Just The Way You Are - del 4
Jag gick in till badrummet och fixade iordning mig, sedan gick jag och la mig. Jag började tänka på Satine, utan att veta varför. Jag tyckte om henne, men inte på det sättet. Mer på att hon hade kunnat vara en nära vän, som jag berättade allt för. Jag ville lära känna henne mer, men ändå inte uppmuntra henne till att få känslor för mig. Jag somnade med Satine i mina tankar. 
Peter:
När jag vaknade nästa dag, eller senare på dagen för att vara exakt, var klockan 12:34.
Jag hörde att någon nynnade på en låt ute i köket. Solen sken och himlen var klarblå. Det var perfekt badväder.
Jag klev upp ur sängen och valde ut dagens kläder. När jag kom ut till köket stod Satine vid spisen.
Hon gnolade på en låt jag kände igen, det var en av mina låtar. Hela köket osade.
– God morgon, sa jag. Hon vände sig om och log glatt mot mig.
– God morgon! Sovit gott? frågade hon och vände något i en stekpanna. Jag lutade mig över hennes axel för att se vad som doftade så gott. Det var pannkakor! Jag blev genast på gott humör, pannkakor var en av mina favoriter. När hon vänt på pannkakan och låtit den stekas en stund la hon skickligt upp den på en tallrik. Jag kollade på tallriken där det låg kanske åtta pannkakor.
– Räcker det till mig? frågade jag och skrattade till.
– Nog räcker det, sa hon och hällde i ny smet i stekpannan.
– Du vet väl att det här är ett fem stjärnigt hotell? De serverar frukost, påpekade jag. Hon började skratta.
– Vet du hur mycket klockan är? Frukosten plockades undan för flera timmar sedan. Det här är inte frukost, det är lunch, sa hon och vände pannkakan.
– För mig är det brunch, sa jag.
– Kanske det, men inte för mig, sa hon och log.
– Har du ätit frukost? utbrast jag förvånat.
– Ja, men först joggade jag. När jag kom tillbaka till hotellet var frukosten kvar, förklarade hon och la pannkakan på tallriken med pannkakorna.
– När gick du upp? undrade jag förbryllat.
– Jag ställde klockan på 08:30, svarade hon och hällde i det som fanns kvar av smeten.
– Ska jag hjälpa till med något? Dukningen, kanske? frågade jag.
– Nej, jag har redan dukat, sa hon och vände pannkakan. Jag kollade på bordet. Där låg en vitmönstrad duk. Bordet var dukat med bestick, porslinstallrikar och glas.
– Maten är klar nu, sa hon. Jag satte mig vid bordet. Hon ställde ner tallriken med pannkakorna på bordet.
– Jag är utsvulten! Har inte ätit på hundra år! utbrast jag och la upp en pannkaka på min tallrik. Hon log mot mig. Sedan hämtade hon tre sorters sylt, socker, sirap och honung. Hon öppnade kylskåpet och tog fram juice och mjölk. Hon hämtade två koppar med rykande kaffe och en kopp te. Hon placerade ut allt mycket skickligt på bordet och slog sig sedan ner på stolen mittemot mig.
– Så vad är planerna för idag? frågade hon.
Satine:
– Vad fan! Helvete, jävla! Varför har ni inte väckt mig?! utbrast någon bakom mig. Jag behövde inte vända mig om för att veta vem det var. Justine. Hon var på dåligt humör.
– Vi tänkte att du skulle få vakna alldeles utsövd, förklarade jag lugnt. Justine stirrade ursinnigt på mig.
– Jävla ljug! skrek hon, tog en pannkaka och kastade den i ansiktet på Peter.
– Vad gör du?! utbrast han förvånat.
– Du är en jävla skit! Du stöter på min bästa! skrek hon och började kasta pannkakor åt alla håll.
– Nej, det har jag inte gjort! utbrast han och slängde en pannkaka på henne. Jag bestämde mig för att lämna dem ifred, så jag gick ut på balkongen och stängde dörren efter mig.
När jag kom in igen låg de i soffan och hånglade. Det kändes konstigt. Det gjorde ont inom mig, utan anledning.
– Ursäkta om jag stör..., mumlade jag. De slutade kyssas och kollade upp på mig.
– Oj... ehm..., mumlade Peter och stirrade ner i golvet.
– Hallå, du ser väl att vi är upptagna?! undrade Justine trotsigt. Jag suckade och satte mig i en fåtölj.
– Justine, jag vill bara att du ska veta att jag och Peter bara är vänner, inget mer, sa jag.
– Vem är Peter? Aja, jag förlåter dig, sa hon och log belåtet.
– Jag är Peter, sa han och kollade förvånat på henne. Hon blinkade flera gånger utan att säga något. En svag rodnad syntes på hennes kinder.
– Aja, jag kallar dig Bruno, det är sexigare, sa hon efter en stund kysste honom. Han slöt sina ögon och njöt verkligen. Det stack till i mig, som om någon just gett mig en örfil. Jag förstod bara inte varför. Jag kollade på Justine. Hennes ögon var helt öppna, som på en fisk. Meningen "should of known you was trouble from the first kiss, had your eyes wide open, why were they open?" från Grenade dök upp i mitt huvud. Efter en stund slutade de kyssas. Vi satt och kollade på varandra under tystnad.
– Vad ska vi göra idag? frågade Peter till sist.
– Vi kan väl bada? undrade jag försiktigt.
– Visst, varför inte? sa Peter och Justine kysste honom passionerat. Det gjorde ont i mig. Nu visste jag var. I hjärtat. Varför visste jag fortfarande inte, det omöjliga kunde väl inte ha hänt? Jag hade väl inte fått känslor för Peter Gene Hernandez?
