Matildas noveller - Love You More Than I Can Admit To Myself

– Hej, gumman!
– Taylor har försökt begå självmord, var det enda hon sa. Min Taylor?! Min älskling? Nej, jag pratade nyss med honom, det måste vara...
– ... Swift? viskade jag.
– Ja, sa Miley. Det knöt sig i magen på mig. Jag hade ju trots allt tagit hennes pojkvän.
– Var det mitt fel? frågade jag.
– Jag vet inte, men hon var väldigt förkrossad efteråt, sa Miley. Jag sitter på flyget på väg till Wyomissing. Andrea ringde och berättade att hon ligger på sjukhus just nu. Jag kände mig skyldig. 
– Är det mitt fel? undrade jag försiktigt.
– Jag vet inte. Jag är nästan framme  nu.
– Jag åker dit! Allt är mitt fel, jag måste be om förlåtelse! utbrast jag.
– Okej, vi ses, sa Miley. Vi la på och jag kastade mig ut ur byggnaden och ropade efter en taxi. 

Andrea:
Jag körde snabbt till sjön. Jag hoppades innerligt att Miley hade fel, men tyvärr brukade hon ha rätt när det gällde sådana här saker. När jag kom fram hoppade jag ut ur bilen och rusade bort till sjön. Där satt hon. Taylor. Jag kände mig lättad och skulle precis ropa hej till henne, när jag såg det. Hon satt på det grunda vattnet. Och hon hade huvudet under vatten. Jag sprang fram till henne och drog upp henne ur vattnet. Jag skakade henne. Ingen reaktion. Hon låg helt stilla. Jag la örat mot hennes bröst. Hon andades tungt. Hon lever! Jag gav henne hjärt-och-lungräddning (HLR). Jag fumlade med min telefon, men lyckades till sist skriva in rätt nummer. Jag skrek och gapade efter en ambulans och var den skulle. Mannen jag pratade med sa att ambulansen var på väg. Jag la på och ringde Miley, Scott och Austin och berättade vad som hänt. Alla tre skulle ta sig till sjukhuset. När ambulansen kom lyfte de försiktigt in Taylor och jag satte mig bredvid henne. Hon ar blek i ansiktet. Jag skakade av mig de inre rösterna som sa att det var försent...

Miley:
När jag kom fram tog jag en taxi till sjukhuset. Det var inte många paparazzis som noterade mig, tack gode gud för det! När jag kom till sjukhuset betalade jag snabbt och skyndade mig upp till receptionen. Jag frågade efter Taylor Swift och hon berättade att Taylor låg på våning 3, rum 538. Jag tackade och skyndade mig dit. När jag svängde förbi väntrummet såg att Andrea, Austin och Scott satt i varsin fåtölj. Jag backade några steg och de noterade mig. Andrea vinkade åt mig att komma. Jag gick fram till henne och gav henne en kram. Hon snyftade. Okej, var stark nu. Bryt inte ihop, tänkte jag och försökte slappna av.
– Tack, viskade hon. Jag nickade mot henne. Scott log tacksamt mot mig. Austin gav mig något slags handslag. Jag antog att det betydde tack.
– Hur mår hon? undrade jag försiktigt.
– Hon ligger i något slags koma, svarade Andrea och fick tårar i ögonen. Jag nickade.
– Mr och Mrs Swift? Vi vände oss om. Där stod en sjuksköterska.
– Ni kan komma in nu, sa hon. Men ta det lugnt, hon har nyss vaknat. Vi nickade och följde efter henne.
När jag kom in i rummet klarade jag inte av det längre. Tårarna trängde sig fram bakom ögonen och forsade nerför mina kinder. Taylor såg på mig. Hon log blekt. Andrea kastade sig över henne och kramade om henne, försiktigt. Scott kramade henne också och Austin bröt ihop och grät ut i hennes famn.
– Det är ingen fara, gubben, viskade hon åt honom. Han log mot henne och satte sig på en stol. Jag gav henne en stor kram. Hon log och skrattade lite. Jag skrattade också. Vi skrattade nästan ikapp, utan att ha någon riktig anledning till att skratta. Det här var ju bara sorgligt.
– Tack, viskade hon till mig.
– Ingen orsak, sa jag. Du vet att jag älskar dig, bästis, sa jag.
– Jag älskar dig också, bästis, sa hon och vi började skratta igen.

– Det känns som att jag drömmer, men det gör jag inte va? frågade Taylor när vi satt i bilen på väg hem till dem.
– Nej, det är ingen dröm, svarade Andrea.
– Det är bara livet, inflikade jag. Hon nickade och jag insåg hur sant det där faktiskt var.

Andrea = Taylors mamma
Scott = Taylors pappa
Austin = Taylors bror