Just The Way You Are - del 24
Peter fortsatte ringa hela kvällen och jag fortsatte klicka på upptaget eller inte svara alls. Kunde han inte bara ge upp?! Jag var så jävla trött på players som honom! Han hade snackat så jäkla mycket skit om Justine och henne otrohetsaffärer, men han verkade räkna sig själv till de bättre! När jag hört min ringsignal alldeles för många gånger svarade jag.
– Vad vill du?! Kan du sluta störa?! sa jag kyligt.
– Hur fick du reda på att jag träffade Justine? frågade han olyckligt. Jag suckade.
– Hon råkade ringa upp, sa jag tyst. Det blev tyst en stund. Sedan tog han till orda igen.
– Snälla, ge mig en chans! Jag har avslutat allt som har med Justine att göra nu! Hon har redan förstört alldeles för mycket! Snälla, snälla, snälla ge mig en ny chans! kved han.
– Jag ska fundera på saken, mumlade jag och såg hans underbara leende framför mig.
– Tack! Jag älskar dig faktiskt, även om du inte tror mig, sa han och jag kände hur jag fick fjärilar i magen.
– Jag älskar dig också..., viskade jag tyst. Sedan la jag på. Jag läste en stund, sedan letade jag efter mitt bokmärke. Jag hittade det inte, men det spelade ingen roll, jag hade fått en idé. Jag rotade i min väska efter papper och penna. Jag rev loss en pappersbit från mitt anteckningsblock och skrev PS I still love you. Jag la in det i min bok och satt och kollade på orden ett tag. Jag menade det verkligen. Jag älskade honom. 
Peter:
När jag vaknade dagen efter hade jag sovit i kanske elva timmar. Jag suckade nöjt, inget var härligare än att få sova ut ordentligt. Jag kastade en blick på digitalklockan som stod på nattygsbordet, 11:23. Jag klev upp och klädde på mig, tog en dusch och åt frukost. Sedan gjorde jag mig iordning innan jag ringde Satine.
– Hej! svarade hon glatt.
–Hej, sötnos! sa jag och log för mig själv.
– Hej... vad ska jag kalla dig? sa hon och skrattade till.
– Kalla mig vad du vill, förutom Brunis, svarade jag.
– Okej, shawty, sa hon och jag kunde se henne vackra leende framför mig.
– Kommer du över? frågade jag.
– Okej, kan jag komman nu? frågade hon glatt.
– Okej, sa jag och la på. Ungefär tio minuter senare ringde hördes ett meddelande på en "display" som jag beställt. Den satt i hallen. Jag skyndade dit och såg Satine på skärmen.
– Hej, shawty! sa hon och skrattade. Nu är jag här, kan du komma och öppna? Jag klickade på en grön knapp. Hon log och öppnade den stora porten. Jag hörde steg i trappan och efter några sekunder ringde det på ytterdörren.
– Hej! sa jag när jag öppnade dörren. Hon slog armarna om mig och vi kramades länge.
– Förlåt, viskade hon och fick tårar i ögonen.
– Förlåt för vad? frågade jag förvånat.
– Förlåt för att jag bara stack, vi borde ha pratat först, viskade hon och några tårar rann nerför hennes kinder.
– Det gör inget, älskling! sa jag och kramade henne hårdare. Hon såg på mig och kysste mig ömt. Jag besvarade hennes kyss och drog in henne i lägenheten. Vi satte oss ner i soffan och började prata. Jag berättade allt om Justine, hur dum jag hade varit när jag utelämnat Satines känslor och bara tänkt på mig själv, ja, allt det där.
Hon förstod så bra, och när vi var klara var vi tillsammans igen. På riktigt.
Justine:
Ett halvår senare.
Jag satt hemma i min lägenhet och tänkte på vad som hänt det senaste halvåret. Jag och Satine hade tappat all kontakt. Jag vill inte ha med henne att göra och hon tyckte förmodligen detsamma. Men det sket jag i. Jag var ursinnig egentligen, hur kunde hon bara ta min Brunis ifrån mig?! Okej, jag hade förmodligen förfört alla hennes killar, men no big deal? Det här var en helt annan sak! Det var hon som tog honom ifrån mig, inte jag som tog honom ifrån henne. Skitsamma, jag hatar henne! Hon är en jävla bitch! Jag orkade egentligen inte bry mig, det jag tänkte mest på var nog Kevin. Jag hade inte hört från honom sedan dagen när vi stod där på trottoaren. Skulle jag vara helt ärlig saknade jag honom. Hans beröring gjorde mig knäsvag. När hans perfekta läppar nuddade mina fick jag fjärilar i magen. Jag gick ut till balkongen och ringde Stacey.
– Stacey pratar, svarade hon. Jag tyckte mig höra lite irritation, varför visste jag inte.
– Hej, gumsi! Det är jag! utbrast jag.
– Åh, hej, sa hon lite besvärat. Vad var det med henne? Hade något hänt?
– What´s up with my gurl? sa jag och fnittrade. Den meningen var vår "tröstmening", den hade använts ofta och gjorde det fortfarande.
– Du stör faktiskt nu, sa hon och försökte kväva en suck.
– Någon har vaknat på fel sida? sa jag skämtsamt och skrattade. Hon sa inget.
– Hallå? Vad gör du då? sa jag tillslut.
– Jag... har besök, mumlade hon. Jag fnittrade. Ordet "besök" var ungefär samma sak som "jag ska strula med en kille nu, du ringer olämpligt".
– Jaså, och namnet var? undrade jag och fnittrade.
– Jag-jag kan inte säga, mumlade hon. Jag gapade stort. Vi berättade ju allt för varandra!
– VEM ÄR DET?! skrek jag upprört.
– Okej! Take it easy! utbrast hon och suckade så där irriterande, som hon bara gjorde när hon tyckte att jag var omogen och dryg.
– Du har hört namnet förr, mumlade hon. Jag blev väldigt chockad. Stacey brukade aldrig ta mina gamla rester av killar! Det var alltid jag som förförde hennes killar, eller hennes one night-stand.
– Det är..., hon gjorde en lång paus. Jag hade kunnat döda henne.
– Kevin, fortsatte hon med stadig röst. Det var som ett hårt slag i magen.
– Mitt ex?! utbrast jag.
– Ja, ditt ex, men nu är han min pojkvän, svarade hon stöddigt.
– Sedan när?
– Älskling hur länge har vi dejtat? ropade hon.
– Två månader, sötnos! svarade en manlig röst. Min Kevin. Min före detta Kevin.
– Sedan två månader tillbaka, svarade hon. Det blev tyst en stund.
– Hallå? sa jag.
– Jag är kvar, men jag måste lägga på nu! sa hon och jag hörde att telefonen lades ner på något, förmodligen ett bord. Inget klick, hon hade glömt att lägga på. Jag skulle precis göra det när jag hörde Kevins röst: – Vem var det? frågade han.
– Ditt ex, svarade hon. Jag tryckte på "spela in samtalet".
– Vilket? frågade han.
– Justine, tjejen som ljög och strulade med andra killar bakom din rygg, sa hon och skrattade falskt.
– Jaså, den slampan? Henne bryr jag mig inte ett skit om, sa han och skrattade skadeglatt. Det stack till i mitt hjärta.
– Nu vill jag bara bry mig om dig, viskade han och hon fnittrade.
– Då bryr vi oss om varandra, sa hon och det lät som om någon drog den andre över sig.
– Ska vi... du vet? mumlade Kevin och kysste henne.
– Gärna, viskade hon och fnittrade. Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare.
– Här på soffan eller i sovrummet? viskade han och kysste henne.
– Här och nu, sa hon och fnittrade.
– Först måste du lova mig en sak, viskade han.
– Vad? undrade hon.
– Bryt all kontakt med Justine...
