Just The Way You Are - del 7

Satine stod stilla med vatten till benen. Hennes hår blåste. Hennes kropp var så perfekt. Hon var så vacker. Jag blev som förtrollad, förhäxad, hypnotiserad. Jag glömde bort Justine helt. Jag simmade bakom henne, tog tag i henne underifrån och lyfte upp henne, sådär som jag gjort tidigare på dagen. Hon tjöt och sprattlade, men jag höll henne i ett fast grepp. Jag snurrade henne runt, runt innan hon slängdes i vattnet. Hon skrattade och skvätte på mig som hämnd, precis på samma sätt som hon gjort mitt på dagen. Plötsligt stannade hon upp. Jag stannade upp. Vi såg på varandra, länge. Jag böjde mig ner mot henne. Hon lutade sig mot mig. Våra läppar möttes i en försiktig kyss...



Satine:
Jag drog mig hastigt tillbaka. Vad fan höll jag på med?! Jag mumlade något och sprang iväg till hotellet. 
Vad skulle Justine säga när hon fick reda på det här? 

Peter: 
Jag såg efter henne. Vad hade egentligen hänt? Vi hade ju bara badat, och sen... 
Fan, vad skulle hända nu? Med Justine? Hon kommer döda mig!

Justine:

När jag kom hem från shoppingen låg Satine på sängen och grät. 
– Vad har hänt, gumman? undrade jag, utan att egentligen bry mig. Hon undvek min blick och skakade på huvudet.
Jag suckade. Sedan tog jag med alla mina saker in till Brunos rum. Jag bestämde mig för att skita i henne och började pröva mina nya kläder.

Peter:

När jag kom upp till hotellrummet såg jag att Satine satt på balkongen med huvudet lutat mot väggen. 
Jag suckade, funderade på att gå ut till henne, men jag ångrade mig och gick in till deras sovrum istället. Ingen Justine, var kunde hon vara då? Jag kollade runt i rummet, hennes saker var borta. Hade hon stuckit?! Fan också. Jag sprang in till mitt sovrum och skulle precis slänga mig på sängen när jag såg henne. Allt stannade upp. Hon såg glatt på mig, inga tecken på att hon hade gråtit, inget utkletat smink. Hennes saker var utspridda på skrivbordet, i badrummet, på sängen, i stort sätt lite här och där i rummet. 
– Hej, älsk! utbrast hon och slog armarna runt mig. Satine hade tydligen inte sagt något, vilken tur! 
– Var shoppingen lyckad? undrade jag och kysste henne. Hon fnittrade. 
– Absolut, kolla vad jag har köpt! sa hon och la en hög kläder i min famn. 
– Den här är också ny! Snygg va? sa hon och pekade på det hon hade på sig. 
Det var en leopardfärgad klännign. Ska jag vara ärlig så tyckte jag att den var hemsk. Skitful. 
– Den är... hm... unik? mumlade jag. 
– UNIK? Menar du att jag ser unik i den? frågade hon och såg på mig med stora ögon. 
– Självklart, du är unik, sa jag sanningsenligt. Hon log med hela ansiktet. 
– Jag tänkte ha den när vi går ut, förklarade hon. Jag stirrade på henne.

Justine:

Han såg ut som ett frågetecken. 
– När vi går ut? utbrast han förvånat. 
– Ja, vi ska ut och äta! Du, jag och Sat, om hon är på humör, förklarade jag.
– Okej? sa han frågande. 
– Skynda dig att byta om! Jag hämtar Satine! sa jag och gick ut på balkongen. 
– Sat, vad är problemet? Är du dum i huvet? Har du psykiatriska störningar? undrade jag. Hon vände sig om och kollade på mig. Ett svagt leende spred sig på hennes läppar. 
– Jag tror att det kallas psykiska problem, men det tror jag inte att jag har, sa hon och skrattade lite. 
– Vad har hänt? frågade jag och såg på henne. Hon såg på mig, vek undan med blicken. 
– Jag... jag och Peter..., mumlade hon. 
– Vad? sa jag lite irriterat. Hon såg ner i golvet, tog ett djupt andetag och sa: – Jag kysste honom...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0