Born To Survive - Two Diffrents. Two Parts - Del 40
Jag drar ett sista drag med hår borsten innan jag sätter upp håret och går ner till hallen.
Jag tar min mobil och mina bil nycklar. Sedan drar jag på mig mina skor och går ut till bilen.
Jag startar den med ett vant grep och rullar ut på vägen.
Time To Go Back To Hell.
Justin's perspektiv.
Krig. Krig. Krig.
Det är i full gång redan på twitter, facebook, instagrem och i värkligheten.
Ganska sjukt.
Jag är fullt medveten om att jag ska träffa Kiddo idag. Vi ska till samma barnhem för välgörenhet.
Jag drar på mig min mössa och går ner till hallen. Drar på mig skorna, tar mobilen och bilnycklarna.
"KEEEEEEENNY!!!!" ropar jag, jag hör ett högt skratt från köket, och två sekunder senare står Kenny farmför mig.
"Kom nu, vi drar."
*
Jag smäller igen bildörren efter mig och kollar mig omkring.
En bit bort ser jag Kiddo smälla igen en annan bils dörr. Hon är utan livvkt. Modigt.
Skärskillt just nu.
Hon går fram till dörren på barnhemet men stannar där.
"Hey Kiddo" ler Kenny mot henne.
"Helo Buddy" svarar hon med ett snett leende. Hon ängnar inte ens en blick till mig. Det stör mig att Kenny alltid håller kontakt med mina ex flickvänner. Väldigt mycket.
"Ska vi dra in?" undrar hon. Frågan är tydligt ställd till Kenny och inte mig.
Jag suckar tungt.
"Visst, Justin?"
"Sure" svarar jag bara utan att lyfta blicken från Kiddo.
Hon tar tätten mot barn hemmet och vi går in.
"KIDDO!" en kvinnas röst ropar Kiddos namn och hon snurrar runt med ett stort leende på läpparna.
Mot oss kommer föreståndarinnan för barnhemmet om jag fattat rätt av det Scooter berättat.
Vänta. Känner Kiddo henne?
Kiddo's perspektiv.
"AME!" ler jag stort mot Ame och krammar om henne hårt.
"Hur har du haft det?" undrar hon ivrrigt. Jag skrattar till.
"I helvetet som pappa kallar paradiset?" flinar jag, hon flinar med mig och nickar.
"Just det ja, följ med mig så ska du få något att dricka" Hennes blick vandrar till Justin och Kenny.
"Åh, Mr. Bieber och Mr.Hamilton fröken Moon kommer och tar hand om er. Ni får träffa barnen om en kvart"
"Kiddo då?" det är Justins röst.
Ame skrattar ett högt skratt och hennes hårt sminkade ögon utstrålar ironi.
"Vi känner varandra. Så hon följer med mig." Hennes flin är överlägset och hon för in mig på sitt kontor.
*
"Så, då var man av med superkändisen" det är tydligt att Ame inte gillar sådana här besök från kändisar.
De var ju ändå bara här för bättre publicitet.
"Men man få godta det för pengarna de sjänker." Jag nickar och tar en klunck av mitt té.
"Bor Andrea kvar här?"
"Andrea. Öh, nej, hon adopterades till Sverige två månader efter du drog för gott."
Jag nickar sakta. "Jaha, har du någon kontakt med henne?"
"Jag fick ett vykort för några veckor sedan. Här någonstan ska det vara..." Hon börjar rota igenom en av sina skriv bords lådor. "Här" hon skickar mig ett kort på en flicka med nedböjt huvud som sitter på en trottoar kant.
"Och här är det andra. Hon skickade det ett år efter hon flyttat."
Hon sträckte mig det och jag började läsa på det första.
Kortet är illa medfaret och man kan knappt urskilja bokstäverna som flickan än gång skrivit på balongen hon håller mellan sina händer.
You're prettiest when you're happy.
Lyckas jag se att det står. Jag ler för mig själv. Så typiskt Andrea. Jag betraktar bilden ett litet tag till och ser ringen på hennes finger, den är mycket liten på bilden men jag kan se att den är mycket lik min ring.
Nästan identisk. Jag vänder på kortet och börjar läsa.
Kära Ame, jag vet inte hur jag ska börja.
Sverige är fantastiskt. En stor skillnad till vad jag är van vid. Men ändå.
Hur har du det? Hur har ala barnen det?
Har du någon kontakt med Kiddo?
Det är så mycket jag vill fråga. Men så lite plats att skriva på.
Jag antar att sånt är livet. Så mycket man vill uppleva och se. Men så lite tid.
Nu måste jag gå för att hinna till skolan.
Kom ihåg.
You're prettiest when you're happy.
Kram Ande.
Jag stirrar på texten. Så likt Ande. Eller Andrea.
"Vi måste gå ut till barnen och kändisarna nu. Men här" Hon räcker mig två kort.
"Det senaste kom idag. Jag har inte läst det. Men jag tror det spelar mer roll för dig. Inte sant" Hon ser mig djupt in i ögonen och innan jag hinner protestera kört hon ner dem i min väska och drar ut mig till barnen.
*
"Kiddoooo!" den tio åringa pojken kommer springandes mot mig.
Det tar två sekunder innan jag känner igen honom. "Lill" ropar jag och fångar honom i min famn.
"Gid vad jag har saknat dig" han syftar till och jag känner tårarna i ögonvrån.
Lill. Den lilla svarta pojken som alla var så taskiga mot. Alla förutom jag och Ande.
Är jag åzum eller vad?!
Hoppas ni gillart!
Pöss
Xoxo Matti♥
Kommentarer
Postat av: Linnea
Japp, du har rätt helt ÅZUM
Postat av: ellen
ÄNTLIGEN! mera!
Trackback
