Just The Way You Are - del 27
Tre månader senare
Jag och Peter hade varit tillsammans i snart ett år nu. Vi hade ett bra förhållande. Jag älskade honom verkligen. Tilliten var mycket bättre än tidigare. Idag skulle vi ut och äta på någon flott restaurang tillsammans med Evelina och hennes pojkvän Jonas. Vi träffades utanför och gick in tillsammans. Evelina och Jonas hade något viktigt att berätta.
– Jo, det är så här, började Evelina. Hon hann inte längre innan en servitör kom för att ta våra beställningar.
– Ska vi ta varsitt glas rött? frågade Peter. Evelina och Jonas växlade blickar.
– Nej, jag avstår ikväll, sa Evelina och såg på mig. Då förstod jag. Evelina väntade barn. 
Satine:
– Jonas, du vill väl ha rött? frågade Peter.
– Visst, svarade Jonas.
– Och du? sa Peter och kollade på mig. Jag vände mig mot servitören.
– Jag tar ett glas kolsyrat vatten och det gör nog min väninna också, sa jag och log mot Evelina.
– Ja, det gör jag, svarade hon och log tillbaka. Vi beställde maten också och pratade glatt medan vi väntade.
Jag väntade spänt genom förrätten och varmrätten. Evelina var envis och väntade ända tills alla fått sina desserter innan hon öppnade munnen.
– Jo, det var ju en sak vi skulle berätta, började hon. Jag såg spänt på henne.
– Det är så att... jag är gravid! utbrast hon glatt. Jag hade ju förstått det när hon tackat nej till vin, men det kom ändå som en chock. Min bästa vän, Evelina Storm, var gravid och hennes pojkvän skulle säkert fria närsomhelst.
– Åh, grattis! utbrast jag tillslut och sträckte mig över bordet för att ge henne en kram.
– Det känns så overkligt, så underbart! sa Evelina och några tårar började rinna. Hon torkade bort dem och Jonas gav henne en kyss. Jag såg på dem och både min hjärna och mitt hjärta skrek att de var ägnade för varandra.
– Det enda som saknas nu, är en ring! utbrast jag och log. Jag visste att det kunde vara ett känsligt område att prata om förlovningar och bröllop och barn, stämningen blev lätt stel. Men nu när Evelina var gravid saknades faktiskt bara en ring. Jonas skrattade och Evelina log.
– Vi har faktiskt pratat om det, sa han och log mot Evelina.
– Och..., sa Evelina och höll fram sin vänstra hand. På ringfingret satt en vacker diamantring. Jag tappade nästan andan. Så vacker var den. Jonas hade inte yppat ett ord om att han skulle fria till mig. Det borde han ha gjort, för den blivande brudens bästa vän brukade vara med som smakråd. Fast det hade jag varit så många andra gånger, jag mindes varenda halsband, armband, örhängen, klädesplagg, alla saker som jag hjälpt till att välja. Det här var nog en av de få gånger han inte bett om hjälp. Men det var vuxet av honom att fixa ringen på egen hand, och att det blev en så vacker också! Evelina hade inte heller sagt ett ord om förlovningar. Hon hade säkert velat vänta till idag.
Peter:
När jag såg den vackra ringen bestämde jag mig. Det var verkligen dags att fria. Jag och Satine hade inte varit tillsammans lika länge som Evelina och Jonas, men det kändes ändå rätt. Vi klickade så bra, vi hade många gemensamma intressen, vi passade helt enkelt ihop.
Justine:
Jag och Brandon skulle ut och äta ikväll. Brandon hämtade upp mig och vi åkte taxi till restaurangen. När vi kom in stelnade jag till. Där satt Bruno, Satine, Evelina och hennes-kille-som-jag-alltid-glömmer-namnet-på. Jag suckade och slappnade av. De skulle inte få förstöra min kväll! En servitör visade oss ett bord, typiskt nog så var det bordet bredvid Bruno och co. Jag tänkte ignorera dem, men stod som förstenad när jag såg Evelinas vänstra hand. På hennes ringfinger satt en sådan ring som alla vill ha. En underbar snöflingeliknande diamantring. Den var så vacker. Jag hämtade mig snabbt och gick och satte mig tillsammans med Brandon. Vi beställde och när förrätten kommit harklade han sig Jag kollade upp på honom och fattade att något var fel.
– Vad är det, älsk? frågade jag och såg bekymrat på honom.
– Jag... jag har älskat med någon annan, mumlade han skyldigt. Jag suckade. En liten incident med grannflickan eller något liknande brydde jag mig inte om. Det spelade väl ingen roll? Alla kunde trampa med foten i klaveret, eller vad det nu kallas. Jag log ett ljuvt leende mot honom.
– Ingen fara, älskling, det är sånt som händer, sa jag. Han stirrade förvånat på mig.
– Nej, nej nej! Det är inte så... jag-jag har, svamlade han.
– Du har? sa jag. Han tog ett djupt andetag.
– Jag har inte bara älskat, jag har träffat en annan...
