Just The Way You Are - del 10
Konstigt nog verkade Justine stortrivas av att vara i centrum. Hon skrattade och log överdrivet mycket i alla kameror. De filmade och tog en massa bilder. Jag undrade vem som hade läckt till pressen. Vem hade berättat att vi skulle äta på just den här restaurangen? Det var väl bara en person mer än oss som visste? Satine. 
Satine:
När jag och Evelina kom till receptionen kollade jag om det fanns några rum lediga på hotellet.
Receptionisten sa att det fanns ett rum på våning fyra. Det var samma våning som det nuvarande rummet jag bodde i tillsammans med Peter och Justine. Jag tog det och vi checkade in. Hon visade oss vilket rum. Det var rum 543, rummet som låg mittemot Justine och Peters. Vi tackade för hjälpen och började flytta väskor från rum till rum.
Jag ville inte bo tillsammans med dem längre. Jag ville bo långt ifrån honom. Nu blev det ju inte så långt ifrån honom, men det här får väl duga.
Evelina:
När vi hade förflyttat alla väskor bad Satine mig att stanna här på rummet. Hon skulle gå över till det andra rummet och vänta på att de skulle komma hem. Jag förstod inte riktigt varför, men jag nickade och sa att jag skulle hålla mig på rummet.
Justine:
När alla paparazzis hade avlägsnat sig hade jag hunnit vara med i varenda kamera. Jag njöt av att få så mycket uppmärksamhet. Bruno verkade inte lika överlycklig.
– Vad är det med dig? Det är ju skitkul att bli filmad och intervjuad! utbrast jag och såg på honom.
– Inte om man blir det hela tiden, mumlade han och såg olyckligt på mig.
– Jag skulle älska det! sa jag och log stort.
– Kom, nu går vi, mumlade han. Jag ska ta ett snack med Satine sedan, tillade han och gick mot limousinen med bestämda kliv. Jag suckade, men sprang efter honom.
Peter:
När jag kom till hotellrummet var jag förbannad. Hon visste att jag hatade paparazzis.
Jag låste upp och rusade in i rummet. Satine satt i soffan. Hon hade på sig mjukisbyxor och ett linne.
Till och med i sådana kläder var hon vacker. Jag försökte skaka av mig tankarna. Jag fick inte tänka om henne på det sättet! Trots det kunde jag inte låta bli. Men nu tvingade jag mig själv till att göra det. Jag var förbannad.
Satine:
– Hur fan kan du?! skrek Peter åt mig. Jag såg på honom utan att säga ett ord.
– Du vet hur jävla mycket jag hatar paparazzis! Det sa jag till dig, första kvällen här! fortsatte han och kastade en kudde på mig. Jag gjorde inget. Han kastade en till kudde på mig, hårt. Då fick jag nog.
– Jävla idiot! skrek jag tillbaka och reste mig häftigt upp. Han såg lite förvånad ut, men hämtade sig snabbt.
Justine såg förskräckt på oss. Hon hade nog inte väntat sig det här.
– Jävla bitch! skrek han. Jag slog honom på bröstet med en kudde. Han slog mig hårt i ansiktet med en kudde.
Kudden hade en dragkedja. Dragkedjan träffade min tinning. Jag skrek till och slog händerna för ansiktet. Han stod som förstenad, som om han inte fattat vad som nyss hänt. Justine rusade fram till oss och knuffade ner honom i soffan.
– Hur gick det, gumman? frågade hon och tog bort mina händer. Jag blödde kraftigt. Jag såg på honom.
– Dra åt helvete..., viskade jag. Han reste sig upp och gick mot mig. Jag trodde att han skulle slå mig igen, så jag backade. Han stannade någon meter ifrån mig.
– Förlåt... det var inte meningen att skada dig, mumlade han och såg ner i golvet. Jag suckade. Justine hämtade våtservetter och gav till mig. Jag torkade bort lite blod, men det fortsatte att forsa.
– Jag stannar inte här en sekund till, sa jag och gick mot hallen.
– Satine... vänta, mumlade han och gick fram till mig. Han drog mig intill sig och gav mig en kyss.
Peter:
Jag kysste henne. Hon slet sig loss och bitchslapade mig. Jag vacklade bakåt.
– Jävla idiot! Dra åt helvete! skrek hon och sprang ut från rummet. Kvar stod jag och höll mig för kinden.
Justine smällde igen dörren till vårt sovrum. Vad fan hade jag ställt till med nu då? Jag hade skadat Satine fysiskt och Justine känslomässigt. Fan. Skulle hon någonsin förlåta mig?
Satine:
När jag kom in till hotellrummet satt Evelina och läste en bok. Hon tittade upp och hennes blick fastnade på mitt sår. Hon reste sig hastigt och tappade boken, utan att notera det själv. Hon gick fram till mig och såg på mitt sår.
– Peter? frågade hon. Jag nickade. Jag såg hur vreden inom henne steg. Hon greppade nyckelkortet som ledde in till rummet och drog med mig därifrån. Vi gick ner till gatan och hon letade efter en taxi. Vi hittade en och satte oss i den. – Såret är djupt, förklarade hon när taxichauffören började köra. Jag nickade oförstående.
– Det måste sys, fortsatte hon och då fattade jag. Vi skulle till ett sjukhus. Kanske akuten?
När vi kom dit gick vi till receptionen. Evelina skötte snacket och jag fick komma in till ett litet rum. Evelina satt bredvid mig och pratade samtidigt som en doktor, vars namn jag inte minns, sydde. Det blev sju stygn.
När vi var klara åkte vi till hotellet. Jag gick och la mig direkt, men Evelina sa att hon skulle sitta uppe och läsa en stund till. När jag låg i sängen tänkte jag på Peter. Han var en idiot. En hemsk jävla idiot. Jag ville inte ha något mer att göra med honom. Någonsin.
