Matildas noveller - Love You More Than I Can Admit To Myself

 

Heeeej där! Jag heter Matilda och är 13 år!

 

Jag bor i Stockholm och men min familj reser mycket. Jag kallas för Matti eller Matte, av en av mina bästa vänner kallas jag Korvpluttis...ehhh jaaahh....

Jag är som sagt 13 år och fyller år den 23 mars, men många säger att jag både beter mig äldre och ser äldre ut. Jag umgås inte med så mycket människor men de jag umgås med är mina bästa vänner. Jag hade ett extremt stort socialt närverk, men förra året bytte jag skola och strax efter det drabbades min familj för en katastrof så efter det stängde jag in mig i mig själv. Idag är jag en helt annan person och har inte heller kvar någon av mina gammla vänner. Eller ja, med undantag för kanske en eller två. 

 

Jag är en tjej med ett starkt självförtroende, jag låter ingen sätta sig på mig och slår tillbaka om det är någon som jävlas. Jag faller varken för grupptryck eller börjar gråta om någon snackar skit. 

Mina föräldrar har alltid lärt mig att jag inte ska ta skit så mig bråkar man helst inte med eftersom jag har ett väldigt kraftigt temprament och inte ger mig förns jag har vunnit. 

Jag ger alltså aldrig upp, jag är envis som en gris och vägrar att bara sluta.

Jag klär mig ganska annorlunda och har inget emot att sticka ut, jag bryr mig bara om att jag tycker jag ser bra ut,  vad alla andra tycker om min klädstil är inte mitt problem. Jag kanske låter självgod eller bithcig. Men jag skulle nog inte säga att jag är det, jag har bara lärt mig att om man hela tiden tar åt sig av allt taskigt som folk säger och gör kommer man inte att överleva ett helt liv.

Mina kompisar säger att jag är snäll, konstig, flummig och hjälpsam, har attityd och självförtroende.

         

                 

Jag dansar fyra gånger i veckan. Street Dance på Marikas. Nu i höst kommer jag även börja gå på lite workshops med känsa dansare för hela världen. Jag älskar att dansa lika mycket som jag älskar att skriva. Det är det som får mig att gå upp på morronen. Jag har dansat sedan jag var sju år gammal men då dansade jag show dance och jazz. Nu är det popping, femenim vibe, house och dancehall. Street kort sagt.

Jag dansar för mina två förebilder här i livet, Ambra från Bounce och en dansare som inte är så stor i sverige Jonna heter hon.

Jag skriver också, sa jag det? Jag skriver precis hela tiden och håller på att avsluta min första bok. Jag har sammanlagt drivit tre novell bloggar men är bara aktiv på en av dem just nu.

Jag lyssnar på musik som Tech N9ne, N.A.S.A, Chromeo, Maroon 5, Maskinen och Norlie & KKV.

 

Jag är flummig som 17 och skrattar ofta, jag och min bästa kompis Linnea hänger flera gånger i veckan och min mamma brukar säga att vi är en fara för allmänheten när vi är som konstigast. Jag skrattar typ hela tiden och om jag inte har fått et tskrattanfall på länge kan jag skratta åt typ vad som helst. Man kan beskriva min humor med William Spetz, Anna Ellionors och Dunder Humors.

 

Något som är typiskt för mig? Vars ska jag börja? Jag är aldrig mer än fem meter ifrån min mobil eftersom jag måste kunna skriva ner ideer 24/7. Att inte bry mig om andra tycker jag är konstig, jag är vem jag är och kan inte ändra på det. Jag får väl spela musik ur högtalarna på min mobil när jag är med kompisar utan att skämmas. Jag kan vara precis lika flummig på en buss i skolan eller på stan som jag kan vara inne på mitt rum. Jag dagdrömmer ofta mina ideer rill noveller för att se om de skulle vara bra, ibland tror jag tillochmed att jag är personen som novellen handlar om, HEHE

Jag gör ofta ljus, olika konstiga, jag kan skratta precis som tuttiftuttan i Kent Agent..

Jag säger alltig "OH JÄVLAR" innan jag snubblar på något, jag har stoneface när jag jag lyssnar och i slutet av mneingen så drar jag in luft, sen skrattar jag ut den, hehe.

Om jag hör en låt som jag har en koreografi till så måste jag dansa den, jag kanske markerar men kan inte sitta still, samma sak om jag hör en bra låt.

När jag ska berätta något så börjar jag alltid låten men "nejmen grejen är den..." jag tycker att meningen "What makes you beutifull is that you do´n't know you're beutifull" makes no sence över huvudtaget.

om jag slår mig kan jag skrika kallkon eller fikon också...jag svär för mycket enligt min familj, appråpå min familj. Vi är alla sjuka i huvudet. Precis som min momor och morfar.

En sista sak, när någon är ledsen, skum, glad, konstig, flummig, arg eller irriterande (osv) min sammanfatting eller kommentar, "Oh herre gud..."

 

 

Förvånad inser jag att det fortfarande är många som kollar in här, (dafaq?!) hehe, men jag har en liten ide till en novell, kanske med JB kanske utan(förmodligen) tror denna blir kändis lös, sååååååååå, prologen borde komma upp så smånongom, så vidare kan ni kolla in på wordswithamission.devote.se, tror jag har skapat bloggen men är inte helt 100, hehe, men jojo, om jag har satt igång den så är den inte helt klar! 

EHm, ja, det kommer snart! Vi hörs!

Plante lyfter från marken och några sekunder senare är jag uppe i luften. Har lämnat Justin kvar nere på marken. Jag har aldrig varit så arg på någon som nu. Ändå älskar jag honom mer än allt annat.

Att kunna förstå sig på kärlek måste vara en gåva från gud. Seriöst. Det finns nog inget mer komplicerat än ett förhållande. Speciellt inte mitt.

 

*

 

Tio timmar senare kliver jag av planet. Danmark. 

Jag möter de skrikande fansen med ett stort leende. Även om jag är så trött att jag knappt orkar stå på benen.

Jag skriver några aoutografer och tar några bilder innan jag kommer fram till limmon. Med ett sista glatt leende vinkar jag till folkmassan och sätter mig i bilen. När dörren stängs som mig sjunker jag ihop i sätet.

"Kör" muttrar jag till chaufören. Bilen rullar iväg och snart är vi ute på gatorna. På väg mot mitt hotell.

 

Justin ser kallt på mig.

"Om du ska föda barnet får du göra det utan för US" muttrar han och blänger hårt på mig.

"Meh.." börjar jag.

"Kom inte vi överens om abort?!" fräser han, låter mig inte avsluta meningen.

"NEJ!" skriker jag argt, "Du och din jävla maneger kom överens om det."

"Danmark".

"Vad?!"

"Du får föda i Danmark, ditt plan går ikväll".

 

*

 

Bilen rullar in framför det stora hotellet. Det är bara jag här. Eller ja. Jag åkte ensam. Justin tillät ingen annan att följa med. Dock så kommer Samantha komma hit till födseln. Inget Justin varken vet om eller har godkänt.

Jag tar min väska och kollar upp. Sam.

Vad i helvete gör hon här?!

Turneen...självklart! Justin måste ha vetat att hon är här. Han försöker fortfarande få mig att säga till henne att just det här barnet inte är hans.

Men det kommer inte hända. För i sånna fall, hur skulle jag kunna få tillbaka honom?

---

Kort del! Jag vet! Menmen, det är alltid en början! Hehe!
Kommentarer för mer! Nu kommer det börja hända en del!:)

 

Xoxo Matto

 

Hahah, jag kommer att skriva en del idag! Yeeey! 

 

Xoxo Matti