Just The Way You Are - del 29
– Dumpade han dig?! utbrast han och stirrade på mig med stora ögon. Jag nickade och tårarna trängde fram igen. – Varför? frågade han och höll om mig.
– En annan kvinna! hulkade jag och tryckte honom intill mig. Han skakade oförstående på huvudet.
– Jag fattar det fortfarande inte, mumlade han.
– Vad fattar du inte? frågade jag och såg på honom med tårdränkta ögon.
– Varför han gjorde det..., mumlade han och rodnade.
– Det är inte viktigt, sa jag irriterat och gjorde en avvärjande gest. Han såg frågande på mig.
– Vad är det då? undrade han.
– Det viktiga är..., jag gjorde en paus för effektens skull. Korkad och lättfångad som han var såg han spänt på mig.
– Att jag fortfarande har... känslor för dig... 
Satine:
Jag och Evelina var ute på shoppingrunda. Vi skulle inhandla allt som en bebis kan behöva.
Vi var ute hela dagen och när vi till sist släpade oss in i Evelinas lägenhet hade vi händerna fulla av kassar. Evelina hade köpt mammakläder, barnkläder och "praktiska saker", som hon uttryckte sig, vilket var samma sak som nappflaskor, pottor, barnvagnar och sådant. Jag själv hade köpt tröjor och bodys med gulliga tryck, gosedjur och leksaker till den kommande babyn. De hade inte fått reda på om det var en kille eller tjej, men det besöket skulle komma i eftermiddag.
Man hade nästan kunnat tro att graviditeten var timad med tanke på hur lägligt den kom, Jonas hade fått tjänstledighet i ett år dagarna innan beskedet om graviditet kommit och Evelina jobbade heltid på ett spa, men hon hade mammaledigt.
– Satine, kan du sätta på tevatten? frågade Evelina och lyfte in några kassar i sovrummet.
– Okej, svarade jag och gick in till köket. När jag kom dit fick jag en rolig idé.
– Evelina, kan vi inte baka? ropade jag till henne. Hon kom in med två kassar i vardera hand.
– Visst, men vi kan väl dricka te först? sa hon och började packa upp.
– Jag har en bättre idé, sa jag och gick in till skafferiet.
– Vad är det för en bra idé då? frågade hon skeptiskt. Jag tog med mig olika ingredienser oh gick ut ur skafferiet.
– Vi kan baka kakor at äta till teet, sa jag och log.
– Bra idé, svarade hon och tog ut några ägg. Vi började baka och jag formade smeten till hjärtan och bokstäver. Evelina fattade ingenting först, men när kakorna så småningom låg på plåten och var redo att skjutsas in i ugnen hade jag skapat meningen "I´m pregnant" med stora bokstäver och en massa hjärtan. När kakorna senare var gräddade och klara dekorerade vi dem med rosa och blå glasyr. Vi la upp kakorna på ett fat och Evelina tog lite bilder på dem.
– Kan vi inte dricka varm choklad istället för te idag? frågade Evelina och la ifrån sig kameran. I samma ögonblick fick jag ännu en rolig idé. Jag log för mig själv och kollade på Evelina.
– Jag fixar det! utbrast jag bestämt och Evelina fick sätta sig tillrätta och kolla på. Jag lagade min specialchoklad med kakao och socker, sedan stod jag i några minuter och försökte forma till en mening i Evelinas choklad. När den äntligen blev bra skyndade jag mig att ta några bilder medan Evelina satt och kollade på, utan att riktigt veta vad som var meningen med att ta bilder på en helt vanlig kopp varm choklad.
– Här, sa jag och gav henne koppen. Hon tog emot och jag ställde ner min egna på bordet och slog mig ner.
– Åh, så gulligt! utbrast Evelina och log mot mig. Jag skrattade glatt och såg på chokladen som fortfarande bildade orden "I´m pregnant".
Ron hämtade mig på kvällen och skjutsade mig till Peter. Jag gick upp till hans lägenhet och knackade på. Ingen öppnade. Jag väntade några minuter innan jag ringde på. Ingen öppnade. Mitt hjärta började slå fortare och fortare. Var var han någonstans?! Jag grävde i väskan efter extranyckeln jag fått av honom. Jag fiskade upp den och låste upp. När jag kom in var det ingen där. Jag ringde honom och hörde hur hans ringsignal ekade i lägenheten. Jag hittade den snabbt och kollade senaste samtal. Justine Sender<3 var senaste personen som ringt honom. Hade han kvar hennes nummer? Varför var det ett "<3" efter? Jag ringde Ron och bad honom att hämta upp mig igen. Han kom efter fem minuter och skjutsade mig i ilfart till Justines lägenhet medan jag berättade vad jag trodde höll på att hända.
Peter:
När jag vaknade låg jag i en soffa. Jag såg mig omkring och uppfattade var jag var. I Justines lägenhet. Jag hade ju åkt hit igår kväll. Vi hade slappat och kollat på TV hela dagen, sedan hade hon berättat om sina känslor för... vad-han-nu-hette och jag hade fattat exakt. Justine hade ju varit min uppnåeliga drömtjej. Men nu hade jag Satine. Satine! Vi skulle ju äta hos mig ikväll! Jag kollade på klockan och fick panik när jag såg att den var 19:49.
– Justine, jag måste dra nu! sa jag och reste mig häftigt upp.
– Nej, du får inte! utbrast hon och drog ner mig i soffan. Hon la sig i min famn och jag smälte fortfarande av hennes beröring. Hon la sina armar om mig och kramade mig.
– En liten stund kan jag väl stanna, mumlade jag och blundade.
– Bra, sa hon och kramade mig hårdare.
Satine:
Jag hade kvar nyckeln till Justines lägenhet och kom ihåg koden, så jag tackade Ron för skjutsen, skyndade mig upp, låste upp och slog upp dörren. Jag ångrade mig genast, men det var försent. Allt var försent.
Justine:
Jag hörde att dörren slog upp och såg en skymt av Satine i dörröppningen. Då bestämde jag mig.
Nu skulle jag hämnas...
Peter:
Jag hörde att en dörr öppnades. Jag sträckte på mig för att se vem det var när Justine tryckte ner mig i soffan. Hon la sig över mig och la sina armar runt min hals. Hon log ljuvt och närmade sig mina läppar...
