Just The Way You Are - del 22
– Har du sett Peter? frågade jag. Hon grät så mycket att hon hulkade.
– J-jj-a, snyftade hon högt.
– När? undrade jag. Hon tog ett djupt andetag och såg på mig.
– Han kom på mig med att vara otrogen. Jag blev tagen på sängen, bokstavligen. Han vill aldrig se mig igen! Det vill inte Kevin heller! Jag hatar det här! Bruno hoppade in i en limo och åkte iväg för en stund sedan. Jag trodde det var hans limo, är det du som kör den? sa hon och kollade på mig. Jag nickade.
– Vet du vad registreringsnumret var? undrade jag och såg på henne. Hon sken upp.
– Det gör jag faktiskt! utbrast hon stolt. Vet du varför? fortsatte hon.
– Nej, varför? sa jag.
– Det var mina initialer; JSS! Justine Selen...
– Bra! Kommer du ihåg siffrorna? avbröt jag ivrigt.
– Ja, det var skitenkelt; 123! utbrast hon malligt. Jag nickade.
– Jag måste sticka nu, men tack för hjälpen! sa jag och skyndade mig till bilen. Hon såg förvånat på mig. Jag startade motorn och körde iväg med ilfart. Jag var tvungen att hitta honom, jag kände Peter tillräckligt väl för att veta att han aldrig skulle åka med någon främmande människa. I samma ögonblick som jag svängde ut på motorvägen såg jag en limousin med registreringsnumret JSS 123... 
Ron:
Jag tvivlade inte en sekund och började stalka bilen. När motorvägen tog slut svängde bilen in på en annan väg och fortsatte åt höger, sedan åt vänster, rakt fram, växla fil, in i en rondell, rakt fram på en grusväg, åt höger, åt vänster, rakt fram, uppför en backe, nerför backen...
Alyssa, en av kidnapparna:
– Jag tror den där vita limon förföljer oss, sa jag och såg på Peter. Jag fattade inte riktigt att vi hade klarat det.
Jag och min pojkvän James hade kidnappat min största idol, Peter Gene Hernandez! Det hade inte varit svårt att få James att gilla idén; James hade, som alltid, frågat om jag ville ha något. Jag hade berättat vad jag ville ha, Bruno Mars. Eftersom James älskar och gör allt för mig, lovade han att fixa så att jag fick träffa Peter. Efter flera misslyckade idéer kom jag på det! Vi skulle kiidnappa honom! James tvekade inte en sekund när jag föreslog det, han gör trots allt vad som helst för mig. Det är tack vare honom som jag sitter knappt 10 centimeter från min största idol någonsin!
– Nej, bilen ska nog bara samma väg som oss, sa James lugnt och tutade. Jag suckade, ibland var James så korkad så det fanns inte på kartan! Jag såg att Peter kollade ut mot limon som åkte bakom oss, han suckade uppgivet. Jag fattade inte riktigt. Borde han inte vara överlycklig över att ett av hans fans gillar honom så jävla mycket att hon måste kidnappa honom?
Peter:
När jag såg den vita limousinen fylldes jag av hopp! Det var Ron, det var Ron som satt i förarsätet och körde med ögonen fokuserade på vägen och limousinen. Jag suckade uppgivet, även om jag var så hoppfull som en människa kan bli. Men jag ville inte att Alyssa, som mitt galna fan hette, skulle misstänka något. Hon log smickrande mot mig, men jag himlade bara med ögonen och vände bort blicken. I ögonvrån kunde jag se besvikelsen i hennes ögon. Jag log skadeglatt för mig själv. Lite kul borde jag ändå få ha...
Ron:
Tillslut stannade den till vid ett stort hus. Jag tog en bild på huset och kollade på så sätt upp adressen. Jag klev snabbt ut ur bilen och såg mig omkring. Det såg ut att vara en lyxvilla. Jag smög in på tomten och letade efter Peter. Jag hörde röste som kom närmare och närmare. Jag kastade mig in bakom en buske. Några sekunder senare kom en man och en kvinna, båda i svarta kläder, gående in mot huset. Mannen hade ett stadigt tag om Peters båda handleder. De stannade vid ytterdörren. Jag smög fram till altanen och gömde mig bakom en annan buske. När jag kikade fram såg jag att Peter kollade på mig. Han log och gav mig ett snabbt ögonkast, för att liksom förtydliga att han sett mig. Jag nickade mot honom. Kvinnan slog in en kod och ett litet klickande ljud hördes. Hon öppnade dörren och gick in. Peter visade koden med sina fingrar, 4-6-8-7. Jag nickade och väntade en stund innan jag smög fram till dörren. Jag slog in koden och det klickande ljudet avslöjade att dörren var upplåst. Jag öppnade den försiktigt och smög in. Jag kom in till en stor hall med en massa garderober. Jag smög in på närmaste toalett, låste dörren och ringde polisen. De svarade och jag berättade vad som hänt och adressen hit. När jag låste upp och öppnade dörren fick jag se ett bekant ansikte...
