Just The Way You Are - del 19

– Du borde nog gå nu, låt inte Kate vänta, sa Satine och kysste mig på kinden. Jag nickade och kände hur skuldkänslorna sköljde över mig. Jag viftade bort dem och gav Satine en snabb kyss innan jag skyndade mig ut. Jag hoppade in i min limousin och gav min privatchafför, Ron, adressen till till området där Justine bodde. Jag ville inte ge honom adressen till själva lägenheten, han fick inte misstänka något.

Innan jag klev ut ur limon bad jag Ron att komma klockan 22. Jag gick bort till lägenhetsområdet där hon bodde, tog hissen upp till tredje våningen och ringde på hennes dörr. Hon öppnade i en svart tajt klänning som var i kortaste laget, matchande svarta skor med hög klack, och ett snyggt skärp som satt precis under brösten. Hennes makeup var något överdriven, men whatever. Damn, var allt jag tänkte innan jag följde med henne in till lägenheten.



Satine:

Klockan var 22:23. Peter skulle komma hem om ungefär en halvtimme. Jag satte mig i en soffa och började läsa i min bok Diamanter är för evigt. När jag hade läst en lång stund kollade jag på klockan, 22:59. Peter skulle varit hemma för 59 minuter sedan, eller så skulle han komma hem om en minut. Jag tog en snab dusch, borstade tänderna, bytte om till nattlinne och gick och la mig i sängen i gästrummet, Peter hade sagt att jag fick sova i samma säng som honom, men jag sov hellre i gästrummet nu, jag ville inte (tidigare nämnt) gå för fort fram. Jag hade nästan somnat när en välbekant låt spelades, Just Can´t Get Enough. Jag suckade och kastade en blick på klockan som stod på nattygsbordet, 02:43. Borde inte Peter vara hemma nu? Jag tog upp min HTC Incredible S och svarade: – Satine Sweetheart.
– Vad vill du göra nu? sluddrade någon i luren. Jag hörde direkt vem det var, Justine. Hon var väldigt berusad.
– Justine? sa jag frågande. Hon svarade inte. Jag hörde något slå i golvet och splittras i bitar. Jag såg mig om, utan att se något glassplitter inom synhåll.
– Oj, där rök en gammal atnik vas! sluddrade Justine. Då förstod jag att det var hos henne något hade gått sönder, i det här fallet var det en vas. En "atnik" vas.
– Älskling, det heter "antik", inte "atnik", sa en manlig röst som jag kände igen mycket väl. Jag stelnade till och tappade nästan telefonen. Det var någon jag kände mycket väl. Någon som jag bara för några timmar sedan kysst på stranden. Det var Peter Gene Hernandez...

Justine:
Jag plockade upp min IPhone för att kolla klockan, men jag var lite för full för att uppfatta tiden. Jag slängde den på sängen och gick in till badrummet. Jag och Bruno hade varit ute på en nattklubb och festat till långt in på natten.
Vi hade dansat och druckit en hel del, iallafall jag. Nu var vi i min lägenhet, men jag ville gå ut igen. Bruno såg ut att bara vilja ta mig på sängen och sedan åka hem igen. Det var så typiskt män, de ville få det överstökat så att de kunde sova. När jag kom ut från badrummet hade jag bytt om till rosa underkläder. Bruno stod och stirrade på mig med stora ögon innan han gick fram till mig. Jag kysste honom vilt och han besvarade mina kyssar. Det märktes att han var upphetsad, och jag utnyttjade det. Vi la oss på sängen och fortsatte kyssas, sedan drogs plagg efter plagg av och... ja, ni fattar.

Peter:
När jag vaknade hade jag världens huvudvärk. Jag såg mig omkring. Justine låg med huvudet mot mitt bröst och sov. Nu mindes jag, jag och Justine hade under gårdagskvällen, sedan hade vi åkt hem till henne och strulat runt lite. Jag kastade en blick på klockan, 13:43. Herregud! Satine! Jag flög upp ur sängen och drog snabbt på mig alla kläder. Jag kladdade ner något på en lapp och skyndade ut genom lägenheten. Till min stora förvåning var limon kvar. Hade Ron väntat på mig hela natten? Jag försökte öppna dörren, men den var låst. Jag knackade på förarfönstret. Någon vevade ner rutan, det var Ron. Han såg yrvaken och trött ut.
– Du tog tid på dig, sa han och låste upp bilen.
– Ledsen, men vi satt med papper hela natten, ljög jag. Han granskade mig och skakade på huvudet. Han väntade tills jag satt mig och limon och han startat bilen och vevat upp rutan, sedan sa han: – Om jag inte misstar mig ser det ut som att du kommer direkt från ett tjejkalas. Jag rodnade lite och kollade ner på mig själv. Min gylf var öppen och håret stod åt alla håll.
– Kanske det kanske, mumlade jag och Ron skrattade.
– Ingen fara, jag säger inget, sa han och flinade. Jag lutade mig tillbaka i sätet och blundade.
– Du, vi är framme nu, sa Ron. Jag öppnade sakta ögonen. Ron flinade åt mig. Jag måste ha somnat, det var inte så konstigt med tanke på att jag inte sovit en blund i natt.
– Vi hörs, sa jag och gjorde en high five med Ron. Han nickade och jag klev ur bilen och gick vinglade upp till min lägenhet på femte våningen. När jag kom in var det ingen där. Jag såg mig omkring, ingen Satine.
Hennes väskor var borta. Hon kanske redan hade packat upp? Jag letade efter henne i rummen, utan att hitta henne. Var var hon? Det enda jag visste var att hon var borta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0