Just The Way You Are - del 26
Jag slängde tidningen på balkongens trägolv och stirrade ut i luften. När jag skulle gå in igen såg jag att min mobil låg på bordet. Jag måste ha glömt den här ute igår. Nu skulle jag ta en joggingtur, sedan skulle jag duscha och efter det slappa och ta det lugnt. Men när jag kom hem blev dagen mycket mer lärorik än så... 
Justine:
När jag kom hem var det en massa paparazzis överallt. Först tänkte jag att de vill prata med mig, jag var ju trots allt en huvudnyhet i In Touch. Men när jag kom fram till den stora porten såg jag flera polisbilar och några ambulanser också. Jag blev väldigt nyfiken, men jag ville inte gå dit så som jag såg ut nu; jag hade på mig ett vitt linne och grå joggingbyxor med håret uppsatt i en hästsvans. Jag skyndade mig in, tog en snabb dusch, fixade till mig, bytte om och sprang ner till porten, tog ett djupt andetag och gick ut i lugnt tempo. Polisbilarna stod och kvar och det var mycket mer paparazzis än förut. Jag låtsades gå förbi och stannade upp och gjorde ett förskräckt läte som fick några paparazzis att vända sig om. De såg på mig i några sekunder. Sedan attackerade de mig av frågor om intervjun i In Touch Weekly, vad jag gjorde här, och en massa annat. Jag svarade så gott jag kunde. Till sist blev jag för nyfiken och frågade, ganska lugnt: – Vad är det som har hänt?
– En man vid namn James Color har försökt livet av sig, svarade en paparazzi och tog flera bilder på mig. En polisman kom fram till mig och föste undan alla paparazzis.
– Känner du James? frågade han och såg allvarligt på mig.
– Nej, det gör jag inte, svarade jag och såg honom stadigt i ögonen. Polismannen nickade.
– Varför gjorde han det? undrade jag.
– Jag ska egentligen inte berätta, men…, började polisen. Jag såg nyfiket på honom.
– Hans flickvän Alyssa hade tydligen gjort slut. James tog det väldigt hårt och..., han gjorde en paus och nickade mot platsen där James landat efter att ha hoppat ner från taket. Jag nickade sakta.
– Kommer han att överleva? undrade jag försiktigt. Polisen ryckte bara på axlarna. Sedan skakade han hand med mig och gick iväg. Jag stod kvar och stirrade efter honom. Han var faktiskt het. Jävligt het, faktiskt. Snygg och lång med breda axlar och en massa muskler. Hoppas han kommer tillbaka, tänkte jag och fnittrade för mig själv. Jag vände mig om för att gå upp till min lägenhet. Jag möttes av säkert 100 paparazzis som kastade sig över mig och skrek frågor om varför jag sagt att jag var gravid fast jag inte var det och en massa annat. En paparazzi knuffade mig så att jag föll omkull och slog huvudet i trottoarkanten. Det var inte så farligt, men det gjorde ont och jag höll mig för huvudet.
– KVINNAN BLÖDER! skrek en annan paparazzi och flera hängde på. Jag såg på mina händer som var blodröda.
– HJÄLP! skrek jag panikslaget. Den snygge polisen kom gående mot mig med snabba steg. Han lyfte upp mig och bar mig till närmsta ambulans. De lyfte in mig och åkte till akuten. Polisen satt och höll mig i handen. Jag log av välbehag. När vi kom fram till akuten sydde de mitt huvud, åtta stygn blev det. Jag fick åka med polisen tillbaka i hans coola polisbil. Han log mot mig och parkerade vid något som liknade ett hotell.
– Vart ska vi? frågade jag och fnittrade.
– Vill du... följa med mig upp på rummet? sa han och nickade mot hotellet.
– Bor du på hotell? utbrast jag förvånat.
– Nej, men vi kans säkert boka ett rum, sa han och blinkade med ena ögat. Det räckte för att jag skulle följa med honom upp på rummet, älska och sedan få skjuts hem. Vi bytte nummer och lovade att höras igen. Jag var nästan 100% säker på att vi aldrig skulle träffas igen och blev därför överraskade när han ringde och bjöd ut mig.
– Hej, Justine! Det är jag, Brandon, sa han glatt.
– Hej! utbrast jag förvånat. Vi pratade en stund och det slutade med att han bjöd ut mig. Vi åt middag på någon restaurang, sedan åkte vi hem till mig och älskade. Vi började dejta, och det höll i flera veckor. Han var mitt längsta och lyckligaste förhållande någonsin. Jag tänkte inte ens på Kevin längre!
Satine:
Tre månader senare
Jag och Peter hade varit tillsammans i snart ett år nu. Vi hade ett bra förhållande. Jag älskade honom verkligen.
Tilliten var mycket bättre än tidigare. Idag skulle vi ut och äta på någon flott restaurang tillsammans med Evelina och hennes pojkvän Jonas. Vi träffades utanför och gick in tillsammans. Evelina och Jonas hade något viktigt att berätta.
– Jo, det är så här, började Evelina. Hon hann inte längre innan en servitör kom för att ta våra beställningar.
– Ska vi ta varsitt glas rött? frågade Peter. Evelina och Jonas växlade blickar.
– Nej, jag avstår ikväll, sa Evelina och såg på mig. Då förstod jag. Evelina väntade barn.
