Where Are You Right Now - del 1
Justin:
Jag var på väg hem till Deena när min mamma, Pattie, ringde. Jag klickade på den gröna luren.
– Hej, mamma! svarade jag glatt.
– Hej, hur är det? sa hon i den där oroliga, typiska mammatonen.
– Har det hänt något? frågade jag oroligt.
– När pratade du med Deena sist? undrade hon och undvek att svara på min fråga.
– Några minuter sedan, svarade jag. Det knastrade till i luren, sedan blev det tyst.
– Hallå? Mamma, är du kvar?
– Jag är kvar.
– Bra, har det hänt något? Var är du?
– Hemma, var är du?
– På väg till Deena, jag är nästan där, svarade jag. Hon drog häftigt efter andan.
– Åk inte dit, kom hem istället! utbrast hon.
– Varför?
– Hon-hon har... hon är..., mamma pladdrade på väldigt nervöst.
– Har det hänt något med Deena? utbrast jag oroligt.
– Hon är borta, viskade mamma.
– Nej, hon är hemma hos sig, svarade jag lugnt.
– Hon ligger i koma, läkarna säger att hon inte har länge kvar att leva! skrek mamma och började gråta.
– Du skämtar?! var det enda jag fick fram.
– N-nej, snyftade hon. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken.
– Sluta, mamma! Jag vet att hon mår bra! skrek jag medan tårarna rann nerför mina kinder.
– Jag önskar att det var så mumlade hon.
– VAR ÄR HON?! skrek jag förtvivlat och åkte runt, runt i en rondell medan tårarna blev allt fler och fler.
– Hon är på akuten, viskade mamma.
– Vad har hänt?!
– Bilolycka..., viskade hon. Jag stirrade ut på vägen. En bilolycka. Min flickväns liv kunde vara över vilken sekund som helst tack vare ett fordon som kallas bil.
– Det kan inte vara sant, viskade jag. Jag la på, svängde ut från rondellen och gasade på mot sjukhuset.
När jag kom dit skyndade jag mig in och frågade en receptionist på vilken avdelning Deena Monroe låg. Receptionisten såg på mig med stora ögon. Jag gjorde en irriterad gest mot datan. Hon skakade på huvudet och kollade något register.
– Akutmottagningen, rum 3, sa hon och pekade mot en dörr. Jag nickade och vände mig om. Jag nickade och började springa. Jag kom in i en korridor och började springa, utan att egentligen veta var.
– Stanna! ropade någon bakom mig. Jag stannade till och vända mig så hastigt att jag knockade personen som ropat.
– Oj, förlåt! utbrast jag förskräckt och såg på flickan som jag råkat knocka.
– Är du... JUSTIN BIEBER! skrek hon upphetsat.
– Nej, det är jag inte! sa jag och skyndade iväg. Jag hade inte tid att skriva autografer när jag visste att Deenas liv hängde på en skör tråd. Jag sprang runt som en galning tills jag hittade en reception. Jag frågade efter rum 3 och receptionisten kollade på datan innan han visade mig till rummet.
– Hon ligger i koma, sa han innan han vände och gick. Jag tog ett djupt andetag och la handen på dörrhandtaget.
– App, app, app! Var är du på väg? frågade någon bakom mig.
– In hit, svarade jag och öppnade dörren innan personen bakom hann stoppa mig.
Inne i rummet låg Deena på en säng med vita lakan. Hon var alldeles blek och låg alldeles stilla.
Hon hade ett bandage runt huvudet och någon konstig grej på armen.
– Justin! utbrast någon. Jag såg mig omkring i rummet. Där satt mamma på en stol bredvid sängen.
Hon hade tårar i ögonen och såg sorgset på mig.
– Lever hon? viskade jag och såg på Deena. Mamma nickade försiktigt.
– Hon har lågt blodtryck och andas nästan inte alls, sa någon bakom mig. Jag vände mig om. Där stod en läkare.
– Du kan inte bara gå in och ut i rumme..., började han men jag avbröt.
– Förlåt, men det här är min flickvän sedan flera år tillbaka och jag var väldigt orolig, avbröt jag. Egentligen hade vi bara varit tillsammans i ett år, nästan. Idag var det vår ettårsdag.
– Det är nog fler än du som är oroliga här på jorden, sa läkaren och fnös.
– Ursäkta mig, men min son älskar verkligen den här tjejen, så det vore ju lite trevligare om du åtminstone hade lite förståelse, fräste mamma argt. Läkaren såg förvånat på mamma och nickade sakta.
– Jag förstår, mumlade han och gick sedan ut ur rummet. Mamma gick fram till mig och gav mig en kram.
Jag kramade henne hårdare medan allt fler tårar rann nerför mina kinder.
– Jag älskar henne, sa jag och såg på mamma.
– Jag vet, hon tillhör familjen, svarade hon och såg på mig med tårar i ögonen. Jag satte mig på stolen där mamma suttit och såg på Deena. Hennes stora vackra ögon som nu var slutna. Hon var så vacker. Jag lutade mig fram mot henne och viskade: - Snälla, vakna...
Hon rörde sig inte ur fläcken. Jag kollade på tavlan som visade hur fort hjärtat slog. Nästan inte alls. Plötsligt sjönk diagrammet nästan till botten och ett högt alarmliknande ljud. Flera sjuksköterskor och en läkare, inte samma otrevliga, kom inrusande i rummet. En av dem föste ut mig och mamma till väntrummet och stängde dörren efter oss. Efter några minuter kom de ut. Läkaren och en sjuksköterska kom fram till oss.
– Nu är hon borta, sa läkaren allvarligt. Jag stirrade på honom. Det var inte sant! Det kunde inte vara sant! Vi reste oss upp och gick sakta in till rum nummer 3. Läkaren öppnade dörren och vi gick in. Deena låg på sängen. Alldeles blek. Alldeles stilla. Hon var borta. För alltid.
1½ år senare
Jag parkerade bilen bredvid garaget och gick in. I hallen mötes jag av flyttkartonger överallt.
Jag hade flyttat till Los Angeles för att få en nystart. Efter att Deena försvunnit ur mitt liv hade jag sörjt henne väldigt mycker det första halvåret. Jag hade tagit en paus och gjort många fans besvikna. Halvåret därpå hade det blivit lite bättre och jag hade gjort comeback i sångvärlden. Nu hade det gått ytterligare ett halvår och för någon månad sedan hade jag bestämt mig för att flytta hemifrån. Jag ville bort från Atlanta (ATL) nu.
Lämna allt bakom mig. och börja om på nytt.
Jag flyttade hit till Los Angeles (LA) i förrgår, så hela huset kryllade av flyttkartonger och husbyggare och målare och mamma. Mamma hade lovat at hjälpa till att få ordning på huset och hon skulle stanna här i en månad innan hon åkte hem. Jag flyttade på en kartong som stod i vägen till köket och fick syn på en annan kartong. Men det var inte vilken kartong som helst, det var min minneslåda. En av de många jag hade. Det här var den viktigaste. Det var i den här jag hade alla minnen från Deena. Jag lyfte upp den och vadade genom alla flyttlådor till badrummet. Jag låste dörren och ställde ner lådan på golvet. Jag satte mig framför den och tog ett djup andetag. Jag öppnade försiktigt kartongen och det första jag fick syn på var ett foto på henne. Mina ögon tårades. Det var den sista bilden. Det var den sista bilden jag tagit på henne när hon levde.
Vad tycker ni om första delen? :D
Det är jag, alltså Alice, som skriver den här novellen! ;)
/Gongsan
