Just The Way You Are - del 21
– Älsk, ska vi gå in till sovrummet? sluddrade hon. De hade druckit upp hela flaskan och öppnat en ny.
– Kom, svarade han och drog ner henne i soffan. De började kyssas vilt och passionerat. Jag såg på dem så intensivt att jag fick ont i ögonen. Det hade jag nog fått iallafall, för det gjorde ont i hela mig. Speciellt i hjärtat. jag kollade på Justine och noterade att hon hade sina ögon slutna. Varför hade hon det när hon kysste honom men inte mig?
De drog sig in till sovrummet. Jag smög mot sovrummet och kikade försiktigt in. Justine satt grensle över Kevin och lutade sig ner till honom. Hon gav honom en kyss som verkade göra honom ännu mer upphetsad för han stönade och tryckte henne intill sig. Jag plockade fram min iPhone ur fickan och började filma scenen som pågick framför mig. Sedan sprang jag ut till hallen, men ändrade mig och vände mig om. Nu skulle jag ställa till med en scen. Jag öppnade ytterdörren försiktigt och smällde igen den hårt. Sedan ropade jag Justines namn. Hon svarade inte. Jag sprang in till hennes sovrum och de höll fortfarande på.
– Jävla hora! skrek jag. Hon stelnade till och slet sig ur Kevins starka armar. Hon reste sig häftigt upp och såg på mig. Kevin stirrade förvånat på mig, på Justine, på oss.
– Bruno! Lämna mig inte! skrek hon och slog sina armar runt mig. Jag suckade och knuffade undan henne. Hon vacklade bakåt och stirrade på mig med stora ögon.
– Jag vill aldrig se dig igen! skrek jag och rusade ut ur lägenheten och ringde Ron. Han skulle hämta mig inom fem minuter. Jag väntade utanför. Justine kom springande. Hon slog armarna om mig.
– Snälla lämna mig inte..., viskade hon. 
Peter:
Vafan var det med den här tjejen?! Hon var ju helt jävla sinnessjuk! Jag knuffade undan henne hårt. Hon vacklade tillbaka och stirrade förvånat på mig. Jag hörde en smäll från den stora porten. Kevin kom utrusande. Han trixade med sin gylf som verkade ha fastnat, och han verkade väldigt upprörd.
– Vafan, Justine! skrek han och sprang iväg.
– Kevin, vänta! ropade hon och sprang efter honom. Han stannade och såg på henne med en kall blick.
– Du är fan sinnessjuk! Du är väl inte gravid heller, antar jag?! skrek han och slog till henne.
– Vad gör du?! Jag älskar dig! Du är pappan till barnet! utbrast hon förtvivlat. Han såg på henne med hat i blicken.
– Du drack, mumlade han och vände sig om för att gå. Hon tog tag i hans arm.
– Okej, jag är inte gravid, men du behöver inte lämna mig för det! sa hon vädjande. Han skakade på huvudet.
– Släpp mig. Lämna mig i fred. Jag vill aldrig mer se dig igen! sa han och vred sig loss. Sedan rusade han iväg.
Hon såg länge efter honom. Jag suckade och såg ut mot vägen. Ron hade parkerat limousinen på andra sidan gatan. Jag gick över, öppnade dörren och hoppade in. Någon tog tag i mig och satte en bit silvertejp på min mun.
– Nu har vi honom! väste personen och jag såg att en kvinna i svarta kläder vände som om i förarsätet.
Jag kollade försiktigt upp mot personen som fortfarande höll i mig. Det var en man i svarta kläder.
– Perfekt, sa kvinnan och log skadeglatt mot mig. Hon satte sig framför mig på golvet och granskade mig.
– Jag är Alyssa Brown, sa hon och log hotfullt. Jag nickade. Hon väntade tills mannen hade satt sig i förarsätet, startat bilen och börjat köra innan hon fortsatte.
– Jag är ett av dina största fans, men jag har insett att jag aldrig kommer få dig om jag inte fångar dig, sa hon.
– Nu har du iallafall fångat mig, bokstavligen, mumlade jag bakom tejpen. Hon såg på mig och drog bort den.
– Det här är olagligt! HJÄLP! skrek jag så högt jag kunde. Hon slog handen för min mun och hyssjade åt mig.
Vafan skulle jag göra?! Jag var fast i en bil med ett galet fan och... en främmande man.
Justine:
Jag ville bara dö... allt var förstört! Varför hade jag druckit?! Nu hade jag ingen Brunis, men inte heller någon Kevin. Jag hade ingen. Jag började storgråta mitt på gatan. Bara så där. Jag visste att jag kunde hitta en ny kille hur lätt som helst, men av någon anledning kände jag speciellt för Kevin. Han betydde något för mig. Varför visste jag faktiskt inte. Jag såg att Bruno hoppade in i en limo med ett registreringsnummer som jag, konstigt nog, la på minnet. Limon startades och körde snabbt iväg. Jag tänkte på registreringsnumret; JSS 123. Världens enklaste!
123 skulle vilken människa som helst ha kommit ihåg, och JSS var mina initialer. Jag hette ju Justine Selena Sender...
Ron:
Jag parkerade den vita limousinen vid trottoarkanten. Jag väntade och väntade. Han kom inte. Plösligt såg jag ett bekant ansikte, Justine stod på gatan och grät. Jag klev ut ur bilen och låste den. Sedan gick jag fram till henne.
– Hej, sa jag. Hon såg på mig. Sedan kastade hon sig i min famn och grät ut. Det var nog en impuls.
– Har du sett Peter? frågade jag. Hon grät så mycket att hon hulkade.
– J-jj-a, snyftade hon högt.
– När? undrade jag. Hon tog ett djupt andetag och såg på mig.
– Han kom på mig med att vara otrogen. Jag blev tagen på sängen, bokstavligen. Han vill aldrig se mig igen! Det vill inte Kevin heller! Jag hatar det här! Bruno hoppade in i en limo och åkte iväg för en stund sedan. Jag trodde det var hans limo, är det du som kör den? sa hon och kollade på mig. Jag nickade.
– Vet du vad registreringsnumret var? undrade jag och såg på henne. Hon sken upp.
– Det gör jag faktiskt! utbrast hon stolt. Vet du varför? fortsatte hon.
– Nej, varför? sa jag.
– Det var mina initialer; JSS! Justine Selen...
– Bra! Kommer du ihåg siffrorna? avbröt jag ivrigt.
– Ja, det var skitenkelt; 123! utbrast hon malligt. Jag nickade.
– Jag måste sticka nu, men tack för hjälpen! sa jag och skyndade mig till bilen. Hon såg förvånat på mig.
Jag startade motorn och körde iväg med ilfart. Jag var tvungen att hitta honom, jag kände Peter tillräckligt väl för att veta att han aldrig skulle åka med någon främmande människa. I samma ögonblick som jag svängde ut på motorvägen såg jag en limousin med registreringsnumret JSS 123...
