonas skrattade och Evelina log.
– Vi har faktiskt pratat om det, sa han och log mot Evelina.
– Och..., sa Evelina och höll fram sin vänstra hand. På ringfingret satt en vacker diamantring. Jag tappade nästan andan. Så vacker var den. Jonas hade inte yppat ett ord om att han skulle fria till mig. Det borde han ha gjort, för den blivande brudens bästa vän brukade vara med som smakråd. Fast det hade jag varit så många andra gånger, jag mindes varenda halsband, armband, örhängen, klädesplagg, alla saker som jag hjälpt till att välja. Det här var nog en av de få gånger han inte bett om hjälp. Men det var vuxet av honom att fixa ringen på egen hand, och att det blev en så vacker också! Evelina hade inte heller sagt ett ord om förlovningar. Hon hade säkert velat vänta till idag.

Peter:
När jag såg den vackra ringen bestämde jag mig. Det var verkligen dags att fria. Jag och Satine hade inte varit tillsammans lika länge som Evelina och Jonas, men det kändes ändå rätt. Vi klickade så bra, vi hade många gemensamma intressen, vi passade helt enkelt ihop.

Justine:
Jag och Brandon skulle ut och äta ikväll. Brandon hämtade upp mig och vi åkte taxi till restaurangen. När vi kom in stelnade jag till. Där satt Bruno, Satine, Evelina och hennes-kille-som-jag-alltid-glömmer-namnet-på. Jag suckade och slappnade av. De skulle inte få förstöra min kväll! En servitör visade oss ett bord, typiskt nog så var det bordet bredvid Bruno och co. Jag tänkte ignorera dem, men stod som förstenad när jag såg Evelinas vänstra hand. På hennes ringfinger satt en sådan ring som alla vill ha. En underbar snöflingeliknande diamantring. Den var så vacker. Jag hämtade mig snabbt och gick och satte mig tillsammans med Brandon. Vi beställde och när förrätten kommit harklade han sig Jag kollade upp på honom och fattade att något var fel.
– Vad är det, älsk? frågade jag och såg bekymrat på honom.
– Jag... jag har älskat med någon annan, mumlade han skyldigt. Jag suckade. En liten incident med grannflickan eller något liknande brydde jag mig inte om. Det spelade väl ingen roll? Alla kunde trampa med foten i klaveret, eller vad det nu kallas. Jag log ett ljuvt leende mot honom.
– Ingen fara, älskling, det är sånt som händer, sa jag. Han stirrade förvånat på mig.
– Nej, nej nej! Det är inte så... jag-jag har, svamlade han.
– Du har? sa jag. Han tog ett djupt andetag.
– Jag har inte bara älskat, jag har träffat en annan...

Jag slängde tidningen på balkongens trägolv och stirrade ut i luften. När jag skulle gå in igen såg jag att min mobil låg på bordet. Jag måste ha glömt den här ute igår. Nu skulle jag ta en joggingtur, sedan skulle jag duscha och efter det slappa och ta det lugnt. Men när jag kom hem blev dagen mycket mer lärorik än så... 



Justine:
När jag kom hem var det en massa paparazzis överallt. Först tänkte jag att de vill prata med mig, jag var ju trots allt en huvudnyhet i In Touch. Men när jag kom fram till den stora porten såg jag flera polisbilar och några ambulanser också. Jag blev väldigt nyfiken, men jag ville inte gå dit så som jag såg ut nu; jag hade på mig ett vitt linne och grå joggingbyxor med håret uppsatt i en hästsvans. Jag skyndade mig in, tog en snabb dusch, fixade till mig, bytte om och sprang ner till porten, tog ett djupt andetag och gick ut i lugnt tempo. Polisbilarna stod och kvar och det var mycket mer paparazzis än förut. Jag låtsades gå förbi och stannade upp och gjorde ett förskräckt läte som fick några paparazzis att vända sig om. De såg på mig i några sekunder. Sedan attackerade de mig av frågor om intervjun i In Touch Weekly, vad jag gjorde här, och en massa annat. Jag svarade så gott jag kunde. Till sist blev jag för nyfiken och frågade, ganska lugnt: – Vad är det som har hänt?
– En man vid namn James Color har försökt livet av sig, svarade en paparazzi och tog flera bilder på mig. En polisman kom fram till mig och föste undan alla paparazzis. 
– Känner du James? frågade han och såg allvarligt på mig.
– Nej, det gör jag inte, svarade jag och såg honom stadigt i ögonen. Polismannen nickade.
– Varför gjorde han det? undrade jag.
– Jag ska egentligen inte berätta, men…, började polisen. Jag såg nyfiket på honom.
– Hans flickvän Alyssa hade tydligen gjort slut. James tog det väldigt hårt och..., han gjorde en paus och nickade mot platsen där James landat efter att ha hoppat ner från taket. Jag nickade sakta.
– Kommer han att överleva? undrade jag försiktigt. Polisen ryckte bara på axlarna. Sedan skakade han hand med mig och gick iväg. Jag stod kvar och stirrade efter honom. Han var faktiskt het. Jävligt het, faktiskt. Snygg och lång med breda axlar och en massa muskler. Hoppas han kommer tillbaka, tänkte jag och fnittrade för mig själv. Jag vände mig om för att gå upp till min lägenhet. Jag möttes av säkert 100 paparazzis som kastade sig över mig och skrek frågor om varför jag sagt att jag var gravid fast jag inte var det och en massa annat. En paparazzi knuffade mig så att jag föll omkull och slog huvudet i trottoarkanten. Det var inte så farligt, men det gjorde ont och jag höll mig för huvudet.
– KVINNAN BLÖDER! skrek en annan paparazzi och flera hängde på. Jag såg på mina händer som var blodröda.
– HJÄLP! skrek jag panikslaget. Den snygge polisen kom gående mot mig med snabba steg. Han lyfte upp mig och bar mig till närmsta ambulans. De lyfte in mig och åkte till akuten. Polisen satt och höll mig i handen. Jag log av välbehag. När vi kom fram till akuten sydde de mitt huvud, åtta stygn blev det. Jag fick åka med polisen tillbaka i hans coola polisbil. Han log mot mig och parkerade vid något som liknade ett hotell.
– Vart ska vi? frågade jag och fnittrade.
– Vill du... följa med mig upp på rummet? sa han och nickade mot hotellet.
– Bor du på hotell? utbrast jag förvånat.
– Nej, men vi kans säkert boka ett rum, sa han och blinkade med ena ögat. Det räckte för att jag skulle följa med honom upp på rummet, älska och sedan få skjuts hem. Vi bytte nummer och lovade att höras igen. Jag var nästan 100% säker på att vi aldrig skulle träffas igen och blev därför överraskade när han ringde och bjöd ut mig.
– Hej, Justine! Det är jag, Brandon, sa han glatt.
– Hej! utbrast jag förvånat. Vi pratade en stund och det slutade med att han bjöd ut mig. Vi åt middag på någon restaurang, sedan åkte vi hem till mig och älskade. Vi började dejta, och det höll i flera veckor. Han var mitt längsta och lyckligaste förhållande någonsin. Jag tänkte inte ens på Kevin längre!

Satine:
Tre månader senare
Jag och Peter hade varit tillsammans i snart ett år nu. Vi hade ett bra förhållande. Jag älskade honom verkligen.
Tilliten var mycket bättre än tidigare. Idag skulle vi ut och äta på någon flott restaurang tillsammans med Evelina och hennes pojkvän Jonas. Vi träffades utanför och gick in tillsammans. Evelina och Jonas hade något viktigt att berätta.
– Jo, det är så här, började Evelina. Hon hann inte längre innan en servitör kom för att ta våra beställningar.
– Ska vi ta varsitt glas rött? frågade Peter. Evelina och Jonas växlade blickar.
– Nej, jag avstår ikväll, sa Evelina och såg på mig. Då förstod jag. Evelina väntade barn.

Inget klick, hon hade glömt att lägga på. Jag skulle precis göra det när jag hörde Kevins röst: – Vem var det? frågade han. 
– Ditt ex, svarade hon. Jag tryckte på "spela in samtalet". 
– Vilket? frågade han. 
– Justine, tjejen som ljög och strulade med andra killar bakom din rygg, sa hon och skrattade falskt. 
– Jaså, den slampan? Henne bryr jag mig inte ett skit om, sa han och skrattade skadeglatt. Det stack till i mitt hjärta.
– Nu vill jag bara bry mig om dig, viskade han och hon fnittrade. 
– Då bryr vi oss om varandra, sa hon och det lät som om någon drog den andre över sig. 
– Ska vi... du vet? mumlade Kevin och kysste henne. 
– Gärna, viskade hon och fnittrade. Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare. 
– Här på soffan eller i sovrummet? viskade han och kysste henne. 
– Här och nu, sa hon och fnittrade. 
– Först måste du lova mig en sak, viskade han. 
– Vad? undrade hon. 
– Bryt all kontakt med Justine...



Satine:
Jag och Peter satt i en beställd limousin på väg mot Hawaiis flygplats. Ron skulle möta oss där.
Vi skulle flyga privatplan till Los Angeles. Peter och en massa andra artister skulle välgörenhetskonsert i morgon kväll.
Klockan var något med fyra på morgonen. När vi kom till flyplatsen var det fullt av paparazzis överallt! Vi tog oss förbi de med hjälp av Ron och några andra livvakter. När vi äntligen kommit ombord på flyplanet slog vi oss till rätta. Jag och Peter satt bredvid varandra. Jag lutade mig mot hans axel och somnade efter några minuter.

– Älskling, vakna, sa någon och skakade mig lätt. Jag öppnade ögonen sakta och möttes av Peters underbara leende.
– Va? mumlade jag sömnigt och gäspade stort.
– Vi är framme, sa han och log. Jag nickade och reste mig sakta upp. Vi sträckte på oss och klev sedan av planet.
Vi tog oss förbi några nyfikna paparazzis och satte oss i en svart limousin. Ron startade motorn och började köra.
Det märktes att han var trött, men både han och Peter påstod att hotellet låg så nära att några minuters bilkörning inte skulle göra så mycket.

Efter några minuter parkerade Ron limousinen och öppnade dörren åt mig och Peter. Jag tackade honom med ett leende. Vi började gå mot hotellet där vi skulle bo. Vi var tillbaka igen. På hotellet där jag och Peter lärde känna varandra. På hotellet där alla minnen flammade upp igen. Jag såg på Peter. Han kollade mot hotellet och gäspade.
– Vi ska bo på det här i en vecka, sa han och log. Jag nickade sakta. Vi checkade in på hotellet och fick nyckelkortet till vår svit. Den bestod av ett kök, ett vardagsrum, ett badrum, två sovrum, en jacuzzi, en balkong och en hall med garderober där man förmodligen skulle hänga in sina ytterkläder. Vi gick in och började göra oss hemmastadda.
Vi alla gick och la oss nästan direkt. Jag och Peter i det ena sovrummet och Ron i det andra.

Justine:
När jag vaknade dagen efter var klockan 14:45. Jag tänkte tillbaka på gårdagen och fick rysningar.
Jag hade allt inspelat, deras... älskande och relationssnack. Det var så äckligt perfekt alltihopa! De var så jävla perfekta för varandra. Eller de hade varit, rättade jag mig själv. Om Stacey varit äkta, men det var hon inte.
Jag insåg det igår, och idag hade hon skickat ett sms till mig: Vi bryter all kontakt. Jag vill satsa på min Kevin, och då kan jag inte umgås med dig längre, TTYN
Jag raderade smset och hennes kontaktuppgifter också. Jag klev upp och gick ut till köket i vad jag hade på mig, linne och trosor. Jag bredde en macka med ost i förbifarten och gick sedan ut till balkongen. Jag satte mig där ute och åt min frukost i lugn och ro medan jag läste den senaste In Touch Weekly. Jag satte mackan i halsen och tappade det som var kvar av den nerför alla tre våningar när jag såg omslaget. Det var en stor bild på Bruno och en liten bild på mig. "Justine var aldrig gravid” – Bruno Mars påstår att hans ex-flickvän Justine Sender inte är gravid! stod det med stora flotta bokstäver. Jag bläddrade efter artikeln och fann den snabbt på första sidan, alltså efter registret. 

"JUSTINE VAR ALDRIG GRAVID" – EXPOJKVÄNNEN BRUNO MARS REDER UT ALLT!
I tidigare nummer fick ni en smaskig intervju med Justine Sender, mamman till Peter Gene Hernandez – också känd som Bruno Mars – barn. Han berättar att hans före detta flickvän bara hittat på allt för att bli känd och att barnet egentligen inte finns.

Hur träffades du och Justine?
– På en konsert i Los Angeles.

I intervjun med Justine sa hon att det var kärlek vid första ögonblicket för henne, men inte för dig, stämmer det?
– Justine är bra på mycket, som att ljuga, bedra och överdriva. Jag håller inte med henne, för mig var det kärlek vid första ögonkastet, inte för henne...

Varför tog det slut?
– Hon var otrogen och ljög ihop en massa saker om allt och alla.

Hur vet du att hon var otrogen?
– Vi hade pratat med varandra i telefon dagen då jag upptäckte det hela. Hon sa att hon var "krasig" och skulle stanna hemma och vila hela dagen. Jag ville överraska henne och åkte därför till hennes lägenhet utan att säga något. Jag tänkte pyssla om min tjej. Jag såg när hon bjöd in en kille vid namn Kevin, resten är historia.
Jag kom in till lägenheten, hon och Kevin drack vin och gick sedan till sängs...

Hur reagerade dem när de förstod att de var upptäckta?
– Det vill du inte veta...

Hur vet du att hon inte är gravid?
– Hon gick ut och sa att hon var gravid  och att vi gått skilda vägar när det egentligen inte var så.
Efter artikeln var vi tillsammans lite från och till. Men det finns en gräns... hennes lögner och otrohet blev gränsen i det här fallet. Hon berättade att hon inte var gravid, men hon tyckte att medierna kunde få tro att hon var det iallafall!

Har du någon kontakt med henne i nuläget?
– Ingen alls, faktiskt.

Stämmer det att du dejtar Satine Sweetheart?
– Det stämmer och hon är en riktig sweetheart.

Så slutar intervjun. Vi kommer säkert att få höra mer om Bruno Mars. Kanske om några år när han förlovat sig med sin så kallade "sweetheart" till flickvän...

Jag slängde tidningen på balkongens trägolv och stirrade ut i luften. När jag skulle gå in igen såg jag att min mobil låg på bordet. Jag måste ha glömt den här ute igår. Nu skulle jag ta en joggingtur, sedan skulle jag duscha och efter det slappa och ta det lugnt. Men när jag kom hem blev dagen mycket mer lärorik än så...

Peter fortsatte ringa hela kvällen och jag fortsatte klicka på upptaget eller inte svara alls. Kunde han inte bara ge upp?! Jag var så jävla trött på players som honom! Han hade snackat så jäkla mycket skit om Justine och henne otrohetsaffärer, men han verkade räkna sig själv till de bättre! När jag hört min ringsignal alldeles för många gånger svarade jag.
– Vad vill du?! Kan du sluta störa?! sa jag kyligt.
– Hur fick du reda på att jag träffade Justine? frågade han olyckligt. Jag suckade.
– Hon råkade ringa upp, sa jag tyst. Det blev tyst en stund. Sedan tog han till orda igen.
– Snälla, ge mig en chans! Jag har avslutat allt som har med Justine att göra nu! Hon har redan förstört alldeles för mycket! Snälla, snälla, snälla ge mig en ny chans! kved han.
– Jag ska fundera på saken, mumlade jag och såg hans underbara leende framför mig.
– Tack! Jag älskar dig faktiskt, även om du inte tror mig, sa han och jag kände hur jag fick fjärilar i magen.
– Jag älskar dig också..., viskade jag tyst. Sedan la jag på. Jag läste en stund, sedan letade jag efter mitt bokmärke. Jag hittade det inte, men det spelade ingen roll, jag hade fått en idé. Jag rotade i min väska efter papper och penna. Jag rev loss en pappersbit från mitt anteckningsblock och skrev PS I still love you. Jag la in det i min bok och satt och kollade på orden ett tag. Jag menade det verkligen. Jag älskade honom. 



Peter:
När jag vaknade dagen efter hade jag sovit i kanske elva timmar. Jag suckade nöjt, inget var härligare än att få sova ut ordentligt. Jag kastade en blick på digitalklockan som stod på nattygsbordet, 11:23. Jag klev upp och klädde på mig, tog en dusch och åt frukost. Sedan gjorde jag mig iordning innan jag ringde Satine.
– Hej! svarade hon glatt.
–Hej, sötnos! sa jag och log för mig själv.
– Hej... vad ska jag kalla dig? sa hon och skrattade till.
– Kalla mig vad du vill, förutom Brunis, svarade jag.
– Okej, shawty, sa hon och jag kunde se henne vackra leende framför mig.
– Kommer du över? frågade jag.
– Okej, kan jag komman nu? frågade hon glatt.
– Okej, sa jag och la på. Ungefär tio minuter senare ringde hördes ett meddelande på en "display" som jag beställt. Den satt i hallen. Jag skyndade dit och såg Satine på skärmen.
– Hej, shawty! sa hon och skrattade. Nu är jag här, kan du komma och öppna? Jag klickade på en grön knapp. Hon log och öppnade den stora porten. Jag hörde steg i trappan och efter några sekunder ringde det på ytterdörren.
– Hej! sa jag när jag öppnade dörren. Hon slog armarna om mig och vi kramades länge.
– Förlåt, viskade hon och fick tårar i ögonen.
– Förlåt för vad? frågade jag förvånat.
– Förlåt för att jag bara stack, vi borde ha pratat först, viskade hon och några tårar rann nerför hennes kinder.
– Det gör inget, älskling! sa jag och kramade henne hårdare. Hon såg på mig och kysste  mig ömt. Jag besvarade hennes kyss och drog in henne i lägenheten. Vi satte oss ner i soffan  och började prata. Jag berättade allt om Justine, hur dum jag hade varit när jag utelämnat Satines känslor och bara tänkt på mig själv, ja, allt det där.
Hon förstod så bra, och när vi var klara var vi tillsammans igen. På riktigt.

Justine:
Ett halvår senare.
Jag satt hemma i min lägenhet och tänkte på vad som hänt det senaste halvåret. Jag och Satine hade tappat all kontakt. Jag vill inte ha med henne att göra och hon tyckte förmodligen detsamma. Men det sket jag i. Jag var ursinnig egentligen, hur kunde hon bara ta min Brunis ifrån mig?! Okej, jag hade förmodligen förfört alla hennes killar, men no big deal? Det här var en helt annan sak! Det var hon som tog honom ifrån mig, inte jag som tog honom ifrån henne. Skitsamma, jag hatar henne! Hon är en jävla bitch! Jag orkade egentligen inte bry mig, det jag tänkte mest på var nog Kevin. Jag hade inte hört från honom sedan dagen när vi stod där på trottoaren. Skulle jag vara helt ärlig saknade jag honom. Hans beröring gjorde mig knäsvag. När hans perfekta läppar nuddade mina fick jag fjärilar i magen. Jag gick ut till balkongen och ringde Stacey.
– Stacey pratar, svarade hon. Jag tyckte mig höra lite irritation, varför visste jag inte.
– Hej, gumsi! Det är jag! utbrast jag.
– Åh, hej, sa hon lite besvärat. Vad var det med henne? Hade något hänt?
– What´s up with my gurl? sa jag och fnittrade. Den meningen var vår "tröstmening", den hade använts ofta och gjorde det fortfarande.
– Du stör faktiskt nu, sa hon och försökte kväva en suck.
– Någon har vaknat på fel sida? sa jag skämtsamt och skrattade. Hon sa inget.
– Hallå? Vad gör du då? sa jag tillslut.
– Jag... har besök, mumlade hon. Jag fnittrade. Ordet "besök" var ungefär samma sak som "jag ska strula med en kille nu, du ringer olämpligt".
– Jaså, och namnet var? undrade jag och fnittrade.
– Jag-jag kan inte säga, mumlade hon. Jag gapade stort. Vi berättade ju allt för varandra!
– VEM ÄR DET?! skrek jag upprört.
– Okej! Take it easy! utbrast hon och suckade så där irriterande, som hon bara gjorde när hon tyckte att jag var omogen och dryg.
– Du har hört namnet förr, mumlade hon. Jag blev väldigt chockad. Stacey brukade aldrig ta mina gamla rester av killar! Det var alltid jag som förförde hennes killar, eller hennes one night-stand.
– Det är..., hon gjorde en lång paus. Jag hade kunnat döda henne.
– Kevin, fortsatte hon med stadig röst. Det var som ett hårt slag i magen.
– Mitt ex?! utbrast jag.
– Ja, ditt ex, men nu är han min pojkvän, svarade hon stöddigt.
– Sedan när?
– Älskling hur länge har vi dejtat? ropade hon.
– Två månader, sötnos! svarade en manlig röst. Min Kevin. Min före detta Kevin.
– Sedan två månader tillbaka, svarade hon. Det blev tyst en stund.
– Hallå? sa jag.
– Jag är kvar, men jag måste lägga på nu! sa hon och jag hörde att telefonen lades ner på något, förmodligen ett bord. Inget klick, hon hade glömt att lägga på. Jag skulle precis göra det när jag hörde Kevins röst: – Vem var det? frågade han. 
– Ditt ex, svarade hon. Jag tryckte på "spela in samtalet". 
– Vilket? frågade han.
– Justine, tjejen som ljög och strulade med andra killar bakom din rygg, sa hon och skrattade falskt.
– Jaså, den slampan? Henne bryr jag mig inte ett skit om, sa han och skrattade skadeglatt. Det stack till i mitt hjärta.
– Nu vill jag bara bry mig om dig, viskade han och hon fnittrade.
– Då bryr vi oss om varandra, sa hon och det lät som om någon drog den andre över sig.
– Ska vi... du vet? mumlade Kevin och kysste henne.
– Gärna, viskade hon och fnittrade. Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare.
– Här på soffan eller i sovrummet? viskade han och kysste henne.
– Här och nu, sa hon och fnittrade.
– Först måste du lova mig en sak, viskade han.
– Vad? undrade hon.
– Bryt all kontakt med Justine...

Tillslut stannade den till vid ett stort hus. Jag tog en bild på huset och kollade på så sätt upp adressen. Jag klev snabbt ut ur bilen och såg mig omkring. Det såg ut att vara en lyxvilla. Jag smög in på tomten och letade efter Peter. Jag hörde röste som kom närmare och närmare. Jag kastade mig in bakom en buske. Några sekunder senare kom en man och en kvinna, båda i svarta kläder, gående in mot huset. Mannen hade ett stadigt tag om Peters båda handleder. De stannade vid ytterdörren. Jag smög fram till altanen och gömde mig bakom en annan buske. När jag kikade fram såg jag att Peter kollade på mig. Han log och gav mig ett snabbt ögonkast, för att liksom förtydliga att han sett mig. Jag nickade mot honom. Kvinnan slog in en kod och ett litet klickande ljud hördes. Hon öppnade dörren och gick in. Peter visade koden med sina fingrar, 4-6-8-7. Jag nickade och väntade en stund innan jag smög fram till dörren. Jag slog in koden och det klickande ljudet avslöjade att dörren var upplåst. Jag öppnade den försiktigt och smög in. Jag kom in till en stor hall med en massa garderober. Jag smög in på närmaste toalett, låste dörren och ringde polisen. De svarade och jag berättade vad som hänt och adressen hit. När jag låste upp och öppnade dörren fick jag se ett bekant ansikte...



Ron:
Där stod Peter. Han var ensam.
– Hej, viskade han och gick in till badrummet. Jag följde efter och han låste dörren.
– Hej, sa jag och satte på kranen till handfatet, så att de inte skulle höra att vi var två härinne.
– Hur hittade du mig? frågade Peter och satte sig på toalettlocket.
– Justine talade om vilket registreringsnummer limon hade och när jag kom ut på motorvägen var den framför mig, svarade jag och kollade på vattnet som forsade ut ur kranen.
– Det är ingen fara, allt jag behövde göra var att ge henne tre autografer; en på ett papper, en på armen och en på pannan. Och så ville hon ta en bild med oss tillsammans, men det blev säkert 20! Hon sa att hon skulle rama in allt och att jag kunde åka hem nu, sa han och skrattade.
– Jag har ringt polisen, mumlade jag. Han stirrade förvånat men glatt på mig.
– Är det sant?! Jag skulle precis göra det! utbrast han och skrattade till. Jag nickade.
– De borde vara här närsomhelst, svarade jag och såg ut genom ett blästrat fönster. Mycket riktigt, jag hörde käbbel inifrån något rum och en tjej som skrek och gapade.

Alyssa:
James och jag låg i soffan, kollade på någon serie som hette något med 2½ women, eller något sådant.
Peter hade gått på toaletten, jag hade sagt att han kunde åka hem nu, när jag hade fått vad jag ville.
Plösligt attackerade James mig med kyssar. Jag besvarade de och han la sig på mig. Vi kysstes passionerat och båda blev mer och mer upphetsade. Plötsligt knackade det på ytterdörren. Jag suckade högt ch såg på James. Han nickade och gick bort till hallen. Jag hörde att han pratade med någon i hallen. Sedan ett rop på hjälp. Jag reste mig snabbt upp och sprang ut till hallen. Där stod tre poliser. De hade satt handbojor på James. Han kollade sorgset på mig.
– Vafan gör ni med min man?! skrek jag panikslaget och började slåss, som en ren impuls. Jag insåg snabbt att det var ett misstag för det grep mig också. Fan, fan fan fan fan!

Peter:
Jag och Ron hade låst upp och gått ut ur badrummet. Vi kom i perfekt tid, om vi hade velat se på när Alyssa bitch slapade en polis för att sedan bli gripen, vilket gjorde att hon skrek ännu mer.
– Vafan, Peter! skrek hon argt. Jag skakade bara på huvudet.
– JAMES! skrek hon och försökte slita sig loss. Poliserna höll henne i ett fast grepp.
– Vad har vi gjort?! skrek hon och såg på poliserna med hat i blicken.
– Ni kidnappade Peter Gene Hernandez, svarade en polis. Det räcker nog för att ni ska bli gripna och följa med till häktet, sa en polis och drog med henne till polisbilen. Hon fick sätta sig i bilen och en polis åkte iväg med dem, medan två stannade kvar och förhörde oss. Vi förklarade och sedan fick vi åka hem. Ron släppte av mig vid portingången och väntade tills jag hade gått in innan han åkte iväg. När jag kom upp till mina ungkarlslya bestämde jag mig för att slå Satine en signal. Hon hade bara försvunnit den där dagen, utan att berätta varför. Hon hade inte svarat när jag ringt heller. Den här gången svarade hon på tredje signalen: – Vad vill du? frågade hon bittert. Jag blev förvånad över hennes tonfall.
– Varför så upprörd? frågade jag. Hon suckade och det blev tyst en stund. Sedan sa hon: – Som om du inte visste.
– Visste vadå? utbrast jag förvånat. Ännu en tystnad.
– Tro inte att jag är dum i huvudet! Jag har fått bevis på att du fortfarande har känslor för Justine! utbrast hon.
– Kan du inte komma över? Vi måste prata om det här, när var jag med Justine, sa jag lugnt, även fast jag visste mycket väl. Vad jag inte visste var hur hon kunde veta. Vem hade sagt det till henne?
– Om det är så viktigt får du komma hit, sa hon kyligt.
– Var bor du då? undrade jag. Då hörde jag hur det pep i luren, hon hade lagt på.

Satine:
Peter fortsatte ringa hela kvällen och jag fortsatte klicka på upptaget eller inte svara alls. Kunde han inte bara ge upp?! Jag var så jävla trött på players som honom! Han hade snackat så jäkla mycket skit om Justine och henne otrohetsaffärer, men han verkade räkna sig själv till de bättre! När jag hört min ringsignal alldeles för många gånger svarade jag.
 – Vad vill du?! Kan du sluta störa?! sa jag kyligt.
– Hur fick du reda på att jag träffade Justine? frågade han olyckligt. Jag suckade.
– Hon råkade ringa upp, sa jag tyst. Det blev tyst en stund. Sedan tog han till orda igen.
– Snälla, ge mig en chans! Jag har avslutat allt som har med Justine att göra nu! Hon har redan förstört alldeles för mycket! Snälla, snälla, snälla ge mig en ny chans! kved han.
– Jag ska fundera på saken, mumlade jag och såg hans underbara leende framför mig.
– Tack! Jag älskar dig faktiskt, även om du inte tror mig, sa han och jag kände hur jag fick fjärilar i magen.
– Jag älskar dig också..., viskade jag tyst. Sedan la jag på. Jag läste en stund, sedan letade jag efter mitt bokmärke.
Jag hittade det inte, men det spelade ingen roll, jag hade fått en idé. Jag rotade i min väska efter papper och penna.
Jag rev loss en pappersbit från mitt anteckningsblock och skrev PS I still love you. Jag la in det i min bok och satt och kollade på orden ett tag. Jag menade det verkligen. Jag älskade honom.

– Har du sett Peter? frågade jag. Hon grät så mycket att hon hulkade.
– J-jj-a, snyftade hon högt.
– När? undrade jag. Hon tog ett djupt andetag och såg på mig.
– Han kom på mig med att vara otrogen. Jag blev tagen på sängen, bokstavligen. Han vill aldrig se mig igen! Det vill inte Kevin heller! Jag hatar det här! Bruno hoppade in i en limo och åkte iväg för en stund sedan. Jag trodde det var hans limo, är det du som kör den? sa hon och kollade på mig. Jag nickade.
– Vet du vad registreringsnumret var? undrade jag och såg på henne. Hon sken upp.
– Det gör jag faktiskt! utbrast hon stolt. Vet du varför? fortsatte hon.
– Nej, varför? sa jag.
– Det var mina initialer; JSS! Justine Selen...
– Bra! Kommer du ihåg siffrorna? avbröt jag ivrigt.
– Ja, det var skitenkelt; 123! utbrast hon malligt. Jag nickade.
– Jag måste sticka nu, men tack för hjälpen! sa jag och skyndade mig till bilen. Hon såg förvånat på mig. Jag startade motorn och körde iväg med ilfart. Jag var tvungen att hitta honom, jag kände Peter tillräckligt väl för att veta att han aldrig skulle åka med någon främmande människa. I samma ögonblick som jag svängde ut på motorvägen såg jag en limousin med registreringsnumret JSS 123...



Ron:
Jag tvivlade inte en sekund och började stalka bilen. När motorvägen tog slut svängde bilen in på en annan väg och fortsatte åt höger, sedan åt vänster, rakt fram, växla fil, in i en rondell, rakt fram på en grusväg, åt höger, åt vänster, rakt fram, uppför en backe, nerför backen...

Alyssa, en av kidnapparna:
– Jag tror den där vita limon förföljer oss, sa jag och såg på Peter. Jag fattade inte riktigt att vi hade klarat det.
Jag och min pojkvän James hade kidnappat min största idol, Peter Gene Hernandez! Det hade inte varit svårt att få James att gilla idén; James hade, som alltid, frågat om jag ville ha något. Jag hade berättat vad jag ville ha, Bruno Mars. Eftersom James älskar och gör allt för mig, lovade han att fixa så att jag fick träffa Peter. Efter flera misslyckade idéer kom jag på det! Vi skulle kiidnappa honom! James tvekade inte en sekund när jag föreslog det, han gör trots allt vad som helst för mig. Det är tack vare honom som jag sitter knappt 10 centimeter från min största idol någonsin!
– Nej, bilen ska nog bara samma väg som oss, sa James lugnt och tutade. Jag suckade, ibland var James så korkad så det fanns inte på kartan! Jag såg att Peter kollade ut mot limon som åkte bakom oss, han suckade uppgivet. Jag fattade inte riktigt. Borde han inte vara överlycklig över att ett av hans fans gillar honom så jävla mycket att hon måste kidnappa honom?

Peter:
När jag såg den vita limousinen fylldes jag av hopp! Det var Ron, det var Ron som satt i förarsätet och körde med ögonen fokuserade på vägen och limousinen. Jag suckade uppgivet, även om jag var så hoppfull som en människa kan bli. Men jag ville inte att Alyssa, som mitt galna fan hette, skulle misstänka något. Hon log smickrande mot mig, men jag himlade bara med ögonen och vände bort blicken. I ögonvrån kunde jag se besvikelsen i hennes ögon. Jag log skadeglatt för mig själv. Lite kul borde jag ändå få ha...

Ron:
Tillslut stannade den till vid ett stort hus. Jag tog en bild på huset och kollade på så sätt upp adressen. Jag klev snabbt ut ur bilen och såg mig omkring. Det såg ut att vara en lyxvilla. Jag smög in på tomten och letade efter Peter. Jag hörde röste som kom närmare och närmare. Jag kastade mig in bakom en buske. Några sekunder senare kom en man och en kvinna, båda i svarta kläder, gående in mot huset. Mannen hade ett stadigt tag om Peters båda handleder. De stannade vid ytterdörren. Jag smög fram till altanen och gömde mig bakom en annan buske. När jag kikade fram såg jag att Peter kollade på mig. Han log och gav mig ett snabbt ögonkast, för att liksom förtydliga att han sett mig. Jag nickade mot honom. Kvinnan slog in en kod och ett litet klickande ljud hördes. Hon öppnade dörren och gick in. Peter visade koden med sina fingrar, 4-6-8-7. Jag nickade och väntade en stund innan jag smög fram till dörren. Jag slog in koden och det klickande ljudet avslöjade att dörren var upplåst. Jag öppnade den försiktigt och smög in. Jag kom in till en stor hall med en massa garderober. Jag smög in på närmaste toalett, låste dörren och ringde polisen. De svarade och jag berättade vad som hänt och adressen hit. När jag låste upp och öppnade dörren fick jag se ett bekant ansikte...

– Älsk, ska vi gå in till sovrummet? sluddrade hon. De hade druckit upp hela flaskan och öppnat en ny.
– Kom, svarade han och drog ner henne i soffan. De började kyssas vilt och passionerat. Jag såg på dem så intensivt att jag fick ont i ögonen. Det hade jag nog fått iallafall, för det gjorde ont i hela mig. Speciellt i hjärtat. jag kollade på Justine och noterade att hon hade sina ögon slutna. Varför hade hon det när hon kysste honom men inte mig?
De drog sig in till sovrummet. Jag smög mot sovrummet och kikade försiktigt in. Justine satt grensle över Kevin och lutade sig ner till honom. Hon gav honom en kyss som verkade göra honom ännu mer upphetsad för han stönade och tryckte henne intill sig. Jag plockade fram min iPhone ur fickan och började filma scenen som pågick framför mig. Sedan sprang jag ut till hallen, men ändrade mig och vände mig om. Nu skulle jag ställa till med en scen. Jag öppnade ytterdörren försiktigt och smällde igen den hårt. Sedan ropade jag Justines namn. Hon svarade inte. Jag sprang in till hennes sovrum och de höll fortfarande på. 
– Jävla hora! skrek jag. Hon stelnade till och slet sig ur Kevins starka armar. Hon reste sig häftigt upp och såg på mig. Kevin stirrade förvånat på mig, på Justine, på oss. 
– Bruno! Lämna mig inte! skrek hon och slog sina armar runt mig. Jag suckade och knuffade undan henne. Hon vacklade bakåt och stirrade på mig med stora ögon. 
– Jag vill aldrig se dig igen! skrek jag och rusade ut ur lägenheten och ringde Ron. Han skulle hämta mig inom fem minuter. Jag väntade utanför. Justine kom springande. Hon slog armarna om mig. 
– Snälla lämna mig inte..., viskade hon.



Peter:
Vafan var det med den här tjejen?! Hon var ju helt jävla sinnessjuk! Jag knuffade undan henne hårt. Hon vacklade tillbaka och stirrade förvånat på mig. Jag hörde en smäll från den stora porten. Kevin kom utrusande. Han trixade med sin gylf som verkade ha fastnat, och han verkade väldigt upprörd.
– Vafan, Justine! skrek han och sprang iväg.
– Kevin, vänta! ropade hon och sprang efter honom. Han stannade och såg på henne med en kall blick.
– Du är fan sinnessjuk! Du är väl inte gravid heller, antar jag?! skrek han och slog till henne.
– Vad gör du?! Jag älskar dig! Du är pappan till barnet! utbrast hon förtvivlat. Han såg på henne med hat i blicken.
– Du drack, mumlade han och vände sig om för att gå. Hon tog tag i hans arm.
– Okej, jag är inte gravid, men du behöver inte lämna mig för det! sa hon vädjande. Han skakade på huvudet.
– Släpp mig. Lämna mig i fred. Jag vill aldrig mer se dig igen! sa han och vred sig loss. Sedan rusade han iväg.
Hon såg länge efter honom. Jag suckade och såg ut mot vägen. Ron hade parkerat limousinen på andra sidan gatan. Jag gick över, öppnade dörren och hoppade in. Någon tog tag i mig och satte en bit silvertejp på min mun.
– Nu har vi honom! väste personen och jag såg att en kvinna i svarta kläder vände som om i förarsätet. 
Jag kollade försiktigt upp mot personen som fortfarande höll i mig. Det var en man i svarta kläder. 
– Perfekt, sa kvinnan och log skadeglatt mot mig. Hon satte sig framför mig på golvet och granskade mig. 
– Jag är Alyssa Brown, sa hon och log hotfullt. Jag nickade. Hon väntade tills mannen hade satt sig i förarsätet, startat bilen och börjat köra innan hon fortsatte. 
– Jag är ett av dina största fans, men jag har insett att jag aldrig kommer få dig om jag inte fångar dig, sa hon. 
– Nu har du iallafall fångat mig, bokstavligen, mumlade jag bakom tejpen. Hon såg på mig och drog bort den. 
– Det här är olagligt! HJÄLP! skrek jag så högt jag kunde. Hon slog handen för min mun och hyssjade åt mig. 
Vafan skulle jag göra?! Jag var fast i en bil med ett galet fan och... en främmande man.

Justine:
Jag ville bara dö... allt var förstört! Varför hade jag druckit?! Nu hade jag ingen Brunis, men inte heller någon Kevin. Jag hade ingen. Jag började storgråta mitt på gatan. Bara så där. Jag visste att jag kunde hitta en ny kille hur lätt som helst, men av någon anledning kände jag speciellt för Kevin. Han betydde något för mig. Varför visste jag faktiskt inte. Jag såg att Bruno hoppade in i en limo med ett registreringsnummer som jag, konstigt nog, la på minnet. Limon startades och körde snabbt iväg. Jag tänkte på registreringsnumret; JSS 123. Världens enklaste! 
123 skulle vilken människa som helst ha kommit ihåg, och JSS var mina initialer. Jag hette ju Justine Selena Sender... 

Ron:
Jag parkerade den vita limousinen vid trottoarkanten. Jag väntade och väntade. Han kom inte. Plösligt såg jag ett bekant ansikte, Justine stod på gatan och grät. Jag klev ut ur bilen och låste den. Sedan gick jag fram till henne.
– Hej, sa jag. Hon såg på mig. Sedan kastade hon sig i min famn och grät ut. Det var nog en impuls.
– Har du sett Peter? frågade jag. Hon grät så mycket att hon hulkade.
– J-jj-a, snyftade hon högt.
– När? undrade jag. Hon tog ett djupt andetag och såg på mig.
– Han kom på mig med att vara otrogen. Jag blev tagen på sängen, bokstavligen. Han vill aldrig se mig igen! Det vill inte Kevin heller! Jag hatar det här! Bruno hoppade in i en limo och åkte iväg för en stund sedan. Jag trodde det var hans limo, är det du som kör den? sa hon och kollade på mig. Jag nickade.
– Vet du vad registreringsnumret var? undrade jag och såg på henne. Hon sken upp.
– Det gör jag faktiskt! utbrast hon stolt. Vet du varför? fortsatte hon.
– Nej, varför? sa jag.
– Det var mina initialer; JSS! Justine Selen...
– Bra! Kommer du ihåg siffrorna? avbröt jag ivrigt.
– Ja, det var skitenkelt; 123! utbrast hon malligt. Jag nickade.
– Jag måste sticka nu, men tack för hjälpen! sa jag och skyndade mig till bilen. Hon såg förvånat på mig.
Jag startade motorn och körde iväg med ilfart. Jag var tvungen att hitta honom, jag kände Peter tillräckligt väl för att veta att han aldrig skulle åka med någon främmande människa. I samma ögonblick som jag svängde ut på motorvägen såg jag en limousin med registreringsnumret JSS 123...

När jag vaknade hade jag världens huvudvärk. Jag såg mig omkring. Justine låg med huvudet mot mitt bröst och sov. Nu mindes jag, jag och Justine hade under gårdagskvällen, sedan hade vi åkt hem till henne och strulat runt lite. Jag kastade en blick på klockan, 13:43. Herregud! Satine! Jag flög upp ur sängen och drog snabbt på mig alla kläder. Jag kladdade ner något på en lapp och skyndade ut genom lägenheten. Till min stora förvåning var limon kvar. Hade Ron väntat på mig hela natten? Jag försökte öppna dörren, men den var låst. Jag knackade på förarfönstret. Någon vevade ner rutan, det var Ron. Han såg yrvaken och trött ut.
– Du tog tid på dig, sa han och låste upp bilen.
– Ledsen, men vi satt med papper hela natten, ljög jag. Han granskade mig och skakade på huvudet. Han väntade tills jag satt mig och limon och han startat bilen och vevat upp rutan, sedan sa han: – Om jag inte misstar mig ser det ut som att du kommer direkt från ett tjejkalas. Jag rodnade lite och kollade ner på mig själv. Min gylf var öppen och håret stod åt alla håll.
– Kanske det kanske, mumlade jag och Ron skrattade.
– Ingen fara, jag säger inget, sa han och flinade. Jag lutade mig tillbaka i sätet och blundade.
– Du, vi är framme nu, sa Ron. Jag öppnade sakta ögonen. Ron flinade åt mig. Jag måste ha somnat, det var inte så konstigt med tanke på att jag inte sovit en blund i natt.
– Vi hörs, sa jag och gjorde en high five med Ron. Han nickade och jag klev ur bilen och gick vinglade upp till min lägenhet på femte våningen. När jag kom in var det ingen där. Jag såg mig omkring, ingen Satine.
Hennes väskor var borta. Hon kanske redan hade packat upp? Jag letade efter henne i rummen, utan att hitta henne. Var var hon? Det enda jag visste var att hon var borta.



Satine:
Jag åkte taxi till Evelinas trea. Hon var ju inte hemma, men på något sätt skulle jag nog komma in.
Jag ringde upp henne. Hon svarade efter tre signaler: – Evelina Storm.
– Hej, det är Satine, sa jag.
– Hej! Har det hänt något? sa hon glatt.
– Mm, men det är komplicerat, sa jag och suckade uppgivet.
– Du kan alltid berätta för mig! utbrast hon.
– Det har med Peter att göra, mumlade jag.
– Berätta! sa hon uppfordrande. Jag suckade uppgivet. Sedan berättade jag allt, varenda detalj.
Om uppbrottet med Nick, att jag åkt till Peter, att han lovat att inte såra mig, hånglet på stranden, "mötet" med Kate som egentligen var en dejt med Justine, allt.
– Åh, din stackare! utbrast hon när jag var klar.
– Det är inget fel på mig, möjligen mitt sinne för att välja killar, sa jag och skrattade bittert. Jag kände hur hon log medlidande. Vi var tysta en lång stund, båda var insjunkna i varsina tankar. Till slut bröt jag tystnaden och sa: – Jo, den verkliga anledningen till att jag ringde var för att jag inte har någonstans att bo. Det blev tyst i luren. Jag övervägde att lägga på när Evelina tog till orda: – Nyckeln ligger i postfacket i lönnfacket rakt fram, sa hon lågt.
– Vad menar du? frågade jag, även om jag var mycket medveten om vad hon menade.
– Åh, var inte dum! Ta nyckeln, lås upp och gå in bara! Jag kommer hem i morgon, det vet du ju redan, utbrast hon.
– Okej, tack så mycket! sa jag glatt och började genast rota i brevfacket.
– Ingen orsak! Jag måste lägga på nu, men vi hörs! sa hon och la på innan jag hann säga något mer.
Jag låste upp dörren, tog med min gigantiska resväska och min matchande handväska, och gick in till lägenheten.
Det var en härlig sådan, med stora fönster som solen lös in genom, och på vintern sattes rullgardiner med fina jul-och-vintermotiv upp. Lägenheten var full av vackra tapeter i alla dess like. Hon hade ett sovrum med stora fönster med fina spetsgardiner, en stor dubbelsäng och en liten walk-in closet med skjutdörrar, ett lagom stort kök med spis, ugn, kylskåp, en frys och ett bord med stolar, badrum med vackert kakel överallt, ett litet blästrat fönster och ett bubbelbadkar med en liten display där man kunde programmera ljus, radio, massage, bubblor, osv. Det fanns också ett vardagsrum med två soffor, en utdragssoffa och en vanlig. Men vardagsrummet bestod inte bara av soffor, det flåg en matta på golvet, de hade också en stor platt-TV och lite blommor på fönsterkarmen. Precis innanför ingången till själva lägenheten fanns en liten hall med krokar och skohyllor. Det var en väldigt fin lägenhet som var inredd med smak. Satine suckade och började bädda utdragningssoffan. Trots att Evelinas lägenhet var väldigt välkomnande och mysig längtade jag efter Peters femma. Eller jag längtade efter Peter. Trots det han gjort mot mig. Jag hade insett samma dag som Justine hade ringt upp mig av misstag mitt på natten, att jag älskade honom.

Peter:
Jag ringde Satine flera gånger, men det var upptaget. Jag gav upp och ringde Justine istället. Hon svarade på fjärde signalen: – Du pratar med Justine.
– Hej, älskling! Det är Peter, sa jag glatt. Om jag inte hörde fel försökte hon kväva en suck. Varför suckade hon?
– Åh, hej, älsk! Jag visste inte att du skulle ringa just nu, sa hon. Jag kunde höra lite irritation på rösten.
– Förlåt, jag ville bara höra hur det var med dig, förklarade jag, även om så inte var fallet. Det verkade som att hon blev på bättre humör, för när hon svarade lät hon glad och ivrig.
– Aaw, du är för söt! kuttrade hon glatt. Jag log för mig själv.
– Kan jag komma över ikväll? frågade jag flirtigt. Till min förvåning lät hon inte särskilt positiv till mitt förslag, snarade tvärtom.
– Inte så här oväntat, jag känner mig faktiskt lite... vad kallas det? Krasig?
– Krasslig, älskling, sa jag och log för mig själv.
– Jaja, muttrade hon irriterat.
– Förlåt, men du frågade ju! utbrast jag förbryllat.
– Du kan inte komma hit ikväll, jag ska... vara hemma och vila, sa hon bestämt.
– Jaha, okej..., mumlade jag surt.
– Aja, måste vila nu! Hejdå! sa hon och det hördes ett klick. Hon hade lagt på. Jag suckade, men försökte att inte bry mig så mycket. Jag tog en ordentlig dusch, torkade mig ordentligt, bytte om till en skjorta som jag knäppte upp ganska mycket och jeans. Jag satte på mig deo och sprayade lite parfym på mig själv. Jag hade bestämt mig för att åka hem till henne iallafall. Det värsta som kunde hända var väl att jag fick åka hem igen, ellerhur? Annars kunde jag säkert stanna, vi kunde mysa i soffan med popcorn, kolla på någon film och dricka vin. Hon kanske till och med skulle orka... ja, ni vet. Jag ringde Ron och bad honom att hämta upp mig om tio minuter. Han bodde i en ungkarlslya ett kvarter bort. Jag bläddrade lite i en herrtidning innan jag gick ut och väntade utanför lägenheten. Ron kom körande fyra minuter senare i min limousin. Ron var min privatchaufför, men med tiden hade han blivit min polare, vi snackade om allt; mina konserter, tjejer, tjejer, tjejer... aa, i stort sätt bara tjejer. Han flinade när han vevade ner rutan och vinkade åt mig. Jag gick fram till bilen och klev in. Jag gav honom samma adress som han fått igår. Han nickade och började köra. Jag kunde se hans flin i backspegeln.
– Vad är det? utbrast jag irriterat. Ron skrattade till.
– Så du ska på tjejkalas igen? frågade han och skrattade högt. Jag rodnade.
– Nej, jag ska till min... flickvän, ljög jag. Justine var väl inte min flickvän? Det var väl Satine? Eller?
– Jaså, sa Ron nyfiket. Namn? Ålder?
– Hon heter... Satine, hon är snart 20 år och hon bor i området som vi är på väg till, svarade jag. Jag visste att jag blandade Satine och Justine och gjorde de till en person, men jag brydde mig inte så mycket. Jag visste att det var fel att dejta båda samtidigt, men jag kunde ju inte välja...
– Jaha, efternamn? sa Ron och flinade.
– Sweetheart, svarade jag. Ron höjde förvånat på ögonbrynen och stirrade på mig i backspegeln.
– Sa du Satine Sweetheart? utbrast han.
– Ja, det gjorde jag, mumlade jag nervöst. Visste han vem det var?
– Jag känner henne, hon och Evelina är bästa vänner, sa han och jag bet mig hårt i läppen. Fan.
– Evelina? sa jag även fast jag visste mycket väl vem det var. Det var Rons lillasyster. Jag hade aldrig träffat henne trots det hade jag känt Ron i ett helt år. Men Evelina hade alltid varit upptagen när Ron försökt fixa middagar. Jag tror att han ville fixa ihop oss först, men han ändrade sig. Tanken på hans polare och lillasyster tillsammans var nog inte särskilt lockande. Jag hade sett henne på kort, visst var hon skitsnygg, men kanske inte min typ.
– Syrran, svarade han.
– Självklart, sa jag generat och kollade bort.
– Hon bor väl inte här? frågade han.
– Vem? undrade jag plötsligt.
– Satine, sa han och skakade på huvudet.
– Ehm... jo, hon har flyttat, mumlade jag och rodnade. Ron nickade sakta. Vi var tysta resten av åkturen.
– Nu är vi framme, sa han efter en stund och saktade in. Jag klev ut ur bilen.
– Ring när jag ska hämta upp dig, ropade Ron och åkte iväg.
Jag gick in i byggnaden och åkte hissen upp till hennes lägenhet. Jag knackade på. Ingen öppnade. Jag knackade flera gånger. Det var fortfarande ingen som öppnade. Skulle hon inte vara hemma ikväll? Plötsligt hörde jag steg i trappan. Jag såg ett välbekant ansikte, det var Kevin. Jag skyndade mig upp några trappsteg i den övre trappan. Jag kollade ner mot Justines ytterdörr. Kevin knackade på. Justine öppnade dörren och omfamnade honom.
– Hej, snygging! kuttrade hon och gav honom en kyss på kinden. Hon drog med honom in till sin lägenhet och lämnade dörren på glänt. Jag smet in och stängde dörren bakom mig så tyst som möjligt. Jag gömde mig bakom några kappor och kikade försiktigt fram. Kevin satt i en soffa. Justine kom in till honom med två glas och något vin. De skålade och började dricka.
– Älsk, ska vi gå in till sovrummet? sluddrade hon. De hade druckit upp hela flaskan och öppnat en ny.
– Kom, svarade han och drog ner henne i soffan. De började kyssas vilt och passionerat. Jag såg på dem så intensivt att jag fick ont i ögonen. Det hade jag nog fått iallafall, för det gjorde ont i hela mig. Speciellt i hjärtat. jag kollade på Justine och noterade att hon hade sina ögon slutna. Varför hade hon det när hon kysste honom men inte mig?
De drog sig in till sovrummet. Jag smög mot sovrummet och kikade försiktigt in. Justine satt grensle över Kevin och lutade sig ner till honom. Hon gav honom en kyss som verkade göra honom ännu mer upphetsad för han stönade och tryckte henne intill sig. Jag plockade fram min iPhone ur fickan och började filma scenen som pågick framför mig. Sedan sprang jag ut till hallen, men ändrade mig och vände mig om. Nu skulle jag ställa till med en scen. Jag öppnade ytterdörren försiktigt och smällde igen den hårt. Sedan ropade jag Justines namn. Hon svarade inte. Jag sprang in till hennes sovrum och de höll fortfarande på. 
– Jävla hora! skrek jag. Hon stelnade till och slet sig ur Kevins starka armar. Hon reste sig häftigt upp och såg på mig. Kevin stirrade förvånat på mig, på Justine, på oss. 
– Bruno! Lämna mig inte! skrek hon och slog sina armar runt mig. Jag suckade och knuffade undan henne. 
Hon vacklade bakåt och stirrade på mig med stora ögon. 
– Jag vill aldrig se dig igen! skrek jag och rusade ut ur lägenheten och ringde Ron. Han skulle hämta mig inom fem minuter. Jag väntade utanför. Justine kom springande. Hon slog armarna om mig. 
– Snälla lämna mig inte..., viskade hon.