Just The Way You Are - del 23

Tillslut stannade den till vid ett stort hus. Jag tog en bild på huset och kollade på så sätt upp adressen. Jag klev snabbt ut ur bilen och såg mig omkring. Det såg ut att vara en lyxvilla. Jag smög in på tomten och letade efter Peter. Jag hörde röste som kom närmare och närmare. Jag kastade mig in bakom en buske. Några sekunder senare kom en man och en kvinna, båda i svarta kläder, gående in mot huset. Mannen hade ett stadigt tag om Peters båda handleder. De stannade vid ytterdörren. Jag smög fram till altanen och gömde mig bakom en annan buske. När jag kikade fram såg jag att Peter kollade på mig. Han log och gav mig ett snabbt ögonkast, för att liksom förtydliga att han sett mig. Jag nickade mot honom. Kvinnan slog in en kod och ett litet klickande ljud hördes. Hon öppnade dörren och gick in. Peter visade koden med sina fingrar, 4-6-8-7. Jag nickade och väntade en stund innan jag smög fram till dörren. Jag slog in koden och det klickande ljudet avslöjade att dörren var upplåst. Jag öppnade den försiktigt och smög in. Jag kom in till en stor hall med en massa garderober. Jag smög in på närmaste toalett, låste dörren och ringde polisen. De svarade och jag berättade vad som hänt och adressen hit. När jag låste upp och öppnade dörren fick jag se ett bekant ansikte...



Ron:
Där stod Peter. Han var ensam.
– Hej, viskade han och gick in till badrummet. Jag följde efter och han låste dörren.
– Hej, sa jag och satte på kranen till handfatet, så att de inte skulle höra att vi var två härinne.
– Hur hittade du mig? frågade Peter och satte sig på toalettlocket.
– Justine talade om vilket registreringsnummer limon hade och när jag kom ut på motorvägen var den framför mig, svarade jag och kollade på vattnet som forsade ut ur kranen.
– Det är ingen fara, allt jag behövde göra var att ge henne tre autografer; en på ett papper, en på armen och en på pannan. Och så ville hon ta en bild med oss tillsammans, men det blev säkert 20! Hon sa att hon skulle rama in allt och att jag kunde åka hem nu, sa han och skrattade.
– Jag har ringt polisen, mumlade jag. Han stirrade förvånat men glatt på mig.
– Är det sant?! Jag skulle precis göra det! utbrast han och skrattade till. Jag nickade.
– De borde vara här närsomhelst, svarade jag och såg ut genom ett blästrat fönster. Mycket riktigt, jag hörde käbbel inifrån något rum och en tjej som skrek och gapade.

Alyssa:
James och jag låg i soffan, kollade på någon serie som hette något med 2½ women, eller något sådant.
Peter hade gått på toaletten, jag hade sagt att han kunde åka hem nu, när jag hade fått vad jag ville.
Plösligt attackerade James mig med kyssar. Jag besvarade de och han la sig på mig. Vi kysstes passionerat och båda blev mer och mer upphetsade. Plötsligt knackade det på ytterdörren. Jag suckade högt ch såg på James. Han nickade och gick bort till hallen. Jag hörde att han pratade med någon i hallen. Sedan ett rop på hjälp. Jag reste mig snabbt upp och sprang ut till hallen. Där stod tre poliser. De hade satt handbojor på James. Han kollade sorgset på mig.
– Vafan gör ni med min man?! skrek jag panikslaget och började slåss, som en ren impuls. Jag insåg snabbt att det var ett misstag för det grep mig också. Fan, fan fan fan fan!

Peter:
Jag och Ron hade låst upp och gått ut ur badrummet. Vi kom i perfekt tid, om vi hade velat se på när Alyssa bitch slapade en polis för att sedan bli gripen, vilket gjorde att hon skrek ännu mer.
– Vafan, Peter! skrek hon argt. Jag skakade bara på huvudet.
– JAMES! skrek hon och försökte slita sig loss. Poliserna höll henne i ett fast grepp.
– Vad har vi gjort?! skrek hon och såg på poliserna med hat i blicken.
– Ni kidnappade Peter Gene Hernandez, svarade en polis. Det räcker nog för att ni ska bli gripna och följa med till häktet, sa en polis och drog med henne till polisbilen. Hon fick sätta sig i bilen och en polis åkte iväg med dem, medan två stannade kvar och förhörde oss. Vi förklarade och sedan fick vi åka hem. Ron släppte av mig vid portingången och väntade tills jag hade gått in innan han åkte iväg. När jag kom upp till mina ungkarlslya bestämde jag mig för att slå Satine en signal. Hon hade bara försvunnit den där dagen, utan att berätta varför. Hon hade inte svarat när jag ringt heller. Den här gången svarade hon på tredje signalen: – Vad vill du? frågade hon bittert. Jag blev förvånad över hennes tonfall.
– Varför så upprörd? frågade jag. Hon suckade och det blev tyst en stund. Sedan sa hon: – Som om du inte visste.
– Visste vadå? utbrast jag förvånat. Ännu en tystnad.
– Tro inte att jag är dum i huvudet! Jag har fått bevis på att du fortfarande har känslor för Justine! utbrast hon.
– Kan du inte komma över? Vi måste prata om det här, när var jag med Justine, sa jag lugnt, även fast jag visste mycket väl. Vad jag inte visste var hur hon kunde veta. Vem hade sagt det till henne?
– Om det är så viktigt får du komma hit, sa hon kyligt.
– Var bor du då? undrade jag. Då hörde jag hur det pep i luren, hon hade lagt på.

Satine:
Peter fortsatte ringa hela kvällen och jag fortsatte klicka på upptaget eller inte svara alls. Kunde han inte bara ge upp?! Jag var så jävla trött på players som honom! Han hade snackat så jäkla mycket skit om Justine och henne otrohetsaffärer, men han verkade räkna sig själv till de bättre! När jag hört min ringsignal alldeles för många gånger svarade jag.
 – Vad vill du?! Kan du sluta störa?! sa jag kyligt.
– Hur fick du reda på att jag träffade Justine? frågade han olyckligt. Jag suckade.
– Hon råkade ringa upp, sa jag tyst. Det blev tyst en stund. Sedan tog han till orda igen.
– Snälla, ge mig en chans! Jag har avslutat allt som har med Justine att göra nu! Hon har redan förstört alldeles för mycket! Snälla, snälla, snälla ge mig en ny chans! kved han.
– Jag ska fundera på saken, mumlade jag och såg hans underbara leende framför mig.
– Tack! Jag älskar dig faktiskt, även om du inte tror mig, sa han och jag kände hur jag fick fjärilar i magen.
– Jag älskar dig också..., viskade jag tyst. Sedan la jag på. Jag läste en stund, sedan letade jag efter mitt bokmärke.
Jag hittade det inte, men det spelade ingen roll, jag hade fått en idé. Jag rotade i min väska efter papper och penna.
Jag rev loss en pappersbit från mitt anteckningsblock och skrev PS I still love you. Jag la in det i min bok och satt och kollade på orden ett tag. Jag menade det verkligen. Jag älskade honom.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0