Just The Way You Are - del 31 SISTA DELEN!

Jag poppade popcorn i maskinen som var inbyggd i limousinen och Ron kollade på den inbyggda TVn när någon knackade på ett fönster. Ron vevade ner den och jag fick syn på honom, personen jag aldrig ville se igen. Han som svikit mig så många gånger att jag inte kunde räkna, mannen jag tagit tillbaka för att jag älskade honom och trodde att han kände detsamma. Där stod han och såg så jävla ångerfull ut. Jag genoskådade honom snabbt och nu kunde jag säga det och verkligen mena det; jag hatade honom av hela mitt hjärta. 



Peter:
Jag såg ångerfullt på Satine genom rutan. Hon stirrade på mig, sedan såg hon menande på Ron. Hon öppnade en dörr på andra sidan och rusade iväg. Jag sprang efter henne. Hon rundade en stor byggnad. Jag följde efter henne. Hon sprang nerför en backe och försvann bakom ett träd. Nu visste jag. Nu visste jag var hon var. Jag sprang ner till stranden. Där satt hon. Så vacker. Så perfekt. Jag visste att jag sårat henne. Jag visste att hon aldrig skulle ta mig tillbaka, hon skulle aldrig förlåta mig. Men det var en till sak jag visste. Jag skulle försöka, försöka få henne tillbaka.

Satine:
Jag såg att Peter kom gående mot mig. Han satte sig bredvid mig och kollade ner i sanden. Jag bet mig i läppen för att inte skratta, allt det här var helt absurt! Trodde han verkligen att jag ville ha honom tillbaka efter allt han gjort?
Isåfall skulle han nog få sig en överrasking...
– Förlåt, mumlade han.
– Det är försent, sa jag tyst.
– Jag älskar dig, sa han. Jag svarade inte.
– Det var aldrig meningen att såra dig.
– Såklart inte, du gör väl inte en fluga förnär, svarade jag sarkastiskt och krossade ännu ett hjärta. Han tog i min hand. Jag lät honom göra det, slutade rita och såg på honom. Hans ögon var blanka. han hade gråtit.
– Till en början kanske jag utnyttjade dig, men då var jag ett jävla svin som bara brydde mig om mig själv. Jag kollade förvånat på honom. Han visste alltså om det.
– Och Justine?
– Hon playade mig, men jag tog henne tillbaka iallafall... för att jag älskade henne, mumlade han.
– Och nu?
– Nu älskar jag bara dig, sa han och såg mig djupt i ögonen. Jag såg på honom, länge. Vi satt kvar där i evigheter utan att säga något. Han la sin arm runt mig. Jag lät honom göra det.

Peter:
Jag la mina armar om henne och vi kramades. Fan, vad jag hade saknat henne!
– Jag älskar dig, viskade jag i hennes öra. Hon drog sig undan och såg på mig med ett leende jag aldrig sett förr.
– Jag ska berätta något som jag väntat så länge med att få säga dig..., sa hon och gjorde en paus.
– Ja? sa jag glatt och tog hennes hand.
– Du kan dra åt helvete, jag vill aldrig se dig mer! sa hon, drog bort sin hand och reste sig upp för att gå. Hon vände sig om mot mig och himlade med ögonen.
– Och våga inte kontakta mig igen, för då är du verkligen ute på hal is, la hon till och vände där med på klacken. Plötsligt var hon bara borta. Jag stirrade ut mot havet. Jag letade efter min plånbok och tog upp en bild på henne. Nu var jag säker på att jag aldrig skulle få henne tillbaka. Men bara genom att kolla på ett foto av henne kom jag på vad den skulle heta. Låten som skulle göra mitt album komplett. Plötsligt var titeln självklar, Just The Way You Are.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0