Just The Way You Are - del 17
Min mobil ringde. Jag kollade på displayen och såg att det var Satine.
– Hej, Sat! svarade jag glatt. Hon grät och snyftade i luren.
– Vad har hänt?! utbrast jag förskräckt.
– Det... det är slut, snyftade hon.
– Vad är slut? Bröd? Ost? ... kaviar? frågade jag.
– Nej, nej, nej! utropade hon.
– Vad är det som är slut? undrade jag.
– Mitt och Nicks förhålland..., mumlade hon och bröt ihop igen. Ska jag vara ärlig blev jag lite glad, jag hade fortfarande känslor för henne. Jag hade insett det när vi pratat om den falska artikeln som Justine diktat så väl. Samtidigt visste jag att vi inte kunde bli ihop, inte efter allt som hänt. Jag ville, men det gick bara inte. Jag tröstade henne i flera minuter. Hon berättade att hon inte hade någonstans att ta vägen. Jag sa att hon kunde bo hos mig. Jag bodde i samma område som Nick. Hon hade sagt att hon skulle komma över så fort hon kunde. När vi hade lagt på såg jag ut genom fönstret. Jag var förvirrad. Skulle jag försöka bli tillsammans med Satine eller skulle jag ge Justine en till chans? 
Satine:
När jag knackade på hos Peter var jag rädd att han ångrat sig. Han ville säkert inte ha mig där.
Jag övervägde att gå hem, eller mitt "hem" var ju borta nu, men någonstans. Jag skulle precis vända på klacken och gå därifrån när han öppnade dörren och log välkomnande. Han släppte in mig och jag hängde av mig jackan och ställde ner alla väskor. Han gick in till vardagsrummet och jag följde efter.
– Nu får du berätta vad som hänt, sa han och log mot mig.
– Läs, svarade jag och räckte fram lappen till honom. Han ögnade snabbt igenom den, s edan knölade han ihop den och kastade den ilsket på golvet.
– Vilket jävla svin! röt han, tog upp lappen och rev den i bitar.
– Nej, sluta! utbrast jag och ryckte den ifrån honom. Han hade hunnit riva den i fem bitar. Jag suckade och pusslade ihop dem på mattan. Han såg på mig med en förebrående blick.
– Ja, han är ett jävla svin, men du behöver inte ha sönder meddelandet. Det ska limmas in i mitt album, sa jag och han kollade storögt på mig.
– Har du tejp? frågade jag och kollade på honom.
– Album? Vilket album? undrade han förvånat.
– Om du hämtar tejp kan jag förklara, sa jag.
– Okej...? sa han frågande och gick in till köket. Han kom tillbaka med en rulle tejp. Jag lappade ihop mitt meddelande medan han kollade förundrat på mig.
– Varför ska du spara den där? frågade han och kollade nästan äcklat på mitt, kan man kalla det brev?
– Spara i mitt allbum om pojkvänner, sa jag och log mot honom. Han nickade lite snett.
– Där har jag sparat alla bilder, texter, minnen, allt som jag har fått från alla mina pojkvänner, förklarade jag och han nickade lite mer förstående.
– Har du te? frågade jag. Han nickade och gick ut till köket. Jag letade fram mitt "pojkväns-album" från min resväska och öppnade det. Några bilder på mig och Toad, min första pojkvän, kom upp. Vi blev ihop i femman. Minnen, säger jag bara. På den tiden trodde jag att vi skulle gifta oss, ha tre barn, ett stort hus och en bra familjebil. Nu blev det inte riktigt så, det var evigheter sedan jag ens pratade med Toad. Vi gjorde slut i sjuan av någon konstig anledning som jag inte minns.
Peter:
Jag fattade verkligen inte varför hon hade ett album med minnen från sina gamla pojkvänner!
Men det kanske var något alla tjejer gjorde? Aja, jag kokade upp vattnet och letade fram tepåsar.
– Nu kommer jag med teet! hojtade jag och gick in till vardagsrummet med en mugg i vardera hand.
– Tack, sa hon och tog emot tekoppen. Vi drack under tystnad. Hon kollade i något som såg ut som ett album. Jag lutade mig över henne och såg en bild på henne, när hon var kanske 14-15 år, och en kille med slitna jeans, en T-shirt med något konstigt tryck och ett par DC-skor som säkert var nya.
– Vem är det? frågade jag och satte mig mittemot henne.
– Jesper, svarade hon utan att lyfta blicken från albumet.
– Och han är...? undrade jag.
– Min tredje pojkvän, sa hon och vände blad. Några bilder på henne och han som hette Jesper satt fastklistrade.
– Så det där är ditt album med alla dina pojkvänner? se jag retsamt och nickade mot boken. Hon nickade. Hon bläddrade till den sista tomma sidan, innan det hade jag fått se Toad, Jesper, Albin, Carl, Jonas, Alexander, Sebastian och många fler.
– Här ska jag klistra in "brevet", sa hon och gjorde citattecken i luften. Hon tog lappen och letade efter ett limstift i ett pennskrin. Hon limmade in den och log belåtet.
– Nu har jag ett minne av honom också, sa hon och skrattade till. Jag såg på henne, länge. Sedan lutade jag mig framåt...
