Matildas noveller - Love You More Than I Can Admit To Myself

När jag vaknade hade jag världens huvudvärk. Jag såg mig omkring. Justine låg med huvudet mot mitt bröst och sov. Nu mindes jag, jag och Justine hade under gårdagskvällen, sedan hade vi åkt hem till henne och strulat runt lite. Jag kastade en blick på klockan, 13:43. Herregud! Satine! Jag flög upp ur sängen och drog snabbt på mig alla kläder. Jag kladdade ner något på en lapp och skyndade ut genom lägenheten. Till min stora förvåning var limon kvar. Hade Ron väntat på mig hela natten? Jag försökte öppna dörren, men den var låst. Jag knackade på förarfönstret. Någon vevade ner rutan, det var Ron. Han såg yrvaken och trött ut.
– Du tog tid på dig, sa han och låste upp bilen.
– Ledsen, men vi satt med papper hela natten, ljög jag. Han granskade mig och skakade på huvudet. Han väntade tills jag satt mig och limon och han startat bilen och vevat upp rutan, sedan sa han: – Om jag inte misstar mig ser det ut som att du kommer direkt från ett tjejkalas. Jag rodnade lite och kollade ner på mig själv. Min gylf var öppen och håret stod åt alla håll.
– Kanske det kanske, mumlade jag och Ron skrattade.
– Ingen fara, jag säger inget, sa han och flinade. Jag lutade mig tillbaka i sätet och blundade.
– Du, vi är framme nu, sa Ron. Jag öppnade sakta ögonen. Ron flinade åt mig. Jag måste ha somnat, det var inte så konstigt med tanke på att jag inte sovit en blund i natt.
– Vi hörs, sa jag och gjorde en high five med Ron. Han nickade och jag klev ur bilen och gick vinglade upp till min lägenhet på femte våningen. När jag kom in var det ingen där. Jag såg mig omkring, ingen Satine.
Hennes väskor var borta. Hon kanske redan hade packat upp? Jag letade efter henne i rummen, utan att hitta henne. Var var hon? Det enda jag visste var att hon var borta.



Satine:
Jag åkte taxi till Evelinas trea. Hon var ju inte hemma, men på något sätt skulle jag nog komma in.
Jag ringde upp henne. Hon svarade efter tre signaler: – Evelina Storm.
– Hej, det är Satine, sa jag.
– Hej! Har det hänt något? sa hon glatt.
– Mm, men det är komplicerat, sa jag och suckade uppgivet.
– Du kan alltid berätta för mig! utbrast hon.
– Det har med Peter att göra, mumlade jag.
– Berätta! sa hon uppfordrande. Jag suckade uppgivet. Sedan berättade jag allt, varenda detalj.
Om uppbrottet med Nick, att jag åkt till Peter, att han lovat att inte såra mig, hånglet på stranden, "mötet" med Kate som egentligen var en dejt med Justine, allt.
– Åh, din stackare! utbrast hon när jag var klar.
– Det är inget fel på mig, möjligen mitt sinne för att välja killar, sa jag och skrattade bittert. Jag kände hur hon log medlidande. Vi var tysta en lång stund, båda var insjunkna i varsina tankar. Till slut bröt jag tystnaden och sa: – Jo, den verkliga anledningen till att jag ringde var för att jag inte har någonstans att bo. Det blev tyst i luren. Jag övervägde att lägga på när Evelina tog till orda: – Nyckeln ligger i postfacket i lönnfacket rakt fram, sa hon lågt.
– Vad menar du? frågade jag, även om jag var mycket medveten om vad hon menade.
– Åh, var inte dum! Ta nyckeln, lås upp och gå in bara! Jag kommer hem i morgon, det vet du ju redan, utbrast hon.
– Okej, tack så mycket! sa jag glatt och började genast rota i brevfacket.
– Ingen orsak! Jag måste lägga på nu, men vi hörs! sa hon och la på innan jag hann säga något mer.
Jag låste upp dörren, tog med min gigantiska resväska och min matchande handväska, och gick in till lägenheten.
Det var en härlig sådan, med stora fönster som solen lös in genom, och på vintern sattes rullgardiner med fina jul-och-vintermotiv upp. Lägenheten var full av vackra tapeter i alla dess like. Hon hade ett sovrum med stora fönster med fina spetsgardiner, en stor dubbelsäng och en liten walk-in closet med skjutdörrar, ett lagom stort kök med spis, ugn, kylskåp, en frys och ett bord med stolar, badrum med vackert kakel överallt, ett litet blästrat fönster och ett bubbelbadkar med en liten display där man kunde programmera ljus, radio, massage, bubblor, osv. Det fanns också ett vardagsrum med två soffor, en utdragssoffa och en vanlig. Men vardagsrummet bestod inte bara av soffor, det flåg en matta på golvet, de hade också en stor platt-TV och lite blommor på fönsterkarmen. Precis innanför ingången till själva lägenheten fanns en liten hall med krokar och skohyllor. Det var en väldigt fin lägenhet som var inredd med smak. Satine suckade och började bädda utdragningssoffan. Trots att Evelinas lägenhet var väldigt välkomnande och mysig längtade jag efter Peters femma. Eller jag längtade efter Peter. Trots det han gjort mot mig. Jag hade insett samma dag som Justine hade ringt upp mig av misstag mitt på natten, att jag älskade honom.

Peter:
Jag ringde Satine flera gånger, men det var upptaget. Jag gav upp och ringde Justine istället. Hon svarade på fjärde signalen: – Du pratar med Justine.
– Hej, älskling! Det är Peter, sa jag glatt. Om jag inte hörde fel försökte hon kväva en suck. Varför suckade hon?
– Åh, hej, älsk! Jag visste inte att du skulle ringa just nu, sa hon. Jag kunde höra lite irritation på rösten.
– Förlåt, jag ville bara höra hur det var med dig, förklarade jag, även om så inte var fallet. Det verkade som att hon blev på bättre humör, för när hon svarade lät hon glad och ivrig.
– Aaw, du är för söt! kuttrade hon glatt. Jag log för mig själv.
– Kan jag komma över ikväll? frågade jag flirtigt. Till min förvåning lät hon inte särskilt positiv till mitt förslag, snarade tvärtom.
– Inte så här oväntat, jag känner mig faktiskt lite... vad kallas det? Krasig?
– Krasslig, älskling, sa jag och log för mig själv.
– Jaja, muttrade hon irriterat.
– Förlåt, men du frågade ju! utbrast jag förbryllat.
– Du kan inte komma hit ikväll, jag ska... vara hemma och vila, sa hon bestämt.
– Jaha, okej..., mumlade jag surt.
– Aja, måste vila nu! Hejdå! sa hon och det hördes ett klick. Hon hade lagt på. Jag suckade, men försökte att inte bry mig så mycket. Jag tog en ordentlig dusch, torkade mig ordentligt, bytte om till en skjorta som jag knäppte upp ganska mycket och jeans. Jag satte på mig deo och sprayade lite parfym på mig själv. Jag hade bestämt mig för att åka hem till henne iallafall. Det värsta som kunde hända var väl att jag fick åka hem igen, ellerhur? Annars kunde jag säkert stanna, vi kunde mysa i soffan med popcorn, kolla på någon film och dricka vin. Hon kanske till och med skulle orka... ja, ni vet. Jag ringde Ron och bad honom att hämta upp mig om tio minuter. Han bodde i en ungkarlslya ett kvarter bort. Jag bläddrade lite i en herrtidning innan jag gick ut och väntade utanför lägenheten. Ron kom körande fyra minuter senare i min limousin. Ron var min privatchaufför, men med tiden hade han blivit min polare, vi snackade om allt; mina konserter, tjejer, tjejer, tjejer... aa, i stort sätt bara tjejer. Han flinade när han vevade ner rutan och vinkade åt mig. Jag gick fram till bilen och klev in. Jag gav honom samma adress som han fått igår. Han nickade och började köra. Jag kunde se hans flin i backspegeln.
– Vad är det? utbrast jag irriterat. Ron skrattade till.
– Så du ska på tjejkalas igen? frågade han och skrattade högt. Jag rodnade.
– Nej, jag ska till min... flickvän, ljög jag. Justine var väl inte min flickvän? Det var väl Satine? Eller?
– Jaså, sa Ron nyfiket. Namn? Ålder?
– Hon heter... Satine, hon är snart 20 år och hon bor i området som vi är på väg till, svarade jag. Jag visste att jag blandade Satine och Justine och gjorde de till en person, men jag brydde mig inte så mycket. Jag visste att det var fel att dejta båda samtidigt, men jag kunde ju inte välja...
– Jaha, efternamn? sa Ron och flinade.
– Sweetheart, svarade jag. Ron höjde förvånat på ögonbrynen och stirrade på mig i backspegeln.
– Sa du Satine Sweetheart? utbrast han.
– Ja, det gjorde jag, mumlade jag nervöst. Visste han vem det var?
– Jag känner henne, hon och Evelina är bästa vänner, sa han och jag bet mig hårt i läppen. Fan.
– Evelina? sa jag även fast jag visste mycket väl vem det var. Det var Rons lillasyster. Jag hade aldrig träffat henne trots det hade jag känt Ron i ett helt år. Men Evelina hade alltid varit upptagen när Ron försökt fixa middagar. Jag tror att han ville fixa ihop oss först, men han ändrade sig. Tanken på hans polare och lillasyster tillsammans var nog inte särskilt lockande. Jag hade sett henne på kort, visst var hon skitsnygg, men kanske inte min typ.
– Syrran, svarade han.
– Självklart, sa jag generat och kollade bort.
– Hon bor väl inte här? frågade han.
– Vem? undrade jag plötsligt.
– Satine, sa han och skakade på huvudet.
– Ehm... jo, hon har flyttat, mumlade jag och rodnade. Ron nickade sakta. Vi var tysta resten av åkturen.
– Nu är vi framme, sa han efter en stund och saktade in. Jag klev ut ur bilen.
– Ring när jag ska hämta upp dig, ropade Ron och åkte iväg.
Jag gick in i byggnaden och åkte hissen upp till hennes lägenhet. Jag knackade på. Ingen öppnade. Jag knackade flera gånger. Det var fortfarande ingen som öppnade. Skulle hon inte vara hemma ikväll? Plötsligt hörde jag steg i trappan. Jag såg ett välbekant ansikte, det var Kevin. Jag skyndade mig upp några trappsteg i den övre trappan. Jag kollade ner mot Justines ytterdörr. Kevin knackade på. Justine öppnade dörren och omfamnade honom.
– Hej, snygging! kuttrade hon och gav honom en kyss på kinden. Hon drog med honom in till sin lägenhet och lämnade dörren på glänt. Jag smet in och stängde dörren bakom mig så tyst som möjligt. Jag gömde mig bakom några kappor och kikade försiktigt fram. Kevin satt i en soffa. Justine kom in till honom med två glas och något vin. De skålade och började dricka.
– Älsk, ska vi gå in till sovrummet? sluddrade hon. De hade druckit upp hela flaskan och öppnat en ny.
– Kom, svarade han och drog ner henne i soffan. De började kyssas vilt och passionerat. Jag såg på dem så intensivt att jag fick ont i ögonen. Det hade jag nog fått iallafall, för det gjorde ont i hela mig. Speciellt i hjärtat. jag kollade på Justine och noterade att hon hade sina ögon slutna. Varför hade hon det när hon kysste honom men inte mig?
De drog sig in till sovrummet. Jag smög mot sovrummet och kikade försiktigt in. Justine satt grensle över Kevin och lutade sig ner till honom. Hon gav honom en kyss som verkade göra honom ännu mer upphetsad för han stönade och tryckte henne intill sig. Jag plockade fram min iPhone ur fickan och började filma scenen som pågick framför mig. Sedan sprang jag ut till hallen, men ändrade mig och vände mig om. Nu skulle jag ställa till med en scen. Jag öppnade ytterdörren försiktigt och smällde igen den hårt. Sedan ropade jag Justines namn. Hon svarade inte. Jag sprang in till hennes sovrum och de höll fortfarande på. 
– Jävla hora! skrek jag. Hon stelnade till och slet sig ur Kevins starka armar. Hon reste sig häftigt upp och såg på mig. Kevin stirrade förvånat på mig, på Justine, på oss. 
– Bruno! Lämna mig inte! skrek hon och slog sina armar runt mig. Jag suckade och knuffade undan henne. 
Hon vacklade bakåt och stirrade på mig med stora ögon. 
– Jag vill aldrig se dig igen! skrek jag och rusade ut ur lägenheten och ringde Ron. Han skulle hämta mig inom fem minuter. Jag väntade utanför. Justine kom springande. Hon slog armarna om mig. 
– Snälla lämna mig inte..., viskade hon.