Matildas noveller - Love You More Than I Can Admit To Myself

– Varför ska du åka hit? frågade Andrea.
– Jag är rädd att Taylor tänker..., jag tystnade.
– Att Taylor tänker göra vad? undrade Andrea.
– ... ta självmord..., viskade jag. Det blev tyst i luren. Sedan sa Andrea: – Jag tror man säger begå självmord, men varför i hela världen skulle hon göra det?
– Vet du inte? Hon har gjort slut med Taylor.
– Jaha, men det är väl ingen anledning att begå självmord? undrade hon.
– Hon tog det hårt. Taylor dolde en massa saker för henne, svarade jag. Det blev tyst.
– Okej, om du kommer hit, åker jag till sjön! utbrast hon tillslut.  
– Vi ses, sa jag och la på. Jag var verkligen orolig nu. I huvudet viskade en röst att det redan var försent...



Taylor ♂:
Jag satt och kollade på Youtube när Selena ringde. Hon skrek i luren och lät väldigt upprörd.
– Vad är det med dig? undrade jag.
– DU ÄR JU HELT STÖRD! skrek hon så högt att jag fick hålla telefonen på armlängds avstånd.
– Lugna ner dig, Sel..., började jag.
– DU SKA FAN INTE SÄGA ÅT MIG VAD JAG SKA GÖRA! gapade hon i luren.
– Okej, okej! skyndade jag att säga. Men snälla, lugna ner dig lite! Jag hörde hur hon tog ett djupt andetag.
– Mm, men nu tänker jag prata, och du håller käft, okej? Jag sa inget. Hon tog det som ett ja.
– Jag pratade med Taylor. Hon sa att tog slut mellan er av den anledning att du älskar en annan tjej.
– Hur fick hon reda på det? undrade jag försiktigt. Selena verkade ha glömt att jag inte skulle prata, för hon svarade på frågan.
– Du pratar tydligen i sömnen. Jag suckade.
– Vem älskar jag då? undrade jag efter en stunds tystnad. Inget svar.
– Selena, är du kvar? Jag hörde hur någon andades i luren.
– Sel?
– Jag är kvar.
– Vem är det jag älskar? Det blev tyst.
– Berätta om den där drömmen med deja vu istället. Du sa aldrig vad den handlade om. Eller vem.
– Är det svaret på frågan om vem jag älskar? Det blev tyst. Sedan hörde jag hur det började pipa i luren, hon hade lagt på.

Jag hade ringt Selena hela dagen, hon hade inte svarat på ett enda samtal. Jag suckade och gick in på Oceanup. Jag klickade hennes kategori. Det kom upp en bild på mig och Selena. På bilden såg det ut som att vi skulle kyssas. Det var en kort artikel. Rubriken var "Taylor och Selena dejtar!". Jag läste och klickade sedan på Reeses kategori. Det kom upp en bild på Reese och Jake och rubriken löd "Reese and Jake – ett bekräftat par” Jag började läsa: Det har gått rykten om att Reese Witherspoon dejtar Jake Gyllenhaal. Nu är det bekräftat… att inte vara sant. Reese säger så här: – Jag ska vara helt ärlig mot er. Vi har dejtat i tre år, men när det kom upp i media var det över för längesedan och vi är bara vänner i nuläget. Jag kan bekräfta att jag dejtar Jim Toth och är väldigt lycklig.
Jag tryckte ner hemsidan och stängde av datorn. Sedan ställde jag undan den och började slå huvudet mot skrivbordet. Fan. Jävla Reese. Varför i helvete trodde jag att hon fortfarande gillade mig – bara för att jag fortfarande gillar henne – och att det kunde bli något mellan oss igen?! Fan. 

Selena:
Jag ångrade allt jag sagt så fort jag lagt på. Men jag ville inte ringa upp igen. Det behövde jag inte heller, för några sekunder senare ringde min mobil. Jag svarade: – Hej, det är Selena G.
– Jag älskar dig, ingen annan! Selena, förlåt mig! bad han.
– Ja, jag förlåter dig. Förlåt för att jag skrek åt dig förut.
– Det gör inget. Är det säkert att du förlåter mig? undrade han.
– Helt säkert.
– Okej, bra. Vi pratade en stund innan vi la på. Då ringde telefonen igen. Den här gången var det Miley. Jag tog upp den och svarade: – Hej, gumman!
– Taylor har försökt begå självmord, var det enda hon sa. Min Taylor?! Min älskling? Nej, jag pratade nyss med honom, det måste vara...
– ... Swift? viskade jag.
– Ja, sa Miley. Det knöt sig i magen på mig. Jag hade ju trots allt tagit hennes pojkvän.
– Var det mitt fel? frågade jag.
– Jag vet inte, men hon var väldigt förkrossad efteråt, sa Miley. Jag sitter på flyget på väg till Wyomissing. Andrea ringde och berättade att hon ligger på sjukhus just nu. Jag kände mig skyldig. 
– Är det mitt fel? undrade jag försiktigt.
– Jag vet inte. Jag är nästan framme  nu.
– Jag åker dit! Allt är mitt fel, jag måste be om förlåtelse! utbrast jag.
– Okej, vi ses, sa Miley. Vi la på och jag kastade mig ut ur byggnaden och ropade efter en taxi.