Känslorna kom tillbaka, men jag tror jag dog.

Hemskaste dagen på länge, hemskaste dagen sedan veckorna efter branden.
Vi hade brandövning.
Typ dog, gick inte till svenskan efter åt eftersom jag var så chockad.
Kort sagt, jag började gråta.
Så, ja, jag satt i korridoren och skrev.
Känner verkligen för attpiblicera de här dikterna, eftersom det betyder mycket för mig.
Att gå igenom det jag gör är tufft.
Tänk dig en dag utan att ha ett hem.
Utan att h aknappt någon av dina saker.
Det är min verklighet.
I 6 månader till.
Mycket att känna men inget att se.

Jag känner mig trasig.
Jag hör inte, jag ser inte.
Men känslorna är kvar,
De överväldigar mig varje dag.
Det finns mycket, mycket att känna, men inget att se.
Inget att höra, världen är död.
Grå, färgerna har försvunnit.
Precis som min lycka.
Det finns ingen glädje under det leendet.
Bara ett virrvar av känslor som bara jag kan tyda.
Lämna mig ifred.
Jag vill inte.
Känslor, som jag längtat efter, som inte funnits på länge.
Känslor jag nu önskar inte existerade.
Allt var tomt, men nu.
Det finns för mycket,
För mycket av allt.
Jag kan bara känna.
Inte se, inte höra.
Känslorna kommer,
Men jag kan inte stoppa,
Smärtan, längtan är för stor.
Känslorna för många.
Jag lever, men hör inget, ser inget.
Jag bara känner. Jag ler,
Tänker på allt. Jag gråter.
Tänker på allt.
Jag vill ha min verklighet.
Min verklighet tillbaka.
Ett virrvar av känslor.
Som ler åt mig, som biter mig.
Som dödar mig.
Jag ler, jag gråter,
Jag skrattar, jag skriker.
Jag fräser, glad, ledsen,
Lycklig,
Arg, irriterad.
Mycket att känna,
Men inget att se.

Allt på en och samma gång.

Tårarna rinner ner för,
mina kinder.
Leendet leker på,
mina läppar.
Vreden lysser i,
mina ögon.
Men framförallt.
Paniken kryper genom,
min kropp.
Och allt kommer tillbaks.

You are the reasson that I singin.

Jag pressade hennes hand.
Paniken kom.
Jag kände hjärtat skjälva till.
Världen stannade av.
Mitt leende försvann.
Jag gick upp för trappan.
Ut, bort.
Tårarna började rinna.
Du drog in mig i min famn.
Sa att jag var stark.
Min kropp sa, släpp mig, låt mig springa.
Men nej, jag ville stanna hos dig, säga att jag älskar dig, i din tryga famn.
Jag andades ut.
Tårarna kvävde mig.
Jag såg dig djupt i ögonen.
Och allt var över.
Jag älskar dig nu och förevigt.
Tack för att du finns, Hanna.




Kommentarer
Postat av: Emelie (Super Denise)

Förlåt.

Förlåt mig kära du, jag tror jag kanske bara var avundsjuk. Jag visste inte vad du fått gå igenom. Ytan ser så perfekt ut, men innerst inne är vi alla sårbara. Jag är ledsen. Om du ser detta, mejla då till Super Denise.

Grejen är nog den att jag ser upp till dig lite.

2011-12-15 @ 22:14:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0