like You More Than I can Admit To Myself-Del 7
Justin´s perspektiv
Hon vill dö, jag fattar inte, ingen gör något, och jag ser paniken komma krypande i allas ansikten, så jag lutar min fram och läger armarna om henne, i en varm omfamning...hon får inte dö, jag, jag, jag vill inte att hon ska dö....
”Sam.....jag vill inte att du ska dö....” viskar jag i hennes hår, och då känner att tårarna rinner snabbare.
Sam´s Perspektiv
Han läger armarna runt mig, han är den ända som gör något, och i den stunden känns det rätt, som om det skulle vara så,
”Sam.....jag vill inte att du ska dö......” viskar han in i mitt hår, och jag känner en av hans tårar droppa ner i mitt hår, och då, när jag känner en av hans tårar mot mitt hår, då, släpper den sista biten, då släpper allt, allt jag har fått stå emot i alla dessa år, och jag kramar Justin tillbaka, och gråter ut, för första gången på väldigt, väldigt länge.
Och då, i just den sekunden, släpper mitt sista hat för Justin, och ja kan erkänna för mig själv att jag är innerligt och djupt förälskad i Justin.
Jag kramar hårdare om Justin, och han kramar tillbaka lika hårt, då, i det ögonblicket, försvinner suget efter kniv bladet som tränger igenom min hud.
Tyst reser sig de andra och lämnar oss, utan att säga något, och då förstår jag, Justin kan lyssna, och han kan sätta andra framför sig själv i alla situationer, mina andra vänner hamnade i chock, panik, och det kommer att ta säkert flera veckor innan de har svalt det jag sagt, men Justin stannade, han känner säkert på samma sätt som dem, men för honom handlar det om att stoppa och ändra på det jag önskar, men för Caitlin,Jaden, Drew och Chris, så handlar det om att jag har tagit ett beslut och att det är det jag vill, det är mitt beslut, inget de kan göra något åt.
”Jag vill att du träffar Molly.....” viskar jag fram mellan tårarna....
Han svarar inte utan tar bara min hand, leder mig ut i hallen, och börjar sätta på sig sina skor, allt jag kan göra är att göra likadant, orkar inget annat, mina tankar dras mot min vilja till det läkarna sa igår när jag var på sjukhuset
”Hon kommer dö.....” viskar jag fram, Justin leder mig in i hans bil och knäpper fast mig, sedan går han runt bilen och sätter sig där...
”Sam, prata med mig, vad har hänt?” Vill han verkligen veta det?
”Vill du veta det då?”
”Ja, jag klarar inte av att se dig så här, det knäcker mig totalt!”
”jag kan berätta när vi ät hos Molly, men det är en sådan lång historia att det kan ta ett tag....” säger jag när jag har lugnat ner mig lite.
Justin´s Perspektiv
Jag har inte velat erkänna för mig själv att jag från första ögonkastet varit förälskad i Sam, jag har vetat att jag aldrig kommer få henne, men nu går det inte längre, att se henne så här tar knäcken på mig, och att jag måst vänta ända tills vi är på sjukhuset gör mig galen, jag kan inte sluta tänka på allt som hänt, olika scener där hon blir halvt mördad om och om igen forsar igenom mitt huvud, jag känner en hand i min och tittar upp, och möts återigen av hennes stora ledsna ögon.....
”Snälla....?”
”Nej, jag vill var hos Molly först, jag har inte pratat med någon om det som hänt, ingen vet....” Jag svara inte, hon får det att låta så hemskt, vad kan det vara? Men jag vill inte att hon ska känna sig pressad, inte mer än vad hon redan är...
”Vilket sjukhus?”
”St:Jons” svarar hon tyst, och jag hör att hon åter igen brister ut i en tyst gråt.
Jag svänger in på sjukhuset´s parkering, och ställer mig på en plats nära ingången, jag lägger armen om Sam´s midja, och det är då chocken hinner i kap mig, hon sa att hon ville dö, hon yttrade de förbjudna orden.....det känns som ett slag i magen, men jag låsas inte om det, inte nu, nu måste jag finnas här för Sam, sen kan jag få gråta, men nu måste jag se till att Sam mår bra, jag kan ta hand om mig själv sedan....vi går in genom dörrarna och bara några få knäpper kort, men inga paparatzis, det är heller inga fans som kommer fram, de är så söta, ser när det är läge.....
”Molly Fléhn” säger Sam till receptionisten...
”Rum 336 våning 20”
”Hon har flyttats!?” säger Sam panikslaget, och tårarna rinner snabbare från hennes vackra ögon....
”Såjasåja, hon har flyttats till, ja vad ska man säga, uppvaknings avdelningen, vi har sett ändringar i hennes hjärn aktivitet, och om läkarna hjälper till så kan vi kanske få henne att vakna, men vänta tills att en läkare säger till att ni får gå in, vänta utan för!” det sista ropar hon för Sam har redan tagit min hand och börjat dra mig mot hissen.....
Hissens dörrar öppnas och hon drar snabbt in mig i den....och trycker på knappen som det står 20 bredvid.
”Tack” säger hon och kramar om mig, utan att jag kan hjälpa det så börjar mitt hjärta slå hårdare....
”Jag.....eller, om du skulle ha gjort som de andra så......” hon låter meningen hänga oavslutad i luften.....
”Så?” Hon drar in lift, och tar sats för att fortsätta.
”Så.....skulle jag nog....varit död nu.....” jag kan bara stirra framför mig i en sekund, att hon under dem sekunder som jag övervägt vad jag skulle göra, så hade hon bestämt ett sätt att ta livet av sig, jag lägger armarna runt henne och vrider henne mot mig, så att jag kan se henne i ögonen utan att släppa taget om henne...
”Det skulle jag aldrig tillåta....för.....jag....jag” skulle jag våga säga det till henne? Vi har ju bara känt varandra i en dag? Men skärp dig Justin! Klart du vågar, du klarar att uppträda framför tusentals galna fans, men säga det här till henne?
”Jag......jag gillar verkligen dig”
Sam´s Perspektiv
”Men bara som vän” suckar jag, det är väl klart, varför skulle han gilla någon som mig? Han har allt, varför skulle han kära ner sig i en patetisk kil-tjej som jag?
”Nej, mer än vän” ler han och lutar sig fram, och våra läppar möts.
